Rysk-turkiska kriget 1877-1878
Det stora rysk-turkiska kriget 1877-1878 slutade med totalt seger för tsarens Ryssland som nu dikterade fredsvillkoren. Ryssland, precis som de andra stormakterna, ville få kontroll över de viktiga passagerna genom Dardanellerna och Bosporen som förbinder Svarta havet med världshaven (se karta). Kriget var ett led i Rysslands avancemang österifrån mot dessa strategiska passager.
Fredsavtal och utlovade reformer
Det efterföljande fredsavtalet i San Stefano 1878 resulterade i Serbiens och Bulgariens självständighet från Osmanska riket medan Ryssland krävde reformer för armenierna i de östra ”armeniska provinserna” (turkiska ermeni vilayeten). Utöver att Ryssland skulle annektera provinserna Batum, Ardahan och Kars i den östra delen av det osmanska imperiet lade man till villkoren att inte evakuera resten av ”Armenien” förrän de efterfrågade reformerna hade tillämpats. Dessa reformer handlade om beskyddandet av armenierna och deras egendom mot attacker från kurdiska och tjerkessiska väpnade band, men också om mer autonomi (självständighet) och kulturellt självstyre för armenierna.
Rysslands stora konkurrent, Storbritannien, misstänkte att detta var ett svepskäl för att ryssarna skulle stanna i de östra provinserna på obestämd tid. Närvaron skulle underlätta ett framtida avancemang mot rikets huvudstad Konstantinopel (dagens Istanbul) och de viktiga passagerna (Dardanellerna och Bosporen). Detta skulle på allvar hota Storbritanniens kommunikationsleder till det brittiska imperiets kronjuvel, Indien. Därför ingick britterna ett hemligt avtal med osmanerna om att tvinga ryssarna till en ny fredsförhandling med mer gynnsamma villkor för turkarna.
Nytt fredsavtal i Berlin
Britterna infriade sin del av det hemliga avtalet och tvingade Ryssland att komma till nya förhandlingar som resulterade i ett nytt fredsavtal i Berlin. I detta avtal skulle Ryssland endast behålla provinserna Ardahan, Batum och Kars men evakuera resten av de armeniska provinserna. I samband med det åtog sig nu Storbritannien ansvaret för att de efterfrågade reformerna skulle tillämpas i området. Som belöning för den framgångsrika omförhandlingen fick Storbritannien ön Cypern från osmanska imperiet.
Armenierna skulle förhindras självständighet
Förhandlingarna hade dock uppmärksammat de turkiska ledarna om ett potentiell hot i de östra provinserna. Man hade redan förlorat i princip alla tidigare erövringar i väst (de kristna nationerna på Balkan) och nu riskerade man få det hela upprepat i Armenien. Turkarna befarade att reformerna skulle leda till att armenierna - precis som de andra kristna nationerna på Balkan - efter en tid skulle kräva nationell självständighet från imperiet. Det fick inte hända.
Strax efter avtalet i Berlin satte den osmanska ledningen igång med en rad administrativa ingrepp för att minska armeniernas befolkningsmässiga majoritet i de omnämnda provinserna för att på så vis avfärda kravet på reformer. Detta åstadkoms på flera sätt:
- Kurder som vanligtvis bodde söder om Taurusbergen tvångsförflyttades till Armenien.
- Provinsgränserna ritades om genom att knoppa av gränsområden med stor armenisk befolkning och inkludera områden med stor muslimsk majoritet.
Dessa åtgärder innebar att befolkningsmängden manipulerades statistiskt och förminskade armeniernas majoritet i de berörda provinserna. Men åtgärderna var inte tillräckliga. Snart satte man igång med regelrätta massakrer och etnisk rensning.
Massakrerna 1894-1896
Under hösten 1894 vägrade den armeniska befolkningen i Sasoon att betala olagliga skatter som lokala kurdiska stammar brukade utkräva. I samband med det gjordes även väpnat motstånd vilket ledde till att kurdiska band sökte hjälp av den osmanska regeringen som skickade in den reguljära armén för att bistå dem. På order av sultanen påbörjades en storskalig massaker av armenier i Sasoon vilket därefter spred sig till resten av de armeniska provinserna. Massakrerna slutade först 1896 efter att några europeiska stormakter hotat med att ingripa militärt. Massakrerna hade då skördat nära 150 000 armeniska liv medan ytterligare 100 000 hade tvingats fly över till det ryska imperiet. Den våg av rån och plundring som ofta följde efter massakrerna ledde därtill att cirka 500 000 armenier hamnade i total fattigdom efter att deras egendom konfiskerats eller förstörts av kurder och turkar.
