Perestrojka och glasnost

Perestrojka var ämnad för att lätta på den starkt centraliserade (statliga) ekonomiska styrningen (även känt som planekonomi) som fanns i Sovjetunionen. Med hjälp av perestrojka skulle det ekonomiska systemet effektiviseras. Reformen skulle ge större frihet till de olika ministerierna så väl som myndigheter i landet och föra den föråldrade planekonomin närmare det marknadsekonomiska systemet som var vanligare i västvärlden. Tanken var dock aldrig att man skulle överge planekonomin och övergå till en öppen marknadsekonomi, utan endast effektivisera det ekonomiska systemet genom liberala ekonomiska reformer.

Många inom forskningen anser att dessa reformer istället ledde till materialbrist men också politiska och sociala spänningar i och mellan de olika delrepublikerna inom Sovjetunionen. Allt detta ledde så småningom till framkomsten av nationalistiska rörelser som till slut raserade unionen.

Parallellt med dessa ekonomiska reformer syftade glasnost till att skapa ett mera öppet samhälle med yttrandefrihet och ökad pressfrihet. Begreppet var faktiskt inte nytt, utan har även använts under det ryska imperiets slutskede vid sekelskiftet kring 1900. Då syftade glasnost på reformer inom imperiets rättssystem som skulle försäkra mer transparens (insyn) i rättegångar genom att tillåta allmänheten och journalister att närvara och ta del av rättegångars förhör och domar. Nu (1986) ville Gorbatjov använda samma begrepp för att tillämpa mer transparens i statens institutioner, deras arbete och det allmänna läget i Sovjetunionen. Öppenheten blev dock överväldigande för det auktoritära sovjetiska systemet. Efter nästan sju decennier av stränga restriktioner på vad man fick säga och vilka åsikter som kunde yttras, öppnade glasnost slussarna till en enorm damm av känslor och åsikter som hade hållits tillbaka genom åren.

Glasnost var (liksom perestrojka) ämnat för att demokratisera och föryngra en politisk och socialt stagnerad stat där folkets missnöje eller meningsskillnader inte hade fått komma till tals. Men det visade sig snart att de styrande hade missbedömt och underskattat vidden och kraften av det folkliga missnöjet och de undertrycka meningsskillnader och konflikter som pyrde under den politiska ytan bland invånarna i Sovjetunionen. Hanteringen av det gamla politiska missnöjet i kombination med samtida problem som t.ex. perestrojkareformerna (se ovan) innebar en nedgående spiral som efter hand ledde till att den politiska ledningen tappade kontrollen. Det dröjde inte länge innan nationalistiska separationsrörelser - den första i Kaukasus (Karabach-konflikten) 1988, men också de i Baltikum - mynnade ut i krav på självständighet från Sovjetunionen. De reformer som Gorbatjov hade tänkt skulle leda till förnyelse och räddningen av det föråldrade sovjetiska systemet, kom istället att leda till Sovjetunionens upplösning i december 1991.

LÄS MER: Sovjetunionens sönderfall

LÄS MER: Michail Gorbatjov

FÖRFATTARE

Text: Vahagn Avedian,  fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se

Webbplatser: 
http://armenica.org/vahagnavedian/
http://folkmordet1915.se/
http://karabach.se/