Svenska EU-omröstningen

Den svenska folkomröstningen om EU föregicks av liknande omröstningar i Österrike och Finland där utslagen - som väntat - blev klara ja för en anslutning. I Norge, där motståndet bedömdes som starkast, skulle beskedet komma några veckor senare. Formellt var omröstningen i Sverige endast rådgivande, men från alla partier avgavs löften om att följa utslaget.

EU-omröstningen kan på många sätt jämföras med den om kärnkraft 1980. Splittringen inom partierna var betydande och den vanliga höger-vänster-skalan gällde endast i begränsad utsträckning. Flertalet etablerade politiker, näringslivsföreträdare och den helt övervägande delen av pressen var för en anslutning.

Skälen varierade något, men huvudargumenten för var dels ekonomiska, dels politiska - ofta betonades att det var bättre att vara med om besluten än att stå utanför och ändå tvingas till anpassning. De som var emot lade den största vikten vid suveränitetsfrågan - Sverige avsade sig sin rätt att bestämma över det egna området.

En annan åsikt som nej-sidan framförde var att EU utgjorde en rikemansklubb som stod emot den fattiga delen av världen.

Olika opinionsundersökningar visade på ett mycket jämnt resultat - flera av dem gav majoritet för nej-sidan. Det är troligt att debatterna den sista veckan före omröstningen spelade en avgörande roll till ja-sidans fördel. Valdeltagandet låg på drygt 83 procent, vilket var något lägre än vid de samtida riksdagsvalen (ca 86 procent), men det betraktades ändå som tillfredsställande, eftersom folkomröstningar brukar mobilisera färre väljare.

I efterhand fanns det dock ett stort missnöje bland nej-sidans företrädare. De hade inte alls haft de resurser som ja-sidan fått tillgång till. De hade företrätt "folket", medan ja-sidan hade stått för "makthavarna" med tillgång till hela opinionsbildningsapparaten. Det kunde också konstateras att landet stod splittrat i högre utsträckning än vid de allmänna valen. I norr var nej-majoriteten kompakt medan ja-sidan var stark i söder. På motsvarande sätt var storstäderna mera ja-vänliga än övriga landet liksom kvinnor i större utsträckning än män röstade nej.

LÄS MER: Folkomröstningar

LÄS MER: Förbudsomröstningen (1922)

LÄS MER: ATP-striden (1957)

LÄS MER: Kärnkraftsfrågan (1980)

PODCAST: Folkomröstningar i Sverige
 

FÖRFATTARE

Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).