Det är därmed svårt att veta om sköldmörnas vanligaste öden i sagorna, att antingen dödas eller gifta sig och lägga undan svärdet, är autentiska. Här finns ett drag av att den kvinnliga krigaren behövde desarmeras, men var det vikingaskalder eller medeltidens skrivare som stod för det?
Har vi då någon författare som inte för vidare sagor utan faktiskt vill berätta vad skandinaviska krigarkvinnor hade för sig under vikingatiden? Ja, en. Problemet är att vi inte vet om vi kan lita på honom. Eller snarare, vi är ganska säkra på att vi inte kan det.
Saxo Grammaticus och kvinnorna i Gesta danorum
Som med de flesta andra medeltida berömdheter vet vi inte mycket om Saxo Grammaticus, eller Långe-Saxo som han eventuellt kan ha kallats under sin levnad. Han bör ha varit född omkring 1160 och dog kanske runt 1220 - hur som helst var han i livet 1208. Själv sa han sig komma från en krigarsläkt. Han tillhörde den danske ärkebiskopen Absalons följe och skrev så elegant latin att han möjligen var utbildad i en fransk klosterskola, eller någon annanstans nere på kontinenten.
Någon gång efter 1208 färdigställde Saxo ett stort verk om Danmarks historia, Gesta danorum (Danernas bragder). I verkets sjunde bok berättar han om prinsessan Alfhild, som blir sjörövare, samlar andra våldsamma kvinnor kring sig och till sist tar kommandot över en hel skara vikingar. Tydligen misstänkte han att läsarna skulle finna detta svårsmält:
Och för att inte någon ska förvånas över att detta kön svettades i strid gör jag en kort utvikning om sådana kvinnors tillvaro och vanor. Det fanns en gång bland danerna kvinnor som klädde sig som män, ägnade nästan all tid åt att öva militära färdigheter och inte lät bekvämlighet beröva dem deras muskelstyrka. Eftersom de avskydde den behagliga sortens liv brukade de härda kropp och själ genom strapatser och ansträngningar, avsade sig all kvinnlig lättsinnighet och svaghet och förmanligade sina väsen för att uppnå hänsynslöshet. De visade sådan iver att nå berömmelse som krigare att man kunde tro att de helt utplånat all kvinnlighet.
Särskilt de som antingen hade kraftfulla personligheter eller var vackra och långa drogs till den sortens liv. Som om de glömt den natur de fötts till satte de hårdhet före charm, föredrog krig framför kyssar och blod framför förvekligande läppar, de ägnade sig åt krigets snarare än kärlekens plikter, och de händer som borde vävt slungade istället spjut. De längtade inte efter brudsängen utan efter att genomborra dem som de lika gärna kunnat beveka med sina blickar. Nu återgår jag till berättelsen.
Här har vi alltså en författare som uttryckligen besvarar den fråga vi ställt. Ja, det fanns kvinnliga krigare! Om han bara var mer pålitlig...
Mängder av omöjliga kvinnokrigare
Passagen ovan ger upphov till många frågor som har mer med medeltida, manlig mentalitet än vikingatida krigare att göra. Vi kan till exempel notera att Saxos beskrivning av kvinnliga krigare - långa, vackra och med kraftfulla personligheter - delas av anmärkningsvärt många moderna serietecknare och filmregissörer.
Låt oss istället fokusera på textens uppenbara konflikt. Å ena sidan finns en grundmurad tro på att kvinnor och män har olika väsen; kvinnor som är riktiga kvinnor kan inte slåss. Om de gör det så har de "förmanligat" sig, "utplånat all kvinnlighet". Å andra sidan fanns det tydligen gott om sådana kvinnor före Saxos tid. Han tar själv upp vikingen Alfhild, Lathgertha, "en skicklig kvinnlig krigare", Rusila Wisna, som ska ha kommenderat en styrka under slaget vid Bråvalla, och Heid, som sägs ha anfört hundra män plus bärsärkar. Kvinnliga krigare kan inte existera, och ändå dräller det av dem.
Är detta konflikten mellan en yngre, medeltida syn på genus och minnet av en äldre, vikingatida ordning som emellanåt tillät kvinnliga krigare? Vi kan inte lita på Saxos sakuppgifter. De är legendartade och måste tas med stora nypor salt, även om vissa av hans krigarkvinnor kan ha beröringspunkter med historiska personer - Rusila (vars namn kan syfta på rött hår) har till exempel kopplats ihop med Inghen den Röda, som i oberoende källor sägs leda vikingar på Irland.
