Spartacusupproret

Det började i Capua år 73 f.Kr med att en grupp gladiatorer överföll sina vakter med knivar och stekspett och sedan flydde. Det fortsatte med ett allmänt slavuppror i tre år, vilket var nära att störta den romerska staten. Det slutade med en lång pina för de tusentals slavar som korsfästes längs Via Appia. Det var inte det första slavupproret i historien och inte heller det sista, men det är nog det mest omskrivna. Ledaren Spartacus stupade själv i det avgörande slaget, men han står alltjämt som en symbol för dem som vågar resa sig mot förtryckare.

Stridsscen från serien Spartacus: Blood and Sand (2010).

Spartacus föddes i Trakien (nära gränsen mellan nuvarande Grekland och Bulgarien) och hade i mycket unga år tvingats att bli soldat i den romerska armén. Han flydde men fångades snart in igen och såldes som slav i Rom till en person som utbildade gladiatorer. Efter utbildningen såldes gladiatorerna till spelarrangörer. Som gladiator skulle han förr eller senare dö i strid.

De stora dragen i slavupproret är välkända. Antika historiker skrev mycket om revolten.

ANNONS

Gladiatorspelen

Gladiatorspelen var från början en etruskisk sed. Det tycks ha varit så efter strider att man ibland slaktade krigsfångar för att hedra stupade kamrater. Efter hand lät man istället några kämpa mot varandra som ett led i begravningshögtidligheterna. Nu hade åtminstone varannan en chans att överleva. En sådan kamp kunde också vara mera på låtsas under vanliga begravningar.

Mycket av det som vi betraktar som typiskt romerskt var från början etruskiskt, och det gäller också gladiatorspelen. Från att ha varit en mera privat företeelse blev de en del av statslivet. Vem som helst fick inte ordna gladiatorspel - man måste tillhöra en viss samhällsklass och ha en viss inkomst. När Spartacus hedrade sin stupade kamrat Crixos genom att låta romerska soldater kämpa vid begravningen, vände han så att säga upp och ner på den sociala rangordningen.

Spartacus tar befälet

Utbrytarna lyckades komma ut ur staden och mötte en bit utanför vagnar med vapen som skulle till en annan gladiatorskola. Transporten plundrades naturligtvis, och gruppen flydde vidare upp längs berget Vesuvius sluttningar.

Under den närmaste tiden klarade upprorsmännen uppehället genom att röva i omgivningarna, och det var nu som Spartacus började visa de ledaregenskaper som snart gjorde honom berömd. Framförallt tycks han ha sett till att allt som de fick tag i fördelades lika mellan männen. På det sättet vann han de andras förtroende. Det förtroende och den gemenskapskänsla som rymlingarna hade gjorde att de lätt kunde besegra lokala truppstyrkor som sändes mot dem. Vid varje seger ökades också vapenförrådet.

Fler slavar ansluter sig

Deras rykte spreds och lockade slavar från hela Syditalien att rymma och ansluta sig. Under normala förhållanden hade romarna sänt ut en armé, som då troligen besegrat den lilla skaran redan vid upprorets början. Men nu fanns Roms tränade legioner i Spanien och Mindre Asien för att slå ner andra uppror. Hemma i Italien fanns bara oerfarna trupper till hands. Dessutom skickade man ut för få soldater, antagligen för att man underskattade de förrymda slavarnas stridskapacitet.

Det är inget ovanligt att folk som slåss för sin frihet vinner över till antalet överlägsna motståndare. Gång på gång segrade Spartacus och hans män, och vapenarsenalen (inkl rustningar) blev allt större. Det dröjde inte länge förrän de tagit så många hästar att de också kunde sätta upp en större ryttartrupp. I början av år 72 f.Kr var slavarmén ca 70 000 man, enligt antika historiker, men de flesta sådana sifferuppgifter är nog överdrivna.

Ett ödesdigert misstag

Spartacus drog mot norr, medan hans närmaste medhjälpare, Crixos, gick österut med ca 25 000 man. Nu hade man i Rom förstått att det inte gick att skicka några enkla truppstyrkor. Vid Gargano blev Crixos besegrad av två legioner (en legion = ca 5 000 legionärer) med stridsvana soldater. Dessa legioner förstärktes med ytterligare ett par legioner och sökte sedan upp Spartacus för ett slutligt avgörande. Återigen visade sig Spartacus vara den bäste fältherren och drev motståndarna på flykten. Med en bister humor lät han 300 fångna romare utkämpa gladiatorstrider för att hedra den döde Crixos.

Ytterligare en armé besegrades vid Modena, och vägen till friheten i norr var nu till synes helt öppen. Men istället vände Spartacus åter mot söder. De antika källorna, som annars är ganska utförliga, ger ingen tillfredsställande förklaring till varför han gjorde så. Det är tänkbart att stora grupper i hans armé ville fortsätta ett plundrande liv i Italien. Men ett sådant liv var i längden ohållbart. Hur som helst - att bege sig söderut blev ett avgörande misstag. Den hägrande sluttriumfen vändes nu till en tragedi.