Diskrimineringen fortsatte in på 1900-talet
Läget stabiliserades efter stormakternas hot om ingrepp, något de hade gjort tidigare vid andra situationer på Balkan. Men även om de regelrätta massakrerna avstannade så fortsatte diskrimineringen mot armenier och andra kristna i området att öka. En viktig orsak till detta var vågen av muslimska immigranter som hade tvingats bort från sina hem i Balkan och Kaukasus. Dessa var flyktingar som efter Balkankrigen 1912-1913 hade tvingats lämna sina hem och söka skydd i det Osmanska riket. En annan immigrantgrupp, främst tjerkesser, kom från Kaukasus, som var en del av Ryssland (osmanernas huvudfiende). Dessa immigranter behövde hus och hem. Ett sätt var helt enkelt att ta det från den "andra klassens invånare" (se milletsystemet), d.v.s. de kvarstående kristna som till stor del utgjordes av armenierna.
Turkisk nationalism
Det var dock inte bara de kristna som hade en tuff tillvaro. Korruptionen och vanskötseln av riket hade även väckt den egna turkiska befolkningens vrede. Snart nådde nationalismens idéer även det osmanska imperiet varefter turkiska politiska partier bildades. Ett av dessa var Kommittén för enighet och framsteg (i Europa mest känt som ”ungturkarna”). Ledarna bestod av unga militära officerare, läkare, poeter och andra intellektuella turkar där flera hade studerat vid olika europeiska universitet och blivit influerade av nationalismens ideologi. Till en början krävde man inte bara reformer i riket utan även jämlikhet och rättvisa för alla invånare, även för de kristna. Trots att många var skeptiska till dessa löften så samarbetade de ledande armeniska politiska partierna med ungturkarna i hopp om bättre levnadsvillkor för rikets armenier och framtida skydd mot övergrepp. Den politiska rörelsen resulterade så småningom i en revolution 1908 som avsatte sultanen och gav ungturkarna makten i landet. Glädjen hos de kristna blev dock inte långvarig då den nya regimen snart visade tecken på radikalisering. Sakta men säkert började en ”turkisk” identitet att ersätta den ”osmanska” och det fanns inte längre någon plats för grupper som identifierade sig annorlunda, t.ex. armenierna.
Visionen om ett "Storturkiet" växer fram
1913, året innan första världskrigets utbrott, utförde en liten krets inom ungturkarna en statskupp som innebar att makten i imperiet koncentrerades hos fåtal personer inom partiets ledning. I en rapport under 1917 beskriver den dåvarande svenska envoyén M. Ahlgren vid svenska ambassaden i Konstantinopel att kuppen avsåg att koncentrera makten hos ett fåtal ungturkar genom att förbjuda alla konkurrerade politiska partier och tillsätta nyckelpersoner inom polisen och armén med regimtrogna individer.
Efter kuppen hade den nya gruppen total kontroll över riket och började tillämpa en politik som bland annat gick ut på att homogenisera det som återstod av det Osmanska riket. En annan del av agendan var att expandera österut för att på så vis kompensera de stora territoriella förlusterna som ägt rum på Balkan under 1800-talet. Detta skulle ske genom att förena de turkisktalande folken i Kaukasus och Centralasien varifrån osmanerna en gång i tiden (under 1000-talet) hade utvandrat (se karta). Denna "pan-turkiska" vision om ett ”Storturkiet” eller stort turkiskt rike blev en del av den nationalistiska ideologi som var utbredd bland de dåvarande osmanska ledarna (ungturkarna). Men det fanns ett stort hinder på vägen - det kristna Armenien.
Utbrottet av första världskriget blev en katastrof för armenierna
När politiken om ”osmanisering” av armenier inte gav effekt började man öka takten av övergrepp och trakasserier av den armeniska befolkningen. Dessa nådde sådana gränser att de europeiska stormakterna inte längre kunde blunda för situationen. Den osmanska regeringen tvingades därför gå med på tillämpningen av Berlinavtalets lovade reformer (se ovan). Men när första världskriget bröt ut övergavs reformaktiviteterna. Det Osmanska riket anslöt sig i oktober 1914 till Tyskland och dess allierade Österrike-Ungern (de så kallade centralmakterna) och förklarade krig mot Ryssland och dess allierade Storbritannien och Frankrike. Nu fanns en möjlighet för de osmanska ledarna att i skuggan av kriget göra sig av med det armeniska problemet.
