Oljekrisen 1973 (-1974) var en följd av oktoberkriget (jom kippurkriget) som hade ägt rum i oktober samma år. Kriget startade när ett antal arabiska länder under ledning av Egypten och Syrien anföll Israel den 6 oktober, mitt under den judiska högtiden jom kippur som detta år sammanföll med den muslimska fastemånaden ramadan. Kriget varande i knappt tre veckor fram till 25 oktober och slutade med israelisk seger.
Bakgrunden till kriget låg i den arabisk-israeliska konflikten som går ända tillbaka till statens Israels grundande 1948, men främst det tidigare sexdagarskriget 1967 då Israel ockuperade delar av Egypten (Sinaihalvön), Syrien (Golanhöjderna) och Västbanken som varit under jordansk kontroll sedan 1948.
Efter det förödmjukande nederlaget i oktoberkriget svarade de oljeproducerande arabiska länderna med att bojkotta länder som hade stöttat Israel i kriget. Kanada, Japan, Nederländerna, USA och Storbritannien var först bland de länder som bojkottades, men listan utökades snart till att även omfatta Portugal, Sydafrika och Rhodesia (idag en del av Zimbabwe). Handelsembargot (se nedan), som pågick fram till mars 1974, resulterade i en chockhöjning av världsmarknadspriset för olja som steg så mycket som 300%, från 3 amerikanska dollar per fat till 12 dollar. Prischocken skapade en global ekonomisk och politisk kris.
Oljekrisen förvärrade den redan pågående inbromsningen av världsekonomin som inletts tidigare under 1973. Den hårdast drabbade branschen var bilindustrin, speciellt i USA där bristen på bränsle skapade långa köer vid bensinstationer vilket ledde till ransonering på bensin. Även produktionen av bilar påverkades när stora och bränsletörstiga fordon började ersättas med mindre modeller med bränslesnåla motorer, något som till exempel gynnade Japans bilindustri.
Oljekrisen hade även stort genomslag inom världspolitiken och resulterade bland annat i splittring bland NATO-medlemmarna som ifrågasatte USA:s Mellanösternpolitik.
