Bildstenar är graverade och bemålade kalkstensmonument från perioden 400-1100. Bildstenarna har troligen haft funktion som minnesstenar och endast undantagsvis stått uppställda vid gravar. De skiljer sig från runstenarna (se nedan) genom att huvudbudskapet verkar finnas i illustrationerna. Visserligen är många av de senare bildstenarna även försedda med runinskrifter, men dessa berättar sällan mer än vem stenen har tillägnats. Bildstenarna är följaktligen mycket svårtolkade.
Till vänster är ett exempel på en bildsten, den vackra gotländska Hunningestenen. Runstenen till höger visar Björketorpsstenen med sina olycksbådande runor.
Förutom ornament (utsmyckning) och mönster avbildas ofta djur, skepp och stridsscener. En ryttare som välkomnas av en kvinna med dryckeshorn är ett annat vanligt motiv. Ibland kan scener ur den nordiska mytologin identifieras, men oftast tycks framställningen gälla myter och berättelser som aldrig blivit nedtecknade.
Som det viktigaste samtida bildmaterial vi har från järnålderen och vikingatiden kan bildstenarna ändå - som när det gäller segel och sjöfart - komplettera kunskapen från arkeologiska fynd.
Huvuddelen av de bevarade bildstenarna härstammar från Gotland, och den förnämsta samlingen finns också i Gotlands fornsal i Visby.
Runstenar är monument med runinskriptioner. De är kända från 500-talet men blev talrika först under 1000-talet. Att de började bli alltmer vanligt förekommande först vid denna tid har satts samman med kristnandet och de förändringar i gravskicket som den nya religionen medförde. När de bortgångna inte längre fick hedras med ståtliga högar och rika gravgåvor kunde stenarna - ursprungligen bemålade med starka färger - tjäna söm ersättning. De kan också ha haft en funktion som rättsdokument, för att markera ägogränser etc. Av de ca 2500 kända runstenarna är över 2000 från Sverige och hälften av dessa från Uppland.
Bland de äldsta runstenarna märks Möjbrostenen (från Möjbro sydöst om Uppsala, ca 500), rest över den stupade hövdingen FrawaradaR, samt den fyra meter höga Björketorpsstenen i Blekinge, som bär den hotfulla inskriften: "Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta minnesmärke ska ständigt plågas av arghet. Svekfull död ska träffa honom. Jag spår fördärv" (Tolkning av Sven B.F. Jansson).
Den längsta kända runinskriften är också från förkristen tid (800-tal) och finns på Rökstenen i Östergötland, som restes av Varin till minne av sonen Vämod. Texten anspelar på nu okända sagor och dikter och berättar bland annat att en Sibbe från Vi avlade barn vid 90 års ålder.
Från 800-talet är också den berömda Sparlösastenen i Västergötland, som är mera svårtolkad men vackert illustrerad med skepp, fåglar och ryttare. På 800-talet dyker även de första stenarna upp som hyllar dem som likt Ingvarstågets (ett misslyckat vikingatåg i öst) deltagare fallit på vikingatåg i fjärran land.
En annan vanlig hyllning gäller dem som röjt väg och byggt broar. Förutom Jarlabanke Ingefastssons stenar finns exempel från Frösön i Jämtland, från Södertälje och från Bro och Sälna i Uppland. På den sistnämnda stenen heter det stolt: "Alltid ska ligga / mellan åldrarna leva / bron hårdslagen / och bred efter den gode / svennerna gjorde den / efter sin fader / ej kan en bättre / brovård byggas" (tolkning av Sven B. F. Jansson).
