Innan Panamakanalen byggdes var alla fartyg tvungna att att runda Kap Horn - Sydamerikas sydligaste punkt - för att ta sig från den ena sidan av den amerikanska kontinenten till den andra. Att frakta gods sjövägen mellan New York och San Francisco innebar t.ex. en resa på mer än 26 600 km.
Men det fanns en möjlig genväg, förutsatt att man byggde en kanal på en smal landremsa i Panama i Centralamerika. Om det gick att utnyttja befintliga inlopp till näset skulle själva kanalens längd bara behöva bli 58 km. Och reseavståndet mellan Atlantsidan och Stilla havssidan skulle kortas med 16 000 km, 60 %.
Problemet var förstås att det inte är så lätt att bygga en nästan 6 mil lång kanal mitt i djungeln. Där fanns bland annat moskiter som spred både gula febern och malaria. Gula febern var allra mest skrämmande eftersom den sjukes ansikte och ögon antog en gul färg efter bara någon dag och döden kom ett par dagar senare. Men vinstintressena av en tidsbesparande kanal överskuggade allt. Först ut var ett franskt bolag som var på plats 1881. Åtta år senare kollapsade projektet med konkurs och en stor internationell politisk skandal som följd.
År 1902 köptes fransmännens anläggningar av USA som därmed tog över kanalbygget. Men det uppstod snart nya problem. Vid den här tiden var Panama en del av Columbia som inte ville ge USA kontroll över landområdena längs med den tilltänkta kanalen.
För att få kontroll över den viktiga transportleden iscensatte USA en revolution i Panama senhösten 1903. Resultatet blev att Panama blev en egen stat och att USA fick tillstånd att bygga kanalen.
Som mest arbetade 50 000 människor med det enorma projektet. Lördagen den 15 augusti 1914 blev så äntligen Panamakanalen - en av världens viktigaste sjöfartsleder - invigd (se karta). USA kom att arrendera den s.k. kanalzonen ända fram till år 2000, då den lämnades tillbaka till Panama.
LÄS MER: Lätta fakta om Panamakanalen
LÄS MER: Panamas historia
FÖRFATTARE
Text: Göran Tivenius, författare och f.d. frilansmedarbetare i Sveriges Radio.