Men om vi inte vågar lita på sådana detaljer, vågar vi åtminstone lita på uppgiften att kvinnor brukade gå i strid i Skandinavien före Saxos tid? Finns källor från andra delar av Europa som kan kasta ljus över frågan? Hur är det med arkeologiska belägg?
Krigarkvinnorna från Kiev
Den bysantinske krönikören Johannes Skylitzes skriver om kvinnor som hittats bland fallna vikingar i österled (s.k. varjager) efter ett stort slag. Sviatoslav I av Kiev, som tillsammans med de flesta andra av kievrikets stormän hade skandinavisk härkomst, skickade år 971 sina trupper mot den bysantinska hären. Bysantinerna vann, och Skylitzes berättar hur man efteråt förvånades över att hitta kvinnor bland de döda motståndarna.
Inte heller detta utgör säker kunskap. Dels har vi Michael Evans teori om att berättelser om stupade kvinnor på slagfältet bara skulle vara ett litterärt grepp. Dels hade de "vikingar" som styrde Kiev mot slutet av 900-talet hunnit påverkats rejält av slavisk kultur. Det är osäkert om vi kan använda dem som källa till seder och bruk i Skandinavien.
Kvinnliga vapengravar
Vänder vi oss istället till arkeologin hittar vi en och annan vikingatida grav där kvinnor gravlagts med vapen. Det skulle kunna betyda att de använt dessa vapen i livet. Andra vapengravar som man sett som manliga kan i själva verket ha innehållit en kvinna, för benmaterialet är ofta dåligt bevarat, och det gör det svårt att använda skelettet för att avgöra den dödas kön. I så fall brukar arkeologer göra den bedömningen utefter gravgåvorna, och ligger det vapen i graven antar man att det är fråga om en man. Det stämmer säkert oftast, men de kvinnliga vapengravar som ändå upptäckts visar att sambandet vapen-man inte är självklart.
Hur det än är med den saken så vet vi inte hur man tänkte kring gravgåvor under vikingatiden. Kanske fyllde vapen ibland en symbolisk funktion, oavsett om det var en man eller kvinna som avlidit? I så fall är inte heller sambandet kvinnlig vapengrav-kvinnlig krigare säkert.
Vi vet inte säkert om det fanns kvinnliga krigare under vikingatiden, och vi kommer förmodligen aldrig göra det. Kvinnor begravdes ibland med vapen under en tid där bysantinerna påstår sig ha träffat på stridande vikingakvinnor, och ett par århundraden senare anser både sagoförfattare på Island och en krönikör i Danmark att kvinnor stridit före deras egen tid... och mer än så vet vi inte.
Men det hindrar oss inte från att fundera vidare. Vi har nu stött på flera legender där kvinnor antar manlig identitet innan de går i strid, så många att det börjar likna ett mönster. Vissa menar att det är ett mönster, och att det säger något om genus och arv inom vikingatidens samhälle.
Kvinnor som antar manlig identitet när ätten saknar söner
Det finns förvånansvärt många fornnordiska berättelser om kvinnor som antar manlig identitet när ätten saknar söner. Är det en förklaring till att vikingatida kvinnor ibland förknippas med strid?
Clovers främsta exempel är Hervor i Hervarar saga, som vi nämnde tidigare. När alla Hervors manliga släktingar dödats tar hon själv till vapen, och när hon får reda på var hennes far ligger begravd med arvsvärdet Tyrfing ber hon sin mor att utrusta henne "som hon skulle utrustat en son". Hervor hittar faderns grav och väcker hans spöke, som dock vägrar lämna ifrån sig svärdet till en kvinna. Hervor skäller på spöket tills det lämnar över svärdet, och dessutom den styrka och djärvhet som precis som svärdet går i arv i släkten. Med Tyrfing i sin hand fortsätter hon sina äventyr, men slår sig till sist till ro, gifter sig och får två söner, varav en (Heidrek) för familjens hjältetradition vidare.
