Under perioder då Armenien förlorade sin självständighet till stormakter som romarriket, det persiska riket m.fl. brukade svårtillgängliga områden som Artsakh bibehålla sitt självstyre och därmed utgöra viktiga centrum för fortlevnaden av armenisk kultur och politisk livskraft. Så var fallet för Artsakh mellan 1200- och 1700-talen då Armenien invaderades av turkiska folkslag. Landet delades senare mellan de turkiska och persiska rikena. Det var under denna period som det turk-persiska namnet Karabach började användas. Området erövrades så småningom av Ryssland under tidigt 1800-tal och efter den administrativa indelningen av Kaukasus delades Karabach i två delar, Karabach-slätten och det bergiga höglandet, därav namnet Nagorno-Karabach. Armenierna fortsatte att utgöra en överväldigande del (cirka 91%) av områdets befolkning.
Konfliktens rötter
Ryska revolutionen 1917 innebar slutet för tsarens ryska imperium. Kaukasus var vid denna tid en mosaik av olika folkslag, bestående av georgier, armenier och olika muslimska folkgrupper. Benämningen ”azerbajdzjaner” användes inte för folken i det som är dagens Azerbajdzjan, i de officiella dokumenten använde man istället ”muslimer”, ”kaukasiska tatarer” eller ”kaukasiska turkar”. Strax efter den ryska revolutionen utropade man den gemensamma Transkaukasiska republiken (11 november 1917) med ett parlament i Tiflis (dagens Tbilisi och Georgiens huvudstad) där alla folkgrupperna var representerade. Men denna union blev kortlivad då nationalism hos de olika folkgrupperna skapade motsättningar bland alla parter. Motsättningarna resulterade snart i utropandet av de tre kaukasiska republikerna Georgien (26 maj 1918), Armenien och Azerbajdzjan (28 maj 1918). Det var nu som namnet Azerbajdzjan användes för första gången i historien för att benämna området i Kaukasus.
Självständigheten för de tre nya kaukasiska republikerna innebar även ömsesidiga territoriella krav. Ett av dessa områden var Nagorno-Karabach med överväldigande armenisk befolkning som både Armenien och Azerbajdzjan gjorde anspråk på. Frågan blev olöst ända till 1920-1921 då sovjetiseringen av Kaukasus påbörjades i samband med att de tre republikerna erövrades av Röda armén och införlivades i Sovjetunionen.
Strax efter sovjetiseringen av Kaukasus aktualiserades frågan om Nagorno-Karabach status, och den 4 juli bestämde Kaukasus kommunistiska politbyrå, med majoritetsröster, att överföra Nagorno-Karabach till Armeniska SSR (socialistiska sovjetrepublik). Josef Stalin, i egenskap av Sovjetkommissarie för nationaliteter, var också närvarande vid mötet men deltog inte i debatten. Man känner inte till detaljerna om vad Stalin har sagt, men efter mötets avslutande lär han i ett slutet och hemligt möte ha berättat sin åsikt för byråmedlemmarna angående beslutet att överföra Nagorno-Karabach till Armeniska SSR. Historiken Michael P. Croissant och flera andra forskare påpekar att detta inte var något annat än Stalins ”söndra och härska-policy”. Croissant menar att genom att lägga regionen inne i Azerbajdzjan (se karta) skulle den armeniska befolkningen utnyttjas som en potentiell ”gisslan” för att försäkra sig om Armeniska SSR:s samarbete med Sovjetledningens önskemål. Man ändrade även de geografiska gränserna för att skapa en korridor mellan Armenien och Nagorno-Karabach som på denna tid delade gräns med varandra. Därmed hade man skapat en ”sovande” konflikt som skulle vakna så fort den sovjetiska överhögheten lossade sitt grepp över sina sovjetrepubliker.
