Franska revolutionens orsaker

• Upplysningens idéer
• Amerikanska revolutionen
• Missväxt och svält
• Missnöje mot hovets livsstil
• Missnöje mot adelns rättigheter
• Frankrikes misslyckade utrikespolitik
• Borgarna krävde politiska rättigheter

Upplysningens idéer

Ur ett idéhistoriskt perspektiv var den mentalitet som fanns inbakad i den franska revolutionen till stor del inspirerad av upplysningens politiska idéer. Framförallt idén om naturrätten, att makten ska utgå från folket; och idén om de mänskliga rättigheterna, att ingen människa är mer värd än någon annan.

Amerikanska revolutionen

Förenta staternas födelse blev ett föredöme som bevisade att upplysningens politiska idéer - att makten ska utgå från folket och att alla människor är lika mycket värda - kunde bli verklighet.

Missväxt och svält

Under slutet av 1780-talet drabbades Frankrike av missväxt flera år i rad, vilket ledde till prisstegringar, svält och minskade inkomster för bönderna.

Missnöje mot hovets livsstil

Hovet med kungen och drottningen levde i extrem lyx, medan större delen av Frankrikes befolkning var fattiga och fick svälta i samband med den missväxt som drabbade landet (se ovan).

Missnöje mot adelns rättigheter

Under andra halvan av 1700-talet började kungamakten sälja ut olika slags privilegier (särskilda rättigheter) till adeln för att få in pengar till den tomma statskassan. Adeln fick därmed större inflytande över byråkratin och landets domstolar vilket bland annat resulterade i att de gavs möjlighet att återinföra gamla feodala rättigheter, såsom tull och äganderätt av kvarnar och vinpressar samt jakt- och fiskerättigheter. Stora delar av den franska bondebefolkningen var arrendebönder (hyrde mark) och hade därmed skyldigheter till adeln. Många av bönderna som bodde på adelns ägor drabbades därför av ett ökat skattetryck.

Frankrikes misslyckade utrikespolitik

Det fanns ett utbrett missnöje mot hur Ludvig XVI skötte landets utrikespolitik. Frankrike hade förlorat flera av sina kolonier till Storbritannien under sjuårskriget (1756-1763), som dessutom - tillsammans med det franska deltagandet i amerikanska frihetskriget - hade dränerat statskassan. Dessutom tycktes kungen vara mer intresserad av ridning och jakt än av att upprätta landets anseende.

Borgarna krävde politiska rättigheter

Den franska riksdagen bestod av tre stånd: 300 adelsmän, 300 präster och 600 övriga. De 600 övriga var till största delen borgare. Borgarna hade länge varit upprörda över att de inte fått ökade politiska rättigheter i förhållande till hur betydelsefulla de var för landets ekonomi. Adeln och prästerna var dessutom skattebefriade och den tunga skattebördan låg därför enbart på bönderna och borgarna.

Utlösande orsaker

1789 var Frankrike en krutdurk redo att explodera vid minsta gnista.

I samband med den rådande missväxten och bristen på mat blev missnöjet bland befolkningen alltmer märkbar. Detta tog sig bland annat uttryck i en öppen folklig avsky mot samhällets orättvisor som framträdde tydligt genom adelns pråliga livsstil och det kungliga hovet i Versailles med all sin prakt, lyx och politiska makt.

I maj 1789 lät Ludvig XVI för första gången på 175 år samla riksdagen i Versailles, ett par mil utanför Paris. Att han valde att samla riksdagen just nu berodde på att landet drabbats av missväxt och att befolkningen alltmer börjat visa sitt missnöje. Tusentals bönder från hela landet hade börjat röra sig mot Paris i hopp om att där finna mat och bättre levnadsvillkor. Men i Paris fanns ingen mat till alla dessa människor. Situationen började därför bli kaotisk.

