USA och Storbritannien med deras ledare Roosevelt och Churchill utfärdade 1941 - på en båt ute i Atlanten mitt under ett brinnande världskrig - den s.k. Atlantdeklarationen i vilken det konstaterades att alla människor och folk är lika mycket värda och har rätt till självständighet och rätten att bestämma om sin egen framtid.
Deklarationen ska ses i ljuset av de demokratiska ländernas kamp mot nazism och fascism i ett läge där mycket tydde på att Nazityskland och det fascistiska Italien skulle gå segrande ur striden. Vid tillfället behärskade Tyskland och Italien stora delar av Europa, samtidigt som Japan ockuperade Korea och delar av Kina.
Genom Atlantdeklarationen ville de västallierade (Storbritannien och USA) visa sin lojalitet och solidaritet med alla länder som var ockuperade av axelmakterna. Samtidigt syftade Atlantdeklarationen också till att stärka deras moraliska motstånd i kampen mot nazism, fascism, och japansk imperialism. Men Atlantdeklarationen uppfattades också av många länder och kolonier som ett ställningstagande för hur de allierade tänkte sig att efterkrigstidens värld skulle se ut.
LÄS MER: Kolonial frigörelse
Litteratur:
Björn Kumm, Kalla kriget, Historiska Media, 2006
Geir Lundestad, Öst, väst, nord, syd. Huvuddrag i internationell politik efter 1945, Studentlitteratur, 1997
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
