När sedan Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes 1991 började en ny världsordning ta form.
Rysslands pånyttfödelse
De första åren efter att den ryska staten hade bildats (1991) stod Boris Jeltsin i fokus. Jeltsin blev 1991 hjälte efter att ha försvarat demokratin mot ett kuppförsök från anhängarna av den gamla kommunistdiktaturen. Men väl vid makten som Rysslands president förde han en motsägelsefull politik. I oktober 1993 beordrade han själv ut stridsvagnar på Moskvas gator för att skjuta parlamentsbyggnaden i brand eftersom ledamöterna där inte ville följa hans taktpinne.
Även om Ryssland har blivit ett mera öppet samhälle med mindre censur och inskränkningar i den fria debatten så har det gått trögt med utvecklingen av fungerande demokratiska institutioner - till exempel ett stabilt partiväsende och rutiner för växlingen vid makten.
Övergången från planekonomi till marknadsekonomi skedde under sådana kaotiska former att samvetslösa "rövarbaroner" kunde plundra staten på tillgångar som de sedan förde ut ur landet. På samma sätt har stora delar av biståndspengarna från västvärlden förskingrats. Både medellivslängden och befolkningens storlek minskade i Ryssland under 1990-talet som ett resultat av den turbulenta ekonomin och de försämrade levnadsvillkoren.
Liknande förhållanden rådde länge i flera andra av de gamla Sovjetrepublikerna. Utvecklingen i Ryssland och dess randstater utgör fortfarande än idag en osäker faktor i världspolitiken.
Utvecklingen i andra länder i gamla östblocket
För flera av de tidigare Sovjetdominerade länderna i Östeuropa har nedmonteringen av det kommunistiska systemet blivit mera framgångsrik. Övergången till marknadsekonomi har visserligen medfört växande klassklyftor och social utslagning, men också en förnyelse av näringslivet.
Den parlamentariska demokratin med fri och mångsidig samhällsdebatt fick tidigt ett stadigt fotfäste i länder som Polen, Tjeckien och Ungern. Befriade från tyngden av den store grannen i öster sökte de i början av 1990-talet sina förebilder västerut. Vid sekelskiftet 2000 upptogs de tre nämnda staterna som fullvärdiga medlemmar i NATO och sedan dess har flera andra östeuropeiska länder följt efter.
De flesta av de östeuropeiska länderna är idag medlemmar i EU.
Ett av de problem som drabbat Östeuropa efter det kalla krigets slut är de nationella och etniska konflikterna. I några fall har man lyckats nå fram till en fredlig lösning, till exempel när det tidigare Tjeckoslovakien 1993 delades i två stater (Tjeckien och Slovakien). Men flera av de nya länderna i det forna Sovjetunionen har skakats av blodiga sammanstötningar mellan olika folkgrupper. Ett exempel är Tjetjenien, där den ryska regeringen fick använda massiva truppinsatser för att kunna slå ner den tjetjenska muslimsknationella gerillan.
Mest förödande blev utvecklingen i det tidigare Jugoslavien, där etniska konflikter under 1990-talet skördade hundratusentals dödsoffer och drev miljontals människor på flykt från sina hem. Läs om jugoslaviska krigen >
Litteratur:
Klas-Göran Karlsson, Europa och världen under 1900-talet. LiberAB, 2003.
Björn Kumm, Kalla kriget, Historiska Media, 2006
Li Bennich-Björkman m.fl., Det nya Östeuropa: stat och nation i förändring, Studentlitteratur, 2009
Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.