Konfliktens förnyande och Sovjetunionens sönderfall
Nagorno-Karabach-frågan blev återigen aktuell under slutet av 1980-talet då Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov lanserade sin policy för perestrojka (ombyggnad och ekonomiska reformer) och glasnost (öppenhet och yttrandefrihet). Uppluckringen av det starkt auktoritära sovjetiska styret blev en katalysator som fick tidigare undertryckta konflikter i Sovjetunionen att blossa upp på nytt. Först ut bland dessa var armenierna i Nagorno-Karabach som krävde återförening med Armeniska SSR. Den 20 februari 1988 röstade Karabachs Sovjet för folkets representanter (motsvarigheten till parlament), med siffrorna 110 mot 17, för ett krav på en överföring av regionen till Armenien.
Beslutet resulterade i en hätsk stämning mellan folken i Armenien och Azerbajdzjan som hade sina respektive stora azerbajdzjanska och armeniska minoritetsbefolkningar (cirka 300 000 i respektive land). Azerbajdzjaner i Armenien hade vid slutet av 1980-talet så gott som helt lämnat landet och flyttat till Azerbajdzjan. Många av dessa azerbajdzjanska flyktingar hade bosatt sig i Azerbajdzjans tredje största stad Sumgait vid Kaspiska havet. Därmed fanns det i Sumgait en kärna till frustration och missnöje bland azerbajdzjaner som hade fått lämna sina hus och hem i Armenien och blivit flyktingar.
Strax efter beslutet hos Karabachs parlament den 20 februari utbröt massakrer på armenier i Sumgait. Den 26 februari anföll nationalistiska azerbajdzjaner stadens armenier på gator, på arbetsplatser och i deras hem. Enligt officiella rapporter dödades 26 armenier och 6 azerier under dessa oroligheter. Snart ägde liknande massakrer i Azerbajdzjans två största städer, Kirovabad (dagens Ganja) och huvudstaden Baku. Nu flydde armenierna i Azerbajdzjan medan regimen i Baku valde att slå ned Karabach-befolkningens krav på återförening med Armenien med vapen. Våldet trappades snabbt upp till regelrätt krig där armenierna i Karabach, med stöd av Armenien slogs mot Azerbajdzjan. Kriget krävde över 30 000 liv medan uppemot en miljon människor tvingades fly sina hem och blev flyktingar.
Båda sidorna har anklagat varandra för krigsbrott och etnisk rensning. Den olösta konflikten som dessutom är ytterst politiserad (för att hävda respektive sidas rätt till regionen) gör det omöjligt att utreda de olika fallen.
Kriget pågick ända till 12 maj 1994 när man med rysk medling undertecknade en vapenvila mellan parterna. Då hade armenierna lyckats vinna kontrollen över majoriteten av Nagorno-Karabach samt en nästan lika stor buffertzon runt området, inklusive en landremsa som förbinder Armenien med Karabach. Men trots vapenvilan har dödandet - främst utfört av krypskyttar - pågått ända fram till våra dagar. Man brukar felaktigt kalla Karabach-konflikten för en ”frusen konflikt” även om verkligheten pekar på det motsatta. Denna aspekt blev tydlig under det korta krig som utbröt mellan Armenien och Azerbajdzjan mellan 1-5 april 2016 då konflikten skördade hundratals nya offer.
Efterspel och försök till lösning på konflikten
Redan 1992 tillkom den så kallade Minskgruppen i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) för att medla fred mellan partnerna. Gruppen består av ett tiotal länder, bland andra Sverige, men huvudförhandlingarna styrs av gruppens tre ordförandeländer: USA, Ryssland och Frankrike. Under åren har en rad förslag till lösningar lagts fram utan resultat. Det senaste existerande förslaget vars huvudsakliga principer har accepterats av samtliga parter är de så kallade Madridprinciperna från 2007. Madridprinciperna kan sammanfattas i följande punkter:
- Att Armenien återlämnar de ockuperade områdena runt Nagorno-Karabach.
- En interim (tills vidare) status för Nagorno-Karabach vilken garanterar territoriets säkerhet och självstyre (dock inom Azerbajdzjans territorium).
