En tyskvänlig opinion var förhållandevis stark bland svenska officerare (och andra, företrädesvis på den borgerliga sidan) som - utan att för den skull sympatisera med nazismen - ändå ville ge Tyskland sitt stöd i kampen mot kommunismen. Den kanske mest framstående representanten för en sådan protysk inställning var överbefälhavaren (1939-44) Olof Thörnell. Även kungen, Gustav V, var nu liksom under första världskriget allmänt tyskvänlig.
Hur som helst anser en del kritiker att de svenska eftergifterna var onödigt stora, medan andra håller fast vid att eftergifterna var nödvändiga om Sverige skulle kunna hålla sig utanför kriget.
Det tycks stå ganska klart att det grundläggande målet för den svenska neutralitetspolitiken - d.v.s. att stå utanför kriget - hade ett stort stöd i den svenska opinionen. Detta är heller inte så konstigt, i den frågan var situationen likartad i flera andra länder i Sveriges närhet: Danmark, Norge, Finland, Holland och Belgien försökte genom neutralitetsförklaringar stå utanför kriget och folket ville säkerligen ingenting hellre än att slippa kriget. Men av dessa länder var det endast Sverige som lyckades undvika att dras in i kriget. Varför? Berodde det på anpasslighet och feghet eller t.o.m. nazistiska sympatier? Eller finns det andra förklaringar? Kan det speciella strategiska läget ha hjälpt Sverige? Hur i så fall? Hade vi ovanligt kloka och skickliga politiska ledare? Eller hade vi helt enkelt tur?
Här ska inte något försök till djupgående analys göras. Men kort sagt hade Sverige ett gynnsammare läge än t.ex. Norge, Danmark och Finland. För Tyskland var det livsviktigt - med tanke på järnmalmstillförseln från de svenska malmfälten - att behärska den isfria kuststräckan i Norge upp till Narvik varifrån malmtransporterna från Sverige till Tyskland gick under vinterhalvåret när den svenska hamnen i Luleå låg infrusen i Östersjön. I öster kunde Finland inte undvika att bli krigsskådeplats då både Hitler och Stalin såg Finska viken som ett alltför viktigt strategiskt område.
Kritik mot Sveriges agerande under andra världskriget
Vad går då kritiken av den svenska politiken under andra världskriget ut på?
- Sverige var inte neutralt
För det första menar man att det är fel att kalla den svenska utrikespolitiken under kriget för neutral eftersom den innebar så många och stora eftergifter. Att den svenska "neutraliteten" inte upprätthölls strikt råder det ingen tvekan om. Neutralitetsbrotten var som sagt stora och det erkänner de flesta, inklusive samlingsregeringen som vid tiden fattade besluten. Att man ändå från officiellt håll benämnt den svenska politiken som neutral beror på att den svenska staten hela tiden hade som mål att landet skulle vara neutralt trots att man ibland tvingades till neutralitetsbrott. Att t.ex. kalla Sverige för en tysk lydstat eller något liknande är att gå för långt. Sverige stod trots allt vid många tillfällen emot tyska krav så pass mycket att den tyska irritationen var stor, t.ex. vid förnyade tyska krav på transport genom Sverige av ytterligare trupper efter Engelbrechtsdivisionen (i juni 1941). Sverige sköt för övrigt också ned flera tyska flygplan över svenskt territorium. Det är dock ingen tvekan om att de svenska eftergifterna för tyska krav - fram till dess att kriget vände - kan betecknas som mycket stora. Till eftergifterna kan också räknas att Sverige tillät tyska krigs- och trupptransportfartyg passera över svenskt territorialvatten (under falska handels- och nödflagg). - Eftergifterna var onödigt stora
Exempelvis vid midsommarkrisen 1941 då regeringen efter svår vånda tillät en fullt militärt utrustad tysk division på 18 000 soldater att passera genom Sverige. Skälet som angavs från regeringens sida var att rädda landet från att dras in i kriget. Kritiker menar dock att risken för krig vid detta tillfälle var överdrivet. Att regeringen gick med på detta ses enligt kritikerna som ett utslag av feghet och önskan att stå på den segrande tyska sidan vid ett krigsslut. - Eftergifterna hade en demoraliserande effekt på folket
Eftergifterna hade en så demoraliserande effekt på det svenska folket att ett motstånd mot de tyska kraven skulle ha varit bättre, även om det hade resulterat i ockupation. Eftergifterna innebar också att oppositionen i Sverige mot den tyskvänliga politiken trycktes ned och att kritiska röster tystades av statsmakten i så hög grad att man kan tala om en stor demokratisk förlust. Tidningar som publicerade uppgifter om den tyska våldspolitiken beslagtogs. En censurlag stiftades som gav möjlighet till förhandsgranskning och utgivningsförbud för tidningar. Staten strävade också efter att tona ner omfattningen av transiteringarna (de tyska transporterna genom Sverige). Följden blev, menar kritikerna, att svenska folket inte var medvetna om innebörden av den svenska utrikespolitiken. Samma kritiska röster hävdar att om folket skulle ha fått veta mer så hade uppslutningen kring regeringens politik minskat.
På senare år har t.ex. journalisten och författaren Maria Pia Boethius livligt kritiserat den svenska politiken under kriget. Hon skriver t.ex i sin bok Heder och samvete (sid 32):
"Detta är det allra svåraste för mig som efterkrigsfödd att förstå: Vi bidrog aktivt till en krigsansträngning vars yttersta mål var vår egen undergång som fri och demokratisk nation. Hellre än att stå upp för demokrati och frihet - eller ens neutralitet - beredde vi oss under några år på ett liv som lydstat åt en av de ohyggligaste regimer som någonsin hemsökt världen."
Maria Pia Boethius hör till dem som menar att eftergifterna var onödigt stora. Hon skriver t.ex. "Jag tror fortfarande att det för Sveriges del hade räckt med att bevilja järnmalmsexporten till Tyskland för att slippa krig." (sid. 227)
Det fanns naturligtvis också inom landet en svensk nazism. På 1930-talet bröt sig Sveriges nationella ungdomsförbund ur allmänna valmansförbundet (högerns riksorganisation) och antog ett nytt namn, Sveriges nationella förbund. Det utvecklades före och efter andra världskriget alltmer i nazistisk riktning, men dess betydelse minskade snabbt.
Litteratur:
Carl-Axel Gemzell, Vänskap och politik. Aspekter på de engelsk-svenska relationerna under det andra världskriget, HLF förlag, 2005
Stig Hadenius m.fl. Sverige efter 1900 - en modern politisk historia, Bonnier, 1991
Maria-Pia Boëthius, Heder och samvete, Norstedts förlag, 1991
Alf W. Johansson, Per Albin och kriget, Tiden, 1995
Osmo Jussila m.fl. Finlands politiska historia, Schildt, 2000
Jan Linder, Andra världskriget och Sverige, Historia och mytbildning, Infomanager: Print on demand, 1997
Herman Lindqvist, Drömmar och verklighet, Norstedts, 2001
Mats Bergquist och Alf W Johansson, Red. Säkerhetspolitik och historia: essäer om stormaktspolitiken och Norden under sjuttio år, Hjalmarsson & Högberg, 2007
Lars M Andersson, Mattias Tydén, Red. Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt, Dialogos, 2007
Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
Webbplats: Lars Hammarén