LÄS MER: Runor
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Skriftens historia - från bildskrift till alfabet
RunorRunor är det äldsta germanska skriftspråket och är utvecklat under inflytande från det latinska alfabetet. Bokstavsföljden är dock annorlunda, vilket bland annat har förklarats med att runorna ansågs ha magisk kraft och kunde fungera som trollformel. Mellan 5000 och 6000 runinskrifter är kända, varav mer än hälften från Sverige. Av dessa drygt 3 000 är det bara något 50-tal som är skrivna med den äldre runraden (som användes fram till ca 800). De allra äldsta är från 200-talet e.Kr. Efter 600-talets mitt kan vissa språkliga förändringar märkas i inskriptionerna genom tillkomsten av omljud och nya vokaler. Följden blev att runraden omkring år 800 rationaliserades från 24 till 16 tecken. Det nya teckensystemet hade en tydligare karaktär av skriftspråk. Så t.ex. kunde samma tecken användas för att beteckna olika vokaler. Den sexton-typiga runraden finns i en dansk, monumental variant samt i en svensk/norsk "kortkvistig" version, som främst använts för tillfälliga uppteckningar på lösa föremål. En vidareutveckling av de kortkvistiga runorna är de helt stavlösa "hälsingerunorna" (de kallas så eftersom de först påträffades i Hälsingland). Runor förblev även under hela medeltiden det skriftspråk i Norden som användes av gemene man (vanligt folk). Det latinska alfabetet kunde tydas endast av ett fåtal, men runorna användes även för att göra inskrifter på latin. Förutom på kyrkornas väggar, gravstenar, dopfuntar, relikskrin och klockor har runinskriptioner påträffats på lösa träföremål. Viktiga fyndorter här är Lödöse och Lund. Liksom under forntiden var det trä och andra förgängliga (kortlivade) material som användes för vardagliga meddelanden, och vår bild av runskriftens praktiska användning är därför begränsad. På träföremål från Norge (Bryggenområdet i Bergen) finns dock ett ganska omfattande urval av medeltida runklotter. I Dalarna användes runor in på 1800-talet. |
Ingvarståget var en militär expedition från Mälardalen mot Särkland ("saracenernas land", kalifatets besittningar vid Kaspiska havet), som ägde rum på 1000-talet under befäl av en Ingvar och som uppenbarligen slutade i katastrof. Runt Mälaren och på Vikbolandet i Östergötland finns ett 25-tal runinskrifter till minne av de stupade.
En ofta citerad inskription från Gripsholm, rest av Tola över sonen Harald, lyder: "De foro manligen fjärran efter guld / och österut gåvo örnen föda / De dogo söderut i Särkland."
Expeditionen skildras även i den isländska sagan om Ingvar den vittfarne från 1200-talet, där händelsen tidfästs till 1041 och styrkans storlek anges till ett 30-tal skepp.
En uppgift i en georgisk krönika talar om ett krigståg av främlingar till Kaukasus, vilket också kan syfta på Ingvarståget.
Frågor till texten:
Fundera på:
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
I den fornnordiska kulten var hästen central, den dyrkades med en egen särpräglad kult. Hästen...
På 1100-talets Island levde Gunnar, en stor och stark hjälte som var oöverträffad i vapenhantering...
Egentligen är det dumt att ställa frågan vem som upptäckte Amerika. Det har bott människor i...
Det äldsta kända skriftspråket, kilskriften, utvecklades i Mesopotamien för omkring 5 000 år sedan...
Vikingatidens kvinnor betraktades i det närmaste som jämbördiga med männen. Kvinnor kunde vara allt...
Källorna till vikingarnas färder från Grönland till Vinland, det vill säga Amerika, namnger två...
Nordens järnålder (500 f.Kr - 1050 e.Kr) omfattar tiden då järnredskap började användas i Norden.
Vikingatiden (800-1050) var en period i Nordens historia då nordbor, ofta kallade vikingar, begav sig ut på långa...
Fornnordisk religion (inkl. nordisk mytologi) utövades i det förkristna Norden. Gudarna bodde i Asgård och människorna...
Under vikingatiden började kristendomen införas i Norden av europeiska missionärer. På 1000-talet fick kristendomen...
Runor var nordbornas första alfabet. Bokstäverna eller rättare sagt runorna ristades i trä, ben...
Språket och skrivkonsten är två grundläggande mänskliga uppfinningar.Språket är antagligen den...
Synen på dödenDöden (det kroppsliga tillstånd från det ögonblick då livet upphör) har sedan...
Vikingatåg var krigståg från Norden mot det övriga Europa under vikingatiden (ca 800-1050). Ordet "...
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om vikingatiden.
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om hur det gick till när Sverige blev kristet.
