För Gustav Vasa var det lätt att sprida desinformation. De flesta svenskar kunde inte läsa. Det fanns inga tidningar och nästan inga böcker. Varje söndag läste prästerna upp vad som gällde. Alla måste gå i kyrkan och den som inte gjorde det straffades. Därför kunde Gustav Vasa vara ganska säker på att de flesta svenskar inte fick höra någon annan uppfattning än kungens.
Goebbels förbjuder radioapparater
Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) hade det svårare att se till att bara nazisternas information publicerades. Det berodde på att det fanns många fler kanaler för information än på 1500-talet. Det fanns ännu ingen TV, däremot radio och många tidningar. Goebbels löste problemet genom att ta kontroll över de tyska radiosändningarna. Sedan förbjöd han alla radioapparater som kunde ta in utländska stationer. Tidningar som var emot nazisterna måste stänga.
Precis som Gustav Vasa bestämde Goebbels vad som skulle sägas. När en tysk stad utsattes för ett bombanfall fick pressen inte skriva om vilka fabriker som förstörts. Istället skulle tidningarna skriva att angreppet var en attack mot civilbefolkningen och att många kvinnor och barn mördats.
Med dagens medier går det snabbare än någonsin att sprida information. Det finns också fler kanaler för att sprida information och desinformation än någonsin. Idag kan miljarder människor via mobiler och datorer sprida information oerhört snabbt. Ett klipp på en populär app kan få miljoner visningar på några timmar. Såväl Gustav Vasa som Goebbels skulle haft svårt att kontrollera en sådan mängd.
Att skriva sin egen historia (narrativets betydelse)
Utvecklingen har gjort att det blivit allt viktigare att vinna stöd för sin egen historieskrivning eller narrativ som det också kallas. Den eller de som lyckas att få sin bild accepterad har mycket att vinna. I krig och konflikter handlar det om att vinna sympati och politiskt stöd från omvärlden.
Flera faktorer gör det lättare för dem som sprider desinformation att få folk att tro på den.
En faktor är att människor gärna tror vad de vill tro. Det är enklare att ta till sig uppgifter som stämmer med vad man redan tycker, än att tro på uppgifter som inte gör det. Ett exempel på detta är att tiotals miljoner amerikaner tror att den förre presidenten Donald Trump bestals på valsegern 2020. Detta trots att en lång rad juridiska undersökningar visat att det inte finns några bevis för Trumps anklagelser. Trumps anhängare har ändå vägrat att tro på undersökningarna och säger att alltihop är en sammansvärjning.
En annan faktor är den s.k. bandwagon-effekten som går ut på att när tillräckligt många börjar tro på något, börjar alltfler att göra det. Det är lättare att tycka likadant som alla ens kompisar och klasskamrater än att inte göra det. Den som inte håller med kan stötas ut och inte få vara med sina vänner längre.
Krigets första offer är sanningen
Vi ser dagligen exempel på hur folk arbetar för att få andra att tro på sin berättelse, sitt narrativ. Ibland kan det vara harmlöst, exempelvis att skryta genom att överdriva hur många man haft sex med. Ibland kan det gälla liv eller död, exempelvis i ett krig. Krig ger en rad exempel på olika narrativ. Det är vanligt att överdriva motståndarnas förluster och samtidigt inte erkänna hur många som stupat på den egna sidan.
Otto von Bismarck, Tysklands rikskansler 1871-1890, sammanfattade det så här:
- Det ljugs aldrig så mycket som före ett val, under ett krig och efter en jakt.
”Krigets första offer är sanningen” lyder ett känt ordspråk.
Det är båda påståenden som stämmer än idag.
I november 2023 angrep Israel en grupp ambulanser sedan krig utbrutit mellan Israel och den palestinska organisationen Hamas, vars mål är att förinta Israel. Israel sa att det funnits Hamasmedlemmar i fordonen och att de använde dem som skydd eftersom det är brott mot krigets lagar att angripa ambulanser. Hamas hade ett helt annat narrativ och sa att ambulanserna transporterade civila som skadats i kriget. Enligt Hamas var uppgifterna om att de hade kört medlemmar i ambulanserna helt felaktiga.
I februari 2022 invaderade Ryssland grannlandet Ukraina. Ukrainas narrativ var att landet angripits av en krigisk granne som tänkte störta regeringen och erövra landet. Rysslands narrativ var helt annorlunda. Där hette det att Ukraina var fullt av nazister som tänkte angripa Ryssland med stöd från väst och att den ryska befolkningen i Ukraina var hotad.
Stora delar av världen ställde sig bakom Ukrainas historieskrivning, men traditionellt ryssvänliga länder som Nordkorea anslöt sig till den ryska synen.
Idag är det svårt att stänga ner all information som makthavare vill förhindra. Ett sätt är att hota alla som sprider annorlunda versioner än makthavarnas. Ryssland betecknade invasionen av Ukraina som en ”militär specialoperation”. Att kalla invasionen något annat förklarades straffbart i Ryssland och flera ryska medborgare dömdes till fängelse för att ha kallat invasionen för krig.
När vi varje dag möter en strid ström av information och desinformation gäller det ofta att få ut sin version, sitt narrativ snabbt. Då kan det vara det narrativet - den versionen - som fastnar i mottagarnas medvetande. Det kan ta tid för journalister och andra att granska om den första versionen är sann. När den granskningen publiceras kanske händelsen har sjunkit i glömska och inte så många bryr sig om vad som egentligen hände. Det har också visat sig att lögnaktiga uppgifter sprider sig mycket snabbare än sanna. Hur hänger det ihop?
Sanningen och sandalerna
"En bra lögn kan ta sig från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler", lyder ett gammalt arabiskt ordspråk.
Att det gamla ordspråket är sant visades i tidskriften Science år 2018. Forskare vid universitetet MIT granskade 126 000 inlägg på X (tidigare Twitter). Undersökningen visade att det var 70 procent högre sannolikhet för osanna uppgifter att retweetas (ompostas) än sanningar. Osanningarna spreds dessutom mycket fortare. Det tog sanna historier sex gånger så lång tid att nå 1 500 personer än vad det gjorde för osanna uppgifter. Det berodde alltså på att osanna historier retweetades mycket oftare. Forskarna drog slutsatsen att detta berodde på att de osanna historierna ofta var mera överraskande än de sanna – och därför kanske mer lockande att skicka vidare.