Vid kärnkraftsomröstningen - liksom senare vid EU-omröstningen i november 1994 - bröts det vanliga blockmönstret i svensk politik. Moderaterna, folkpartiet och socialdemokraterna stod emot centern, vpk och kds. Men det fanns motsättningar även inom partierna. Både inom folkpartiet och socialdemokratin förekom grupper som önskade en snabb avveckling av kärnkraften.
Frågan om kärnkraft var starkt emotionell. Motståndarna hävdade att de som ville bygga ut kärnkraften riskerade framtida generationers liv, och fasorna vid en kärnkraftsolycka utmålades i mörka färger. Många av motståndarna ansåg att valet gällde vilken form av samhälle vi skulle ha: ett storskaligt industrisamhälle med svåra miljöproblem eller ett samhälle där "livskvaliteten" och miljöfrågorna sattes i centrum.
Tre linjer förekom vid kärnkraftsomröstningen liksom vid ATP-omröstningen, och på samma sätt som vid denna engagerade sig också arbetsmarknadens parter i kampanjen. Samtliga linjer förordade en avveckling av kärnkraften. Riskerna med kärnkraft ansågs efter Harrisburgolyckan vara så stora att en satsning på andra energikällor var nödvändig. Skillnaderna mellan kärnkraftens "motståndare" - linje 3 - och "förespråkare" gällde istället i vilken takt avvecklingen skulle ske. De förra ville ha ett stopp efter tio år och inga nya laddningar av reaktorer. De senare hävdade att alla reaktorer som var under byggnad skulle tas i bruk men att de skulle avvecklas "i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd".
Skillnaderna mellan linje 1, som stöddes av moderaterna och näringslivets organisationer, och linje 2, som stöddes av socialdemokraterna, folkpartiet och LO, var små. Båda ville ha en långsam avveckling, men linje 1 önskade mindre statligt engagemang i energiproduktionen än linje 2. Linje 2 presenterade en avvecklingsplan medan linje 1 var mera diffus.
Utfallet av omröstningen blev att linje 2 fick flest röster eller 39,1 procent mot linje 3:s 38,7 procent. Linje 1 fick 18,9 procent. Svenska folket hade således uttalat sig för en "långsam" avveckling. Kärnkraftsmotståndarna hade dock vunnit så till vida att kärnkraften inte skulle utvecklas utöver de reaktorer som beslut redan fattats om.
Sedan folkomröstningen 1980 har några kärnkraftsreaktorer tagits ur bruk medan flera av de kvarvarande reaktorernas livslängder har förlängts (reaktorerna är fördelade på tre anläggningar: Forsmarks kärnkraftverk (tre reaktorer), Oskarshamns kärnkraftverk (en reaktor) och Ringhals kärnkraftverk (tre reaktorer). Även problemen med växthuseffekten har uppmärksammats sedan omröstningen, vilket gjort att övergång till fossila bränslen som kol, olja och naturgas inte anses vara ett hållbart alternativ - liksom de inte uppfattades vara då.
LÄS MER: Kärnkraft
LÄS MER: Folkomröstningar
LÄS MER: Förbudsomröstningen (1922)
LÄS MER: ATP-striden (1957)
LÄS MER: EU-omröstningen (1994)
PODCAST: Folkomröstningar i Sverige
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