I mitten av juni lämnade det tredje ståndets medlemmar (bönderna och borgarna) den av kungen tillkallade riksdagen som förövrigt dominerades av de två första stånden (adeln och prästerna). Tredje ståndet hade krävt att adeln och prästerna skulle dela skattebördan med landets andra invånare, men kungen vägrade ta hänsyn till detta. Kungen hade till och med beslutat att stänga det tredje ståndets lokal på slottet. Det tredje ståndet samlades då i bollhuset (en lokal där man utövade bollsporten jeu de paume) i Versailles, och där svor de högtidligt en ed att inte skiljas förrän Frankrike fått en ny författning (grundlag). Tredje ståndet utropade sig därefter till landets nationalförsamling (riksdag) och avskaffade alla adelns privilegier och tillkännagav istället de mänskliga rättigheterna: frihet, jämlikhet och broderskap.

Samtidigt ökade oroligheterna i Paris. Och i början av juli spreds ett rykte om att kungen tänkte sätta in militären mot befolkningen i Paris för att få slut på oroligheterna. Följden blev att folket i Paris började leta efter vapen och ammunition för att kunna försvara sig. Det ryktades bland annat att ett stort ammunitionsupplag skulle finnas i Bastiljen, en medeltida fästning som vid tiden användes som fängelse. Den 14 juli stormade en stor folkmassa Bastiljen och dödade fängelseguvernören. Stormningen av Bastiljen blev startskottet för den franska revolutionen. Denna dag, den14 juli, har sedan slutet av 1800-talet varit Frankrikes nationaldag.

Adeln flydde och kungafamiljen avrättades

Adeln började nu lämna Frankrike samtidigt som hungriga och missnöjda bönder brände ner deras gårdar och gods. Även kungen, Ludvig XVI, och drottningen, Marie Antoinette, försökte sommaren 1791 fly från Frankrike, men greps och fördes tillbaka till Paris där de något år senare avrättades i giljotinen (Ludvig XVI i januari 1793 och Marie Antoinette i oktober 1793).

Vilka låg egentligen bakom revolutionen?

De som enligt flertalet historiker gick i spetsen för revolutionen var de s.k. sansculotterna som till största delen var borgare. Termen kommer av att befolkningen i tredje ståndet bar långbyxor och inte knäbyxor som var inneplagget bland adeln (Sans ”utan” och culottes ”knäbyxor”). Historikerna har tvistat om vilka som verkligen låg bakom revolutionen. Den vanligaste uppfattningen är att franska revolutionen var borgarnas revolution. Två historiker, Alfred Cobban och George V Taylor, har dock kritiserat denna uppfattning. De menar att borgarna inte hade någon större anledning att vilja störta adeln då många borgare istället försökte efterlikna aristokratin på många sätt. De ville tillägna sig deras levnadsmönster. Cobban menar dessutom att det fanns många fritänkande bland adeln som var aktiva under starten av revolutionen, och att de tillsammans med högre medlemmar ur borgarklassen - som advokater och läkare - var de mest pådrivande.

Om det nu var som Cobban påstår att vissa delar av adeln var delaktiga i att dra igång den franska revolutionen, så måste man ställa sig frågan varför i så fall stora delar av adeln flydde i panik från Frankrike. Ett möjligt svar på denna fråga skulle kunna vara att man snabbt tappade kontrollen över revolutionen efter att de lägre sociala skickten i samhället blivit revolutionens pådrivande kraft. De flesta bönder och borgare såg adeln som en homogen (enhetlig) grupp, vilket den såklart inte var. Många i Frankrike uppfattade därför adeln som det främsta hotet mot revolutionen samtidigt som de, tillsammans med hovet, fick skulden för folkets missnöje och misär.

LÄS MER: Orsaker till den franska revolutionen

LÄS MER: Franska revolutionen

LÄS MER: Franska revolutionens följder

PODCAST: Franska revolutionens orsaker

Litteratur:
E.J. Hobsbawm, Revolutionernas tidsålder, Tidens Förlag, 1997
Bengt Ankarloo, Franska revolutionen, Studentlitteratur, 1992
Carl-Göran Ekerwald, Frihet, jämlikhet, broderskap - ett försök att förstå franska revolutionen, Rabén & Sjögren, 1988
Kåre Tønnesson, Bra Böckers världshistoria, del 10 – Två revolutioner, Bokförlaget Bra Böcker, 1986

FÖRFATTARE

Text: Carl-Henrik Larsson och Robert de Vries, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap