Otto von Bismarck (1815-1898), ibland kallad "järnkanslern", var en preussisk politiker som enade Tyskland (1871) och lade grunden för dess dominans i Europa efter att ha besegrat flera av grannstaterna i tre krig.
Bismarck var ursprungligen Preussens (kungarike i norra Tyskland och Polen) ledande politiker. 1862 blev han regeringschef, och efter en kupp i parlamentet fungerade han i praktiken som Preussens diktator.
Han genomförde sina politiska mål med "blod och järn". Preussen besegrade i tur och ordning Danmark (1864), Österrike (1866) och Frankrike (1870-1871).
Bismarck var den främsta kraften bakom Tysklands enande 1871. Han strävade efter att utveckla Tyskland efter preussiska ideal, vilket krävde militär och ekonomisk styrka samt ställde stora krav på enighet och anpassning.
Efter den tyska segern mot Frankrike i det fransk-tyska kriget utropades Preussens kung som tysk kejsare med Bismarck som rikskansler (ungefär stats- och utrikesminister).
Bismarck var troligtvis Europas mest inflytelserika politiker under senare delen av 1800-talet och förde Tyskland till en ledande ställning i Europa.
LÄS MER: Otto von Bismarck och Tysklands enande 1864-1871
LÄS MER: Fransk-tyska kriget
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världshistoria, Natur och Kultur, 1995
Sven Skovmand, Bonniers världshistoria, Albert Bonniers förlag, 2008
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)