- En korridor som förbinder Karabach med Armenien (Kelbadjar och Latchin) ska finnas.
- Den slutgiltiga statusen för Nagorno-Karabach ska bestämmas i framtiden av ett rättsligt bindande uttryck av vilja (d.v.s. lokalbefolkningens rätt till självbestämmande i en folkomröstning).
- De interna flyktingarnas och de tvångsförflyttade personernas rätt att återvända; Internationella säkerhetsgarantier, inklusive en fredsbevarande styrka.
Det är här som de två grundläggande principerna i Helsingforsdeklarationen (se rutan ovan) kommer in i bilden: staters territoriella integritet samt folkens rätt till självbestämmande. Armeniska sidan insisterar på att man ska bestämma en tidpunkt för den avsedda folkomröstningen, medan Azerbajdzjan vägrar gå med på det. Regeringen i Baku fruktar att en sådan folkomröstning kommer att leda till regionens separation från Azerbajdzjan. Armenien, å andra sidan, fruktar att om inget datum bestäms för folkomröstningen - medan alla andra punkter uppfylls - så kommer frågan att skjutas upp i en obestämd framtid (och bli som konflikten på Cypern mellan Turkiet och Grekland som fortfarande är olöst efter många decennier).
Regeringen i Baku har på sistone velat ändra klausulen om folkomröstning till att gälla om ”Karabachs status inom Azerbajdzjans gränser”, något som den armeniska sidan förstås vägrar gå med på. Därmed har konflikten hamnat i en låst situation.
PODCAST: Konflikten i Nagorno-Karabach
Översikt för Nagorno-Karabach
Namn: Republiken Nagorno-Karabach, även känt som Bergiga Karabach eller Artsakh på armeniska.
Huvudstad: Stepanakert.
Officiellt språk: Armeniska.
Yta: 4 400 km2 (detta inkluderar även c:a 698 km2 som är under azerisk ockupation, närmare bestämt delar av Shahumian och Getashen).
Befolkning: 146 600 (2013).
Etnisk sammansättning: Armenier (95 %), ryssar, ukrainare, greker, georgier, assyrier (5 %).
Religion: Armeniska apostoliska kyrkan med andra ortodoxa, evangelister samt judar.
Minoriteter: Assyrier, greker och kurder.
Flagga: Trikolor, röd, blå och orange med vita rutor.
Valuta: Armenisk dram (AMD), sedan 1993.
Landskap: Överväldigande bergigt.
Klimat: Mest milt och tempererat. Subtropiskt i vissa delar.
Regeringsform: republik med president som statsöverhuvud. Medlemmar till parlamentet väljs av 33 olika distrikt för en femårsperiod.
|
Litteratur och källor:
Michael P. Croissant, The Armenia-Azerbaijan conflict: causes and implications, Greenwood Publishing Group, 1998
John Bostock och H.T. Riley, The Natural History of Pliny, Vol. II, London, 1890
V. Minorsky, Caucasica IV, Bulletin of the School of Oriental and African Studies, Vol. 15, No. 3, University of London, 1953
Bert G. Fragner, An Ideological Legacy to the Independent Republics of Central Asia, ingår i: Willem Van Schendel (red.), Identity Politics in Central Asia and the Muslim World: Nationalism, Ethnicity and Labour in the Twentieth Century, Tauris & Company, 2001
Tadeusz Swietochowski, Russia and Azerbaijan: A Borderland in Transition, New York: Columbia University Press, 1995
Robert H. Hewsen, The Kingdom of Arc’ax, ingår i: Thomas J. Samuelian och Michael E. Stone (red.), Medieval Armenian Culture, Chico, California: Scholars Press, 1984
http://karabach.se/ [Vahagn Avedian (red.)]
Text: Vahagn Avedian, fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se
Webbplatser:
http://karabach.se/
http://armenica.org/vahagnavedian/
http://folkmordet1915.se/
