USA:s president har oerhört stor makt
USA:s president har mycket makt. Presidenten är landets statschef och utser regeringen. Samtidigt är presidenten den högste chefen för den federala förvaltningen (staten) och fungerar samtidigt som överbefälhavare.
Presidenten har huvudansvaret för USA:s utrikespolitik och utser själv alla viktiga federala tjänster (t.ex. ministrar) och kan också avsätta dem när hen vill. Presidenten utser även domarna i Högsta domstolen.
När det gäller överenskommelser mellan utlandet sköts merparten av alla avtal mellan USA och andra stater genom överenskommelser (agreements) som presidenten (och medarbetare) arbetat fram. Övriga avtal, s.k. treaties, måste godkännas av senaten med 2/3 majoritet.
Presidenten har suspensivt veto gentemot kongressen. Det innebär att presidenten inom tio dagar kan vägra skriva under ett lagförslag som kongressen har föreslagit. För att förkasta vetot måste 2/3 av både senaten och representanthuset ena sig om det.
Maktdelningen i USAI USA:s konstitution (grundlagar) står att makten i landet ska vara uppdelad mellan presidenten, kongressen och Högsta domstolen. - Presidenten styr landet.
- Kongressen stiftar lagar och bestämmer över landets ekonomi.
- Högsta domstolen kontrollerar att alla lagar stämmer med grundlagarna.
|
Viktigt att presidenten har stort stöd i kongressen
En viktig förutsättning för att presidenten ska få stor makt är att han eller hon kan handskas med kongressledamöterna.
Presidenten kan använda sig av olika påtryckningsmedel. Ett av dessa är personliga samtal med ledamöter, som kan ändra uppfattning om de i sin tur får presidentens stöd i en fråga som ligger ledamoten varmt om hjärtat. Dessutom kan en populär president lova hjälp vid kommande val.
Om presidenten har stor makt så är det tvärtom med vicepresidenten, som i sin tur utses av presidenten. Vicepresidenten är talman i senaten, men han har inte rösträtt.
Om presidenten avlider eller avgår blir vicepresidenten automatiskt president. Det har hänt tre gånger i modern tid (Truman efter Roosevelt 1945, Johnson efter Kennedy 1963 samt Ford efter Nixons avgång 1974).