Slutet
Tristan lovar att lämna landet för alltid, och Isolde överlämnar sig till Marc. Tristan gifter sig med en annan skön och förnäm kvinna, men hon är hans hustru bara till namnet. En dag blir Tristan sårad av ett förgiftat vapen, och han känner att döden närmar sig. Då sänder han bud efter Isolde. Hon är den enda som kan rädda hans liv. Om hon kommer ska hennes skepp föra vita segel. Om Isolde inte vill komma, ska seglen vara svarta som tecken på att hon inte är med ombord.
Isolde skyndar till sitt skepp så snart hon får budet, och de vita seglen hissas. Men Tristans hustru är svartsjuk, och hon har listat ut den hemliga signalen. När skeppet syns ute på havet, säger hon till Tristan att det för svarta segel.
Tristan vänder sitt huvud mot väggen och dör.
Isolde skyndar in och ser att hon kommer för sent. Hon lägger sig vid Tristans sida, slår armarna om honom och dör.
Om det som sedan hände berättar Bédier i sin roman:
- Då kung Marc fick bud om de älskandes död, seglade han över havet och landsteg i Bretagne. Där lät han förfärdiga två kistor, en av kalcedon för Isolde och en annan av beryll för Tristan. Och på sitt fartyg förde han med sig deras kära kroppar till Tintagel. Han lät griftlägga dem vid ett kapell i skilda gravar, till vänster och till höger vid absiden. Men ur Tristans grav höjdes under natten en lövrik och grönskande björnbärsbuske med starka grenar och doftande blommor.
Den växte över kapellet och sänkte sig djupt ned i Isoldes grav. Folket i trakten tog sig före att rothugga björnbärsbusken, men följande morgon var den lika livskraftig, grön och blomsterrik, och sänkte sig åter mot Isoldes läger. Tre gånger försökte människorna utrota busken, men förgäves. Slutligen berättade de undret för konung Marc, och kungen förbjöd dem att hädanefter röra den doftande björnbärsbusken.
Ädle herrar, forna tiders goda trubadurer Béroul och Thomas, och herr Eilhart och mäster Gottfried har berättat denna sägen för alla dem som älska, icke för andra. Och genom mig sända de er sin hälsning. De hälsar alla dem som är tankfulla och dem som är lyckliga, de missnöjda och dem som är fulla av åtrå, de hälsar dem som är glada och dem som är sorgsna, alla älskande. Måtte de i denna sägen finna tröst för obeständigheten, för orättvisan, för grämelsen, för smärtan, för alla kärlekens plågor.
Under eviga stjärnor
Sagan om Tristan och Isolde har varit Europas mest älskade kärleksdikt. Den berättades i riddarsalar och vid lägereldar redan på 1100-talet och grep lyssnarna. Den har bevarat sin fascination in i vår tid och tagits om hand av en rad filmskapare, en kärlekshistoria och säker säljsuccé.
Vad är det i denna saga som genom tiderna talar så starkt till människor? Är det för att den så övertygande visar kärlekens förtrollning, även om vi inte längre tror på trolldrycker? Är det därför att sagan visar att den stora kärleken är större än allt annat i livet?
Är det för att sagan handlar om olycklig kärlek? Kärleken är ju - har det sagts - för de flesta människor olycklig. De som älskar skils nästan alltid åt. Hon lämnar honom för en annan - eller han lämnar henne för en annan. Eller också blir den som älskar ensam därför att den älskade dör.
Så sedd är sagan om Tristan och Isolde en saga med lyckligt slut. De dör tillsammans.
Det medeltida samhället
Det Europa där Tristan och Isolde levde ligger tusen år bort från oss. Det var ett samhälle där nästan alla levde av jordbruk och boskapsskötsel, jakt och fiske. Men inte jakt på större hornbärande djur som hjortar och rådjur. Till den jakten hade adeln ensamrätt.
Rikena styrdes av kungar och adel och av kyrkans biskopar och påvar, som för övrigt oftast var adelsmän.
På liknande sätt lovade vasaller och undervasaller att stödja och hjälpa varandra.
Vasallerna fick områden, ibland hela landskap, där de skulle härska. Och de bestämde över bönderna och krävde dagsverken och skatt av dem. Eftersom pengar sällan användes bestod skatten av varor som brödsäd, ägg, kött, fläsk, honung, fisk och hudar och skinn.
Modellen för att styra ett rike brukar kallas feodal. Schematiskt såg styrelsen ut så här.
Kungen i toppen styrde riket. Under kungen i den feodala pyramiden fanns storvasallerna, som i sin tur hade sina vasaller. Den som blev vasall svor med handen på en helig skrift eller ett relikskrin med en helig människas ben att vara sin kung trogen. Kungen lovade i sin tur att hjälpa sin vasall om han och hans familj skulle råka i nöd. Den ömsesidiga troheten skulle räcka livet ut.
Vasallen skulle ställa upp när hans herre drog ut i krig och då ha egen stridshäst, rustning, sköld, svärd och lans. Vasallen blir alltså den ryttarkrigare som kom att kallas riddare. Det utvecklades regler för hur en riddare skulle uppträda. Han skulle kämpa öppet utan svek eller bakhåll, tjäna Gud, beskydda fattiga och svaga, straffa de onda och försvara Guds kyrka.
Detta innebar att vara ridderlig - ordet lever kvar, men idag i något ändrad betydelse. Ridderligheten krävde också att riddaren uppträdde höviskt mot kvinnor - i varje fall inom den elit som man själv tillhörde.
I verkligheten var många riddare minst av allt ridderliga. De ljög och lade sig i bakhåll och gjorde uppror mot sin kung, de piskade sina underlydande bönder att betala orimligt höga skatter, de plundrade kloster och våldtog nunnor.
Men trots detta spelade riddaridealen roll för att civilisera Europa. Och skillnad mellan ideal och verklighet ser vi ju också bland vår tids politiska och kulturella ledare. Den moderna elitens män och kvinnor kan avlägsna sig ganska långt från de ideal som de målat upp i partiprogram och valtal.
Kungen, drottningen och vasallen
Marc är kungen i den saga vi studerat. Tristan är hans vasall som svurit en helig ed att vara sin herre trogen. Den eden bryter Tristan dubbelt; han sviker sin herre och han bryter mot Guds sjätte bud.
Drottning Isolde sviker sin herre och man.
Men kung Marc förlåter. Det är en förlåtelse bortom alla gränser. Den visar vilken makt den stora kärleken kan ha över människors sinnen - kanske är det detta sagans författare vill ha sagt.
LÄS MER: Historia om relationer, kärlek och sex
LÄS MER: Riddare och riddarordnar
LÄS MER: Feodalismen
LÄS MER: Kärlek under 3 000 år [artikelserie]
