Anderson menar att nationalism bygger på en känsla av gemenskap och samhörighet mellan medborgare inom en nation. Men egentligen existerar inte någon nationell gemenskap, säger Anderson. Den är bara en "föreställd" eller "tänkt" gemenskap. Vi kan ta Sverige som exempel. Varje enskild svensk kommer under sin livstid bara att lära känna eller höra talas om en liten bråkdel av alla sina landsmän. Ändå är varje svensk medveten om och känner samhörighet med alla andra svenskar. Gemenskapen finns alltså inte i verkligheten utan bara i vårt medvetande, anser Anderson. Han menar vidare att det är det tryckta ordet, det vill säga böcker och tidningar, som möjliggjort denna "föreställda gemenskap".
När vi läser vår morgontidning, säger Anderson, så vet vi att en stor mängd landsmän precis samtidigt läser precis samma ord. Medvetandet om detta faktum inger oss en gemenskapskänsla. Vare sig vi läser en roman eller ett tidningsreportage så kan själva innehållet i texten också stärka känslan av samhörighet. Vi kan identifiera oss med personerna som beskrivs, vi känner igen oss i handlingen, vi känner igen företeelser som är typiska för just vårt land.
Genom skrivna, massproducerade texter på just vårt språk bygger vi upp en gemensam referensram, menar Anderson. Idag fyller förstås t.ex. TV precis samma funktion. Genom de tittarmätningar som görs vet vi ju numera till och med ganska väl hur många tusen som brukar titta på samma program som vi själva tittar på.
Dina far- och morföräldrar tittade under 1960-talet på Hylands hörna. Det gjorde en mycket stor del av svenska folket. Idag tittar de kanske, liksom så många i Sverige, på t.ex. Allsång på Skansen. Båda programmen är typiskt svenska och fungerar som en nationellt enande kraft.
På 1970-talet satt en stor del av svenska folket och hejade på Ingemar Stenmark i slalombacken eller Björn Borg på tennisbanan. Båda blev snabbt nationella kultfigurer. Även personer som normalt aldrig tittade på sportprogram, satt klistrade vid TV:n och höll tummarna just när Stenmark eller Borg tävlade. De har blivit moderna nationella myter.
Hur använder du och de flesta i din generation internet? Vad tittar ni på i TV? Amerikanska program, popkonserter och thrillers? Om alla huvudsakligen gör likadant, kommer vi då att få en annan typ av nationalkänsla? Kommer vi då att känna samhörighet med USA eller kanske med hela världen? Michael Jackson tillhör också de moderna mytfigurerna. Men han är inte nationell utan internationell.
En gång i tiden, under 1800-talet och i början av 1900-talet, läste alla svenskar om Engelbrekt och Gustav Vasa, om Gustav II Adolf och Karl XII. Berättelser om dem fanns i tidningar, skolböcker, dikter och romaner. Alla fick på så sätt tillgång till berättelserna.
Hos alla som ser på samma TV-program eller läser samma tidningar eller romaner skapas en känsla av gemensamhet. Så är det idag och så var det på 1800-talet.
Eric Hobsbawm har i boken Nations and nationalism since 1780, utgiven 1990, redogjort för sina tankar om nationalism. I stort sett har han samma åsikter som Gellner. Men han betonar också, precis som Anderson, starkt språkets betydelse för nationalismen.