ANNONS

Besegrade och korsfästa

Den nye befälhavaren på den romerska sidan, Crassus, lät inför ögonen på kamraterna avrätta var tionde (s.k. decimering) av dem som flytt vid de första striderna. I fortsättningen stannade alla kvar under bataljerna. För sent insåg Spartacus förändringarna på motståndarsidan och blev instängd i söder. Trots det var läget inte helt hopplöst. Under 100-talet hade Sicilien vid flera tillfällen i åratal behärskats av slavar som gjort uppror. Där fanns förmodligen ett stort folkligt stöd för hans folk.

Spartacus betalade sjörövare, som det fanns gott om i de trakterna, för att de skulle föra över hans skaror till Sicilien. De fick pengarna, men istället förrådde de honom och for sin väg. Väl vetande vad som väntade om de togs till fånga kämpade slavarna den sista striden med ett ursinnigt raseri. Spartacus själv stupade tillsammans med tusentals anhängare. Alla hade inte den turen. Tragedins obönhörliga slut blev en utdragen dödskamp på korset för 6 000 tillfångatagna slavar. Längs vägen Via Appia - 195 kilometer mellan Rom och Capua - fick de hänga som en varning för andra med upprorstankar.

En symbol för alla tider

Spartacus var inte den ende som gjorde uppror mot romarnas herravälde, men han har ändå fascinerat och engagerat människor ända in i vår tid. Varför?

Han måste ha varit en ovanlig människa med egenskaper som varit värda ett annat öde. Antika historiker beskriver med beundran hans moraliska resning och hans militära kunnighet. Att hålla samman tiotusentals män med högst olika bakgrund och framgångsrikt leda dem i strid mot den romerska armén visar ledaregenskaper långt utöver det vanliga. Bakom beundran ligger också en sorg över att han inte fick visa sin personlighet under andra förhållanden.

Men det finns också något annat. Det flesta av oss lider med alla förtryckta och orättvist behandlade. Spartacus blev, och är alltjämt, en symbol för alla som tar upp kampen mot förtryckare. En osjälvisk kamp för alla olycksbröder.

Sedan är det hans olyckliga, ödesdigra beslut att vända söderut efter segern vid Modena. Varför fortsatte han inte mot friheten? frågar man sig. Det är ett av dessa många om i historien som det egentligen är fruktlöst att spekulera kring, men som sätter fantasin i rörelse. Vi får aldrig veta varför Spartacus valde fel, men beslutet skapade tragiken.

Hade vi intresserat oss för honom om han dragit vidare norrut och kommit hem till Trakien?

LÄS MER: Spartacus

LÄS MER: Gladiatorer

LÄS MER: Slaveri

LÄS MER: Romarriket

ANNONS

Trälarna i Norden

Slaveriet fanns inte bara i det romerska riket och i de stater som kom efter sönderfallet. Även i Norden fanns det, och under mycket längre tid än på kontinenten, men under ett annat namn - träldom.

I dikter, sagor och lagar framgår tydligt hur lågt trälarna klassades. På deras lott föll de tyngsta och grövsta sysslorna. Precis som i övriga Europa var många trälar från början krigsfångar, och deras barn blev också trälar. De köptes och såldes som boskap, och deras ägare fick göra vad man ville med dem utan att straffas för det. Om trälen begick ett brott, var det husbondens sak att betala böterna eller överlämna trälen till den mot vilken han begått sitt brott.

I en gammal Eddasång träder föraktet för trälen fram med full kraft:

Han hade skrynkligt skinn
i skrumpna nävar
krökta knogar och kartnaglar, knöliga fingrar, knotigt anlet, lutande rygg och långa hälar
Gödslade åkrar, gödde svin, vallade getter, gick på torvtäkt

LÄS MER: Trälar

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Beskriv kortfattat hur Spartacus kunde bygga upp och beväpna en stor armé av slavar?
Nämn ett par stora misstag som Spartacus gjorde.
Vad hände med många av slavarna som överlevde slutstriden mot romarna?

Ta reda på:

Hur kunde en gladiators livsbana se ut i romarriket. Se fakta om gladiatorer >
Nämn några filmer, serier eller annat som handlar om Spartacus.
Berätta kortfattat i några rader om ett par andra kända slavuppror i historien. Var och när ägde de rum? Vad hände?

Fundera på:

Varför tycker många att Spartacusupproret är intressant?

Extrauppgift:

Tänk dig att du är journalist på en kvällstidning med den stora förmånen att ha en tidsmaskin till förfogande som du använder för att göra verkliga "aktuella" kortfattade reportage ur historien. Välj ut en händelse från texten ovan och skriv ett kort reportage om den. Glöm inte rubrik då den troligtvis kommer hamna på tidningens löpsedel.

Text: Jan-Olof Fallström, bokrecensent och läromedelsförfattare

Senast uppdaterad: 8 november 2023

Publicerad: 25 oktober 2021

Spara som favorit