År 1833 förbjöds allt slaveri och slavhandel inom det brittiska imperiet. Bakom förbudet låg årtionden av hårt arbete utfört av den brittiska antislaverirörelsen, under ledning av bland annat parlamentsledamoten William Wilberforce. Men hur kom det sig att det var just Storbritannien - som av Europas alla stater varit mest inblandad och pådrivande i slavhandeln över Atlanten - som blev ett av de första länderna i västvärlden att avskaffa slaveriet?
"Am I Not a Man and a Brother?", medaljong från 1787, designad av Josiah Wedgwood för den brittiska antislaverirörelsen.
William får en god nyhet
År 1833
Det har hunnit bli eftermiddag när en budbärare kommer rusande till huset i den välbärgade Londonförorten där den åldrade politikern William Wilberforce ligger, sängbunden sedan länge. Nyheten han bär med sig är enastående - det brittiska parlamentet har äntligen beslutat sig för att förbjuda slaveri inom hela det brittiska samväldet.
Det är den 27 juli år 1833. Det har gått exakt 44 år sedan William Wilberforce lade fram ett liknande lagförslag för första gången. Då, år 1789, förlorade han omröstningen i parlamentet med 163 röster mot 88.
ANNONS
Nu är Wilberforce 73 år gammal och har länge lidit av svåra hälsoproblem. Men det har inte hindrat honom från att kampanja in i det sista. Så sent som i april höll han sitt sista tal mot slaveriet inför en entusiastisk publik.
Fast nu är kampen över och ett livslångt arbete har krönts med framgång. Tre dagar senare är William Wilberforce död.
Storbritannien var den största aktören i den transatlantiska slavhandeln
Det som har hänt är egentligen rätt så märkvärdigt. Det brittiska imperiet har länge varit en av de mest aktiva aktörerna i den transatlantiska slavhandeln. Åtskilliga förmögenheter har byggts upp kring handeln med människokroppar, för att inte tala om hur alla de dagliga varor som människorna i ”världens centrum” varje dag njuter av - socker, kaffe, tobak, bomull - till stor del är resultatet av slavarnas fruktansvärda slit.
Hur kommer det sig då att det är politikerna i just London, av historikern Eduardo Galeano kallad ”slaveriets huvudstad”, som först av alla i västvärlden avskaffar slaveriet?
Äldre teorier om varför Storbritannien valde att avskaffa slaveriet
Bild: Okänd William Wilberforce (1759-1833) var en brittisk parlamentsledamot och aktivist för mänskliga rättigheter. Wilberforce var en av de främsta krafterna bakom att slavhandeln och slaveriet avskaffades inom det brittiska imperiet. Målning av John Rising, 1790.
En långvarig kampanj ligger bakom förändringen, en slags folkrörelse som skulle komma att inspirera många efterföljare, inte minst kampanjen för kvinnlig rösträtt. Filosofen John Stuart Mill skulle senare beskriva det som skett som ett bevis för att ”spridandet av moralisk övertygelse ibland kan få företräde över materiella intressen”. Den irländske historikern William Lecky gick ett steg längre, då han förklarade att det brittiska slaveriförbudet kunde räknas ”bland de tre eller fyra fullständigt rättrådiga handlingarna i nationernas historia”.
Samtidigt fanns det skeptiska röster redan då. Var det inte så, hävdade man i till exempel den amerikanska södern, där slavägarna dominerade politiken, att denna brittiska omsvängning i själva verket bara berodde på att engelsmännen hade pengar att tjäna?
De brittiska slavkolonierna hade, hävdade man, redan börjat tappa i konkurrenskraft. Var inte förbudet bara ett sätt att öppna världen för varor från andra brittiska kolonier, till exempel Indien, där det fanns gott om lågavlönad arbetskraft? I mer övergripande termer kunde man resonera så här: Det brittiska näringslivet hade fått tillgång till kapital tack vare den lönsamma slavhandeln, vilket bidragit till att sparka igång den industriella revolutionen. Eftersom detta redan hade skett, hade man inte lika stor nytta av slavarna längre. Då passade det minsann att släppa fram moraliska principer, och börja läxa upp omvärlden.
ANNONS
Även senare, på 1900-talet, skulle ekonomiska historiker ifrågasätta det moraliska motivet bakom det brittiska slaveriförbudet. Visst hade en stor folkrörelse legat bakom kampanjen, skrev till exempel Eric Williams (en afroamerikansk man som skrev sin doktorsavhandling vid Oxford och senare blev premiärminister på Trinidad/Tobago), och visst hade de varit effektiva opinionsmakare. Men, menade Williams, slaveriet hade aldrig avskaffats om inte det redan varit på väg att bli olönsamt för samhället i stort.
Bild: British Library Slavar i arbete på en sockerrörsplantage i den brittiska kolonin Antigua, 1823.
Moderna teorier om orsakerna bakom förbudet
För en tid framstod detta perspektiv som etablerat och självklart. Men så, från slutet av 1970-talet, kom ytterligare forskning som komplicerade bilden. Studier visade att den brittiska slavindustrin inte alls var i kris när förbudet klubbades igenom, och att de omedelbara ekonomiska förlusterna för imperiet faktiskt var stora. Att säga att den brittiska slavindustrin inte alls var i kris när förbudet klubbades igenom, och att de omedelbara ekonomiska förlusterna för imperiet faktiskt var stora efteråt.
Vad som i själva verket hände, menar forskare idag, är att flera olika intressen sammanföll. Å ena sidan fanns en växande rörelse, ofta religiöst färgad, som argumenterade för att det är orimligt och mot Guds bud att en människa håller en annan som sin slav. Å andra sidan spred sig en tro på att ekonomin i stort gynnades av fri arbetskraft, inte minst för att personer som får betalt för sitt arbete kan konsumera och därmed bidra till att ekonomin växer. Samtidigt höll olika allt mer teknikintensiva industrier på att träda fram som den brittiska industrins hjärta, och där hade slaveri ingen funktion att fylla. Istället utnyttjade man underbetald, hårt hållen arbetskraft som ofta levde under minst lika eländiga villkor som slavarna i Karibien.
Med andra ord: Genom en samverkan av ekonomiska, politiska och ideologiska omständigheter kunde en förändring ske, som i efterhand skulle framstå som ett grundläggande skifte. Slaveriet förbjöds i det mäktiga brittiska imperiet, och snart skulle många andra länder följa efter.
ANNONS
Slavägarna kompenserades
Men beslutet i det brittiska parlamentet denna julidag år 1833 innehöll också ytterligare ett märkvärdigt inslag. Det bestämdes då att inte mindre än 20 miljoner pund (en enorm summa, motsvarande 40 procent av den brittiska statsbudgeten under ett år eller cirka 16 miljarder pund i dagens penningvärde) skulle betalas ut som kompensation till de slavägare som nu förlorade sin egendom.
Under de kommande åren gjordes tusentals anspråk på ekonomisk ersättning, framförallt från stora plantageägare, industrimän och finansbolag; uppskattningsvis 10-20 procent av de välbärgade i dåtidens Storbritannien hade betydande ekonomiska intressen knutna till slaveriet. Men kraven på ersättning kom även från många andra, från präster, änkor och unga kvinnor, i många fall sådana som fått ärva en mindre mängd slavar och nu såg sin enda ekonomiska trygghet hotad.
Ingen ersättning eller ekonomisk hjälp av något slag betalades ut till de cirka 800 000 slavar som under de närmsta åren släpptes fria.
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria. Bokens webbplats
