De brittiska kolonisterna var framförallt fler till antalet än de franska. År 1760 hade de brittiska kolonierna 1,6 miljoner invånare.
De brittiska kolonierna var från början inte särskilt enade, men kampen mot både fransmän och delar av ursprungsbefolkningen tvingade dem efter hand samman.
Dessa engelskspråkiga amerikaner hade en välbalanserad import och export och tillverkade merparten av sina industriprodukter själva. De öppnade dessutom ständigt ny mark för odling och hade under den tidiga delen av 1700-talet börjat ge sig in över de vilda bergstrakterna i Appalacherna på jakt efter mer land att bruka. I samma område försökte samtidigt Frankrike att knyta samman sina norra och södra territorier genom en serie handelsstationer och fort.
De allt tätare kollisionerna mellan franska och brittiska intressen både i Europa och Nordamerika ledde till slut till ett kolonialkrig som med smärre avbrott varade från 1739 till 1763.
Storbritannien satsade mer på sina kolonier än Frankrike
Eftersom britterna sökte odlingsbar mark kom de i skarpare konflikt med den nordamerikanska urbefolkningen, som oftast allierade sig med fransmännen. Men det fanns även stammar som stred på britternas sida.
Å andra sidan var britterna militärt överlägsna i Nordamerika. Liksom i Indien fick de nödvändigt stöd från hemlandet, medan den franska staten tvekade inför de höga kostnaderna som följde med krigföring så långt hemifrån. Frankrike prioriterade istället krigsansträngningarna i Europa, för de var vid den här tiden många och intensiva. Under perioden var Frankrike inblandat i två långdragna stora europeiska konflikter - först det österrikiska tronföljdskriget (1740-1748) och strax därefter sjuårskriget (1756-1763).
Både i Indien och Amerika ser man ett mönster, som visar att de handelskapitalistiska intressena vägde tyngre i Storbritannien än i Frankrike. Medan Frankrike stötte pannan blodig i sina försök till territoriella erövringar i Europa, kunde Storbritannien med sin starka flotta och sina kolonialtrupper säkra sina besittningar i den koloniala världen.
Frankrike förlorade sina kolonier i Nordamerika
I fredsavtalet efter sjuårskriget 1763 tvingades Frankrike avstå från alla sina territorier öster och norr om Mississippifloden. Frankrike lämnade därmed den amerikanska kontinenten, sånär som på några mindre kvarvarande fästen för sin handel och plantagebruk i Västindien.
Men britternas herravälde i Nordamerika blev kortvarigt. När hotet från Frankrike var borta i Nordamerika minskade den brittiska regeringen den militära närvaron på kontinenten. Därefter följde en rad politiska förändringar som bidrog till att stärka de engelsktalande amerikanska kolonisternas vilja att bli självständiga från Storbritannien. Bara tjugo år efter att Frankrike fått lämna kontinenten sveptes även det brittiska kolonialväldet i Nordamerika bort. Detta skedde i den första av 1700-talets två omvälvande politiska revolutioner - den amerikanska revolutionen.
Litteratur
John P McKay, m.fl., A History of World Societies, Bedford/St. Martins, 2009
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Kåre Tønnesson, Bra Böckers världshistoria, del 10 – Två revolutioner 1750-1815, Bokförlaget Bra Böcker, 1986
https://en.wikipedia.org/wiki/New_France
Text: Robert de Vries (red.) och Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.
