Coca-Cola som hälsoelixir
Coca-Colan ”uppfanns” av John Pemberton i Atlanta i maj 1886. Han saluförde den som ett hälsoelixir. Människorna i industrialiseringens USA var ofta nervösa och stressade, varför ”root doctors” och rena kvacksalvare gjorde stora affärer.
Huvudargumentet för en ny dryck av det här slaget var inte att den var välsmakande, utan att den kunde ge nya krafter. Exotiska stimulantia ingick ofta, för amatörfarmakologen Pembertons del var det cocablad från Anderna och kolanötter från Västafrika.
Alkoholförbud beredde vägen för Coca-Cola
I november 1885, omkring ett halvår innan Pembertons dryck lanserades, förbjöds alkohol i Atlanta. Framtiden låg därmed öppen för en dryck, som kunde stimulera utan att innehålla alkohol.
Folk blev förtjusta i Pembertons elixir, fast drycken sålde inte tillräckligt bra för att trygga hans ekonomi.
1887 fick Pemberton sitt varumärke registrerat hos patentverket i USA. Men han avled året därpå, 57 år gammal.
1888 började Asa Candler, en bank- och industrimagnat i Atlanta, ta kontroll över Coca-Cola-recept och patent. Under Candlers tid expanderade företaget i hela USA.
Populär men kritiserad
Under första världskriget fick flaskan sin kurviga form som den fortfarande har, baserad på 1913 års hobbleskirt-mode. Fast ju populärare drycken blev, desto fler försökte att efterlikna den. Redan under 1920-talet processade företaget mot olika imitatörer.
Under The Progressive Era (period i USA:s historia från 1890-talet till 1920-talet) blev medelklassen kritisk mot en del av storföretagens produkter. Den forna hälsodrycken blev nu farlig, antingen för cocainnehållet eller för den mikroskopiska alkoholhalten eller för koffeinhalten. 1902 såg Candler till att ta bort det lilla som kunde betraktas som kokain, bland annat därför att vita rasister menade att drycken gjorde den svarta befolkningen vild! Under tjugotalet ebbade hälsokritiken ut för att återkomma under trettio- och sjuttiotalen.
Den legendariske chefen Robert Woodruff, som var president för Coca-Cola-imperiet i drygt 30 år, såg till att marknadsföringen styrde bort från hälsoaspekten. Den inriktades istället helt på termen ”refreshing”. Artister gjorde reklam för Coca-Cola i radio och stumfilmer, bland dem Greta Garbo. Coca-Cola blev något av en institution, och under 1930-talet fylldes de nya kylskåpen med de kurviga flaskorna. De gjorde till och med insteg i litteraturen. I en roman skrev den berömde författaren Sinclair Lewis om en kvinnofigur som drack Coca-Cola, och Coca-Colas marknadschef noterade: ”Han beskriver en typisk, normal amerikansk situation. Han nämner Coca-Cola på ett lika naturligt sätt som telefonen.”