Man bör dock inte övervärdera Konstantins betydelse för vändpunkten i den kristna kyrkans utveckling. Först femtio år efter Konstantins död, år 380, gjorde hans efterträdare, Teodosius, kristendomen till statsreligion i romarriket.
Det fanns viktigare orsaker till kristendomens utveckling än personer. En var förföljelserna. Historien visar att massrörelser ofta stimuleras och befästs när dess medlemmar utsätts för förföljelser och blir martyrer, åtminstone om förföljelserna är kortvariga. En annan orsak var kyrkans organisation. Redan innan förföljelserna hade kyrkan fått en fast organisatorisk struktur, hierarkiskt utformad kring ämbetet i dess tre former biskop, präst och diakon (se Kristendomen under de första århundradena). Samtidigt med att kyrkan stabiliserades, spred sig den inre splittringen inom romarriket.
Från och med Konstantin var kyrkans utveckling nära kopplad till det romerska riket. Kyrkan tog del av statens liv, och kejsaren hade inflytande över kyrkans verksamhet. Biskopar och präster kom ofta från den romerska adeln. Tidigare hade de kristna uppfattat sig som ett gudsfolk, avskilt från den icke-kristna omvärlden. Nu kom de att dominera samhället.
Lärostrider
Den kristna kyrkan var efter hoten mot läran från bl.a. gnosticismen van att diskutera och avgränsa sin teologi. Efter Konstantins edikt blev detta en statsangelägenhet. Eftersom kristendomen var en sammanhållande faktor i det sönderfallande romerska riket blev det viktigt för kejsaren att den kyrkliga enigheten bibehölls. Det förekom till och med att kejsaren kallade till s.k. synoder (möten om lärofrågor) och även dikterade besluten i lärofrågor.
Den svåraste lärofrågan var denna: Hur kunde man förena uppfattningen om en enda Gud (monoteism) med synen på Kristus som både sann människa och sann gud? Var Kristus av samma väsen som Fadern eller var han väsensskild? De teologiska svaren på dessa frågor kom från kyrkofäderna. Tertullianus, som levde på 200-talet, menade att Fadern och Sonen inte var två gudar. De är skilda beteckningar för samma enhet, precis som solen kan användas som beteckning både för himlakroppen och för solljuset utan att man därför talar om två solar. På 300-talet hävdade däremot presbytern ("äldste") Arius i Alexandria att Kristus endast var en människa, som av Gud fått gudomliga krafter. Sonen är enligt Arius inte Gud utan är skapad och tillhör skapelsen.
Denna fråga gav upphov till den s.k. trinitariska striden, som gällde hur man skulle uppfatta förhållandet mellan personerna i Treenigheten. Den teologiska striden blev hård, och utfallet blev helt avgörande för kyrkans enighet och för kyrkan som enande faktor i romarriket. Kejsar Konstantin lät sammankalla biskoparna i riket till den första ekumeniska synoden i Nicaea år 325. Där förkastades Arius lära och den s.k. nicenska trosbekännelsen fastställdes. Enligt denna är Kristus "sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern".
Redan vid denna tid fanns skillnader mellan förespråkare för kyrkan i öst och i väst. I det östromerska riket dominerade frågor om Kristi gudom och treenigheten. I det västromerska dominerade frågor om rätt och moral, d.v.s. frågor som var naturliga i den av romerskt rättsväsende präglade västliga kulturen. Kyrkofadern Tertullianus ägnade sig åt dessa senare frågor. Hans teologi handlade om synd, skuld och nåd. Han införde läran av arvsynden i kyrkan.
En kyrkofader som förenade den östliga och västliga traditionen var Augustinus.
Augustinus
De "livsfrågor" som 400-talets människor sökte svar på har många likheter med dagens. Den mest kände av dåtidens teologer eller kyrkofäder, Augustinus (354-430 e.Kr), menade att människan klamrar sig fast vid världsliga ting som pengar, status och saker. Hon gör dem till mål för allt, sitt handlande. Hon tror att de är meningen med livet. Istället borde hon se dem som medel att nå något annat, något bättre. Detta är livets verkliga mening.
Enligt Augustinus är tingen runt omkring oss inte onda i sig. Allt i tillvaron är gott, åtminstone mer eller mindre gott. Det finns dock endast ett som är absolut gott: Gud. Vi kan tänka oss detta som en bild bestående av koncentriska cirklar. I den innersta cirkeln finns det gudomliga. I nästa finns den andliga verkligheten, därefter det biologiska livet och ytterst de döda tingen. Ju närmare centrum något befinner sig, desto godare är det. Det finns hela tiden en rörelse in mot centrum, genom att allting strävar mot det högsta, mot Gud.
Människan kan enligt Augustinus inte nå Gud, det absolut goda, av egen förmåga. Hon kan bara nå insikt om tillvarons beskaffenhet genom Guds nåd. Gud har genom att i Jesus ta mänsklig gestalt och dö på korset offrat sig själv för människans skull. Gud har visat att Gud kan försaka allt, även det biologiska livet. När människan inser detta, förstår hon, enligt Augustinus, varför hon har lust till det materiella, till det som är mindre gott. När hon ser Guds offer, grips människan av verklig kärlek till det absolut goda, till Gud.
LÄS MER: Kristendomen under de första århundradena
LÄS MER: De första kristna i romarriket
LÄS MER: Kristendomens historia och kyrkohistoria
LÄS MER: Romarriket
LÄS MER: Romarrikets delning
Text: Åke Magnusson och Börje Andersson, läromedelsförfattare
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i läromedlet "Religionskunskap för gymnasieskolan - Vad ska man tro?"