Det här, säger Clover, handlar om genealogi och arv. Hervor tillhör en hjältesläkt där svärd, styrka och djärvhet ärvs från far till son (sagan följer släkten i inte mindre än fem generationer). Men i generation tre finns ingen son. Alla manliga släktingar är döda, och kvar finns Hervor. Hon tar då på sig rollen som son för att inte kedjan ska brytas och ätten gå under. Och det gäller just roller - manligt och kvinnligt är hårt definierat, men ibland är det möjligt att röra sig från den ena kategorin till den andra.
Arvsföljd i lagar och litteratur
Samma tema kan man ana hos andra kvinnliga karaktärer i den fornnordiska litteraturen. Vi har tidigare tittat på jättinnan Skade, som beger sig till Asgård för att hämnas sin far (en uppgift som annars vanligen sköts av söner), och prinsessan Thornbjörg, som är sveakungens enda barn och därför får inta en manlig roll. Vi har även nämnt Lathgertha, som enligt den legendbetonade krönikan Gesta danorum klädde sig i manskläder, var "en kvinna förfaren i krig" och visar sig vara norske kungens dotter och enda överlevande släkting. Här finns förvånansvärt många kvinnliga litterära figurer som antar manlig identitet när ätten inte har några män att ta till.
Samma system skymtar i de tidigaste nedskrivna isländska lagarna. I avsnittet Baugatal i lagboken Grágás beskrivs hur böter ska betalas efter att någon dödats. Man räknar upp släktingar till både mördare och offer och slår fast vem som ska betala respektive ta emot hur stor del av boten, och det är i princip bara manliga släktingar som räknas upp. Det finns ett undantag: om mördaren eller offret saknar söner, men har en ogift dotter, får hon betala eller ta emot bötespengar "sem sonr" (som om hon varit en son).
Svurna jungfrur
Clover länkar detta till ett mer sentida och därför mer lättstuderat fenomen - Albaniens svurna jungfrur. Hon ser stora likheter mellan det medeltida Skandinaviens ättesamhälle och ättesamhället på Albaniens landsbygd, som tills för inte så länge sedan också hade blodsfejder, erläggande av böter för att sona mord, stark känslighet för familjens heder och andra saker som vi känner igen från till exempel de isländska sagorna.
I Albanien finns även de så kallade svurna jungfrurna, kvinnor som antar en manlig identitet och sedan lever som män resten av sina liv. Anledningarna att bli en svuren jungfru är, fortfarande enligt Clover, att ta sig ur ett arrangerat äktenskap utan att utlösa en fejd mellan familjerna - att en man utan söner ska kunna lämna arv till sin dotter (döttrar får i vanliga fall inte ärva, i alla fall inte i den norra regionen Malësia e Madje där den här punkten finns belagd att en familj ska kunna fortsätta försvara sin heder genom blodsfejd efter att alla söner dödats, detta genom att en dotter får bli en son).
Lägg märke till att situationen i de två sista styckena är samma som den i de fornnordiska källorna, nämligen att en dotter får gå in efter att den manliga ättelinjen som samhället förutsätter har brutits. Har Skandinavien haft sina egna svurna jungfrur? Eller ett system med tillfälliga svurna jungfrur, med tanke på att legendernas krigarkvinnor ofta till sist gifter sig och lämnar slagfältet?
Ett historiskt mysterium
Vill man invända mot Clover så finns det goda möjligheter att göra det. De albanska och fornnordiska samhällena må likna varandra, men man kan inte utan vidare dra paralleller mellan två kulturer som ligger så långt ifrån varandra i tid och rum, särskilt inte när vi har en så otydlig bild av den fornnordiska. Men tanken är intressant. Kanske var det vikingatida samhället så beroende av manlig arvsföljd att döttrar utan bröder fick bli män, och kanske är det bland annat det som lett till att kvinnor begravts med vapen och omtalats som krigare ett par hundra år efter vikingatidens slut.
För att avsluta med vad som förmodligen är de vanligaste orden i den här artikeln: vi vet inte. Men det bör inte hindra oss från att fundera.
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Vikingatidens kvinnor
LÄS MER: Vikingarna seglar till Grönland och Nordamerika
LÄS MER: Gudrid och Frejdis - vikingakvinnorna som seglade till Amerika
LÄS MER: Nordbornas resor och kolonisering i österled och västerled under vikingatiden
LÄS MER: Novgorod - vikingar som statsbyggare i öst
LÄS MER: Kvinnohistoria och genushistoria
LÄS MER: Kvinnan som huvudperson