När andra världskriget var över och vunnet levde fortfarande en majoritet av världens folk kvar under ett imperialistiskt styre. De koloniserade länderna i tredje världen började därför kräva att rättigheterna till självständighet skulle efterföljas som de uttalats i Atlantdeklarationen och dessutom bestämts i FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna.
I samma veva började de gamla imperialistiska idéerna att förkastas av allt fler människor i västvärlden som ansåg det omoraliskt och motsägelsefullt att hävda vissa folks rättigheter till självständighet gentemot nazistiskt och fascistiskt förtryck när de egna länderna hade kvar sina kolonier. Men avkolonialiseringen var samtidigt förknippad med stora ekonomiska förluster och förlorad prestige hos kolonialmakterna. Deras inställning till koloniernas självständighet var därför komplicerad.
Gemensamt för flertalet av kolonierna som blev självständiga under efterkrigstiden var att de var dåligt förberedda för friheten. Den inhemska befolkningen saknade i regel både utbildning och demokratiska traditioner. Dessutom existerade ofta starka motsättningar mellan olika folkgrupper i koloniländerna. Gränserna var vanligtvis konstgjorda. De hade ibland tillkommit efter att kolonialmakterna ritat dem med hjälp av en linjal på en karta i syfte att dela upp landområden sinsemellan. Någon hänsyn till folkens historia, kultur och etnicitet hade sällan tagits.
Efterkrigstidens avkolonialisering blev i många fall en blodig historia, särskilt på lång sikt eftersom befrielsekampen ibland följdes av andra krig, ofta i form av inbördeskrig.
LÄS MER: Efterkrigstidens huvudlinjer 1945-1991
LÄS MER: Kolonisation och kolonialism
LÄS MER: Gerilla
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
