Fundamentalistiska strömningar finns inom alla religioner som bygger på heliga böcker: judendom, kristendom och islam. Då läser man sin heliga bok bokstavligt, oavsett om det är Gamla testamentet eller Koranen. Den som begår äktenskapsbrott, ska alltså egentligen stenas som Mose lag föreskriver.
Andra ser Bibelns (eller Koranens) skildringar av Gud som bilder av något ofantligt stort som aldrig egentligen kan beskrivas eller bestämmas. Gud är outsäglig. Han är bortom allt vad våra sinnen, öron, ögon och förnuft någonsin kan omfatta. Bibelns bilder av Gud är bara tafatta försök att formulera det absolut obegripliga. Inom judendom och islam får man inte ens göra sig några bild av Gud. Man följer strikt det s.k. bildförbudet som man räknar som nummer två av tio Guds bud.
På 700- och 800-talen splittrades den kristna kyrkan av en strid om bilderna, om man fick ha bilder av Gud eller inte. Idag lever förbudet mot bilder av Gud kvar inom reformerta grenar av kristenheten. Många svenska frikyrkor har sina rötter där och har ända fram till de senaste decennierna tillämpat bildförbudet i samlingssalar och kapell.
Riktningar som uppfattar Gud som oåtkomlig, outsäglig och ogripbar brukar ibland kallas för mystiska eller mystika. Lite tillspetsat säger man ibland, att det finns större likheter mellan mystiker inom olika religioner som kristendom, judendom och islam än mellan mystiker och fundamentalister inom samma samfund.
Sonen
Gamla testamentet är gemensamt för judendom, kristendom och islam. Däremot är Nya testamentet exklusivt för kristendomen i den meningen, att Jesus här framstår som Guds son och världens frälsare. Judendomen accepterar inte Nya testamentet. Islam erkänner Jesus som en i raden av profeter, men förkastar tanken på att han är Guds son.
Här går den stora skiljelinjen mellan kristendomen och de andra världsreligionerna. Den kristna läran, tron och liturgin har sin bas i att Jesus Kristus är sann Gud, Guds enfödde son. Han är den andra personen i gudomen. Men han är samtidigt sann människa, född av Jungfru Maria. Han delar vår nöd och våra villkor. Vår död lider han på korset för att vi skulle bli fria från dödens förbannelse. Han blir levande igen, på tredje dagen, för att vi genom honom ska kunna få evigt liv. Nu lever och regerar han hos Gud fadern i en enda gudom tills han kommer tillbaka för att döma levande och döda.
Jesus är Gud och människa. Genom sin död och uppståndelse blir han vår frälsning och vår befrielse. Det är den kristna trons kärna.
På luthersk mark har just försoningen och frälsningen fått särskild betydelse. Man vänder sig starkt mot tanken att människan genom egna verk och krafter ("gärningar") på minsta sätt kan bidra till sin frälsning. Det är bara Kristi försoning som gäller: människan själv kan varken göra till eller från.
Den helige Ande
Också den tredje "personen" i gudomen är exklusiv för kristendomen: Den helige Ande som verkar i den kristna kyrkan på jorden efter Jesus himmelsfärd. I Guds Ande förenas alla kristna i alla tider. De sluts inne i den kristna församlingen, den helige Andes gemenskap. Genom dopet får de genom den helige Anden del av Kristi död och uppståndelse. I nattvarden förenas de till en tidlös gemenskap med Kristus själv och alla trogna. I den helige Anden föds de kristna på nytt, till evigt liv.
De tre huvudmomenten i den kristna tron är alltså skapelsen, frälsningen och pånyttfödelsen. De kopplas till Gud som fader, som son (Kristus) och som helig Ande. Dessa tre aspekter av gudomen brukar vi efter ett latinskt ord kalla för personer. Kristen tro har alltså inte tre gudar (som den ibland beskylls för) utan en enda Gud i tre uppenbarelseformer, tre "personer".
LÄS MER: Kristendomens grunder
LÄS MER: Den kristna läran
LÄS MER: Treenigheten
LÄS MER: Kristen etik och vardag
LÄS MER: Yttersta tiden och domedagen
PODCAST: Världsreligionernas gudsuppfattning
Vad är kristendom?
Vad är kristendom och kristen tro? Kanske kan man beskriva kristendomen i tre olika dimensioner: liturgi, liv och lära/tro.
Liturgin är det urtida sättet att umgås med tillvaron och naturen med hjälp av riter och ceremonier. All religion är till stor del rituell. Det gäller också den nordiska religionen, både den förkristna och kristna.
Vid trosskiftet för 1000 år sedan kristnades riten - men den fanns kvar. Under medeltiden var kristendomen mycket mera rituell än idag. Den omfattade mängder av olika (delar av) gudstjänster, välsignelser och exorcismer (utdrivande av demoner, av det onda). Viktiga riter var sakramenten, de "stora" heliga handlingarna. I det medeltida Sverige och i hela den katolska världen är de sju till antalet. Från reformationen är antalet sakrament i Sverige bara två: dopet och nattvarden.
Efter reformationen blev riten mindre viktig. Då lade man tonvikten på de reformatoriska lärosatserna. Liturgins uppgift blev att spegla tron och läran.
Sedan dess har rit och liturgi fortsatt att förlora terräng. Från pietismens tid från 1600-talet och framåt blev tron mer och mer individuell. Under upplysningstiden stod förnuftet i förgrunden. Under Sveriges industrialisering men dess folkvandring från land till stad försvann det mesta av våra rituella mönster i sin gamla kristna dräkt.
Inte bara riten utan också läran har tappat mark. Många har alldeles sagt upp bekantskapen med kyrkans tro och lära. Samtidigt har gränserna för kyrkoläran vidgats i takt med att mera allmänreligiösa föreställningar breder ut sig både inom och utom kyrkan.
Läromässigt bygger Svenska kyrkan på de urkristna huvudtankarna och på den lutherska reformationen. Man har sin bekännelse och sina trosdokument. Bland bekännelseskrifterna finns tre "gammalkyrkliga" bekännelser från de första århundradena. Till detta kommer 1500-talets lutherska bekännelseskrifter som är av olika karaktär och betydelse. Viktigast av dem är den augsburgska bekännelsen ("Confessio Augustana" = CA) och Martin Luthers båda katekeser.
Frikyrkorna delar mycket av Svenska kyrkans allmänkyrkliga arv. Men de accepterar inte utan vidare de lutherska bekännelseskrifterna.
|
Text: Jan Arvid Hellström, biskop, docent i praktisk teologi och professor i kyrko- och samfundsvetenskap.
