Denna text var ett utdrag ur ett bara obetydligt längre brev skrivet av utrikesministern till lord Walter Rothschild, baron, bankir och en av ledarna i Sionistiska federationen, en paraplyorganisation för olika judiska grupper som länge kämpat för att upprätta ett judiskt hemland i just Palestina.
Dokumentet, som kallas ”Balfourdeklarationen”, kan verka oansenligt, men innehållet visade sig vara explosivt. Det innebar i praktiken att ett frö hade planterats som så småningom skulle leda till staten Israels födelse och till starten på en av de mest hopplösa konflikter världen sett. Ännu idag, snart hundra år senare, är frågan olöst och ger ständigt upphov till nya utbrott av strider och terrordåd.
Judarna saknade ett eget land
I princip hade det inte funnits någon självständig judisk stat i världen sedan kungariket Israel erövrades av assyrierna år 722 f.Kr. En kortvarig frihetsperiod följde under åren 166–163 f.Kr. vid tiden för det så kallade mackabéerupproret. Den följdes av en ännu kortare period år 70 då judarna gjorde uppror mot det romerska imperiet. I det senare fallet slutade kampen med att Jerusalem förstördes. Efter ett sista upprorsförsök år 135 spreds huvuddelen av det judiska folket en gång för alla över världen, även om det hela tiden fanns kvar en liten judisk grupp i det som en gång varit Israel.
Sionismen - idén om en judisk stat
Det skulle dröja till långt in på 1800-talet innan tanken på allvar väcktes om att alla judar borde flytta till det land som deras avlägsna förfäder en gång flytt ifrån sisådär 50 generationer tidigare. En återkommande judisk bön hade visserligen hela tiden varit ”nästa år i Jerusalem”, men det hade framförallt haft en religiös, andlig innebörd.
Under den andra halvan av 1800-talet, under intryck av tidens nationalistiska stämningar och en antisemitism som på många håll växte i styrka, började allt fler judar, särskilt från Östeuropa, flytta till Palestina för att bosätta sig där. De var pionjärer för sionismen, en nationalistisk rörelse som formellt grundades 1896, det år då den österrikiske journalisten Theodor Herzl publicerade boken Der Judenstaat (Judestaten).
Själv var Herzl inte religiöst praktiserande jude, utan snarare agnostiker, och han såg sig som assimilerad i det omgivande samhället. Men denna assimilering var ingen långsiktig lösning, menade Herzl. Han såg tydligt hur antisemitismen i Europa bara växte i kraft; allt fler hatade judarna inte bara för vad de gjorde, utan för vilka de var, för själva det blod som rann i deras ådror. Därför var den enda lösningen på judarnas ständiga utsatthet att de skapade sig ett eget hemland någonstans i världen, resonerade Herzl. Bara på det sättet skulle de någonsin kunna känna sig säkra.
Den nya nationen skulle ligga i Palestina
På en kongress år 1897 beslöt den nyskapade sionistiska rörelsen att omedelbart börja arbeta för att judiska jordbrukare och industriarbetare skulle flytta till Palestina, köpa mark där och från grunden bygga upp denna nya nation.
Planerna möttes med skepsis av härskarna i det Osmanska riket, som då styrde i Palestina. Motståndet fick Herzl att fundera på om inte ”hemlandet” istället kunde skapas i Sinai eller på Cypern. Förslagen ratades av den brittiska regeringen, som kontrollerade båda de tilltänkta territorierna. Istället kontrade utrikesdepartementet i London med ett motförslag – vad sägs om Uganda?
Herzl gick motvilligt med på tanken, men nästa sionistiska kongress röstade nej. Den nya nationen skulle skapas i Palestina eller inte alls.
Tillströmningen av bosättare fortsatte, om än i långsam takt. När första världskriget bröt ut fanns ungefär 80 000 judar i Palestina, att jämföra med cirka 700 000 araber.
Under krigsåren stod det sedan allt mer klart att det månghundraåriga osmanska imperiet var på fallrepet.
Storbritannien stödde ett judiskt ”hem” i Palestina
Britterna såg framför sig hur de själva skulle spela en avgörande roll i regionens politik under de kommande åren, vilket också väckte nytt liv i sionisternas försök att få Storbritanniens stöd.
Förhandlingarna i den brittiska regeringen under dessa år präglades av en blandning av å ena sidan praktiska politiska överväganden, å andra sidan ett slags romantisk-historisk känsla inför tanken på att skapa ett judiskt hemland. Att judarna skulle kunna ”återvända till Sion” hade en särskild klang för många av de ledande politikerna, uppfödda som de var på de bibliska historierna.
Storpolitiskt gick resonemanget att ett brittiskt stöd till den sionistiska rörelsen skulle kunna övertyga den amerikanska regeringen att mer helhjärtat gå in i första världskriget, eftersom det ansågs vara ett faktum att judiska grupper hade stort inflytande i Vita huset. En annan förhoppning fanns också – att judiska socialister i det Ryssland som var på väg ut ur kriget skulle inspireras till att försöka få sitt land att fortsätta kampen.
När Arthur Balfour till sist skrev sitt berömda brev var varje ord noga övervägt. Regeringen ville inte gå så långt som att öppet stödja skapandet av en självständig judisk nation, än mindre en egen judisk stat.
Starten på Palestinakonflikten
Men de ord som stod räckte långt nog. Ingen hade nämligen brytt sig om att fråga vad araberna i regionen tyckte. Det ansågs heller inte vara nödvändigt; de var ändå ett underlägset folk som säkert skulle få det bättre med européer intill sig, resonerade de flesta. Så sakta, i takt med att arabiska grupper fick klart för sig vad den brittiska regeringen hade gått med på att göra, började deras protester växa. Snart ägde de första våldshandlingarna rum. Först då gick det på allvar upp för de brittiska politikerna att de höll på att skapa ett allvarligt problem – konturerna av en nästan olöslig konflikt gick att ana. Först då började man inse att det ”säkra” hemland man ville skänka det judiska folket i själva verket inte alls var vidare säkert.
Under 1930-talet tog den judiska inflyttningen fart på allvar, i takt med att det nazistiska mörkret sänkte sig över Europa. I praktiken skapades då vad som brukar kallas ”fakta på marken” – en verklighet bortom teorier och slagord, som i det här fallet bestod av en inofficiell judisk stat, komplett med en egen, relativt välutrustad armé.
Staten Israel utropas
Efter andra världskrigets slut, då stora delar av världen ännu var i chock över den katastrof som drabbat det judiska folket, tog konflikterna mellan judar och araber i Palestina fart på allvar.
Ett uppgivet Storbritannien lämnade till sist över styret av regionen till FN, där USA klev fram som en tydlig förespråkare för att Palestina skulle delas upp i en palestinsk och en judisk del.
Den 14 maj år 1948 utropades nationen Israel – bara för att redan dagen därpå angripas av alla sina grannländer.
LÄS MER: Sionismen
LÄS MER: Förenklat om Palestinakonflikten
LÄS MER: Israels och Palestinas historia
LÄS MER: Mellanösternkonflikten
VILL DU VETA MER? Läs A History of the Middle East av Peter Mansfield (2013).
FÖRFATTARE
Text: Magnus Västerbro, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://www.facebook.com/vasterbro
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria.
Bokens webbplats
