Dömt att misslyckas
Irländarnas man i Berlin var Roger Casement. Han misslyckades med att förmå tyskarna att mer aktivt ingripa på Irland. I början av april 1916 fick Casement besked om att ett uppror skulle bryta ut på Irland vid påsktiden. Han blev förskräckt, eftersom han visste att tyskarna inte skulle skicka några trupper, utan bara vapen till irländarnas hjälp. Ett uppror utan mer aktiv tysk hjälp var dömt att misslyckas. Casement försökte nu stoppa upproret. En tysk ubåt förde honom till Irlands västkust. Därifrån skulle han försöka meddela sig med Dublin för att få upproret uppskjutet. Men så snart han landsteg blev han arresterad av engelsk polis.
Upprorsmännen låter utropa den irländska republiken
Patrick Pearse hette en annan av de sammansvurna. Han var poet och nationalist. I sina dikter hyllade han offerviljan för landet. Tillsammans med de andra rebelledarna beslutade han att upproret skulle börja annandag påsk. Även om Pearse insåg att upproret var dömt att misslyckas måste det ändå ske. Deras död skulle bli ett blodsoffer för Irland. Ur deras gravar skulle det fria Irland resa sig.
James Connolly var fackföreningsordförande och irländsk nationalist. Han förenade sin känsla för Irland med en jordnära socialism. En stor skara marscherade nu tillsammans med Connolly och Pearse till centrala Dublin. De hade där utsett huvudpostkontoret på O´Connell Street till huvudkvarter för upproret. Där samlades en upphetsad skara. Stämningen hetsades upp ännu mer när Partick Pearse framför postkontoret utropade Irland till republik.
En styrka under James Connolly erövrade så huvudpostkontoret. På framsidan hängde de upp ett stort banér med texten: "Den irländska republiken" och på taket hissades den republikanska flaggan i grönt, vitt och orange.
På trappan till postkontoret läste Patrick Pearse upp en proklamation från den "irländska republikens provisoriska regering":
Irländska män och kvinnor! I Guds namn och i namnet av de döda generationer från vilka hon mottar sina gamla nationella traditioner samlar Irland genom oss sina barn kring sin flagga och slåss för sin frihet. Vi hävdar det irländska folkets äganderätt till sitt land och rätt till en fri kontroll över dess öden. Härmed utropar vi den Irländska republiken som en suverän, oberoende stat och sätter våra liv i pant för dess frihet, dess välfärd och dess upphöjelse bland nationerna.
Proklamationen var undertecknad av Pearse, Connolly och fem andra medlemmar i det irländska republikanska brödraskapet.
Under tiden hade en annan grupp rebeller ockuperat Jacob´s Biscuit Factory. Men där möttes de av en fientlig grupp som viftade med Union Jack (engelska flaggan) och ropade "fucking slackers" - vill ni slåss så åk till Frankrike!
Medan Dublin på grund av påskhelgen låg så gott som öde lyckades rebellerna besätta nästan hela centrum. Den stora parken St Stephen´s Green intogs och blev förläggningsplats för trupperna. De tog även domstolsbyggnaden The Four Courts vid floden Liffey. En annan rebelledare och senare irländsk president Eamon De Valera lät sin styrka ta det stora bageriet Boland´s Mill.
Måndagens uppror hade kommit som en överraskning för britterna och först på tisdagen började engelska trupper anlända till Dublin. De landsteg vid Kingstown Harbour och marscherade in i staden. Deras förvåning blev stor när irländska kvinnor bjöd dem på te och kakor och frukt. Dublinborna visade inte någon vilja att hjälpa upprorsmännen. Den stora gården vid Trinity College användes för att ställa upp artilleriet.
Upproret slås ner av engelsmännen
På onsdagen inledde engelsmännen sina anfall. Genom fönstren kunde dublinborna se en armé av brittiska soldater marschera längs gatorna. Men plötsligt öppnade några rebeller eld mot dem från ett sovrumsfönster på Northumberland Road. Engelsmännens attack startade. Liberty Hall blev sönderskjutet av en kanonbåt som tagit sig uppför Liffey. Engelskt artilleri besköt O´Connell Street. Barrikader var resta överallt. Husgeråd, pianon, bord och stolar hade vräkts ut för att försvåra engelsmännens framfart. Men rebellernas läge var hopplöst. Efter en veckas strider kapitulerade de.
Rebellerna kom till stor del ur Dublins arbetarklass. Många var bara unga pojkar. Britterna tog deras fingeravtryck och sa: Ni har blivit lurade av dårar. Spring hem till era mammor! De äldre fick marschera till kajen för att interneras i England. Många av Dublinborna var fientligt inställda till rebellerna och ropade efter dem: Skjut bastarderna!
Sinn Fein får folkopinionen på sin sida
Till en början fördömdes rebellerna av alla, av de irländska tidningarna och av Dublins befolkning. Men folkopinionen vände på grund av den engelska regeringens brutala behandling av upprorsledarna. Alla undertecknare av "frihetsdeklarationen" arkebuserades. Arbetarledaren James Connolly sårades under striderna. Han avrättades liggande på en bår. Något senare hängdes Roger Casement. Eamon De Valera dömdes också till döden, men benådades till livstids fängelse. Den irländska opinionen chockades av att dagligen höra om nya avrättningar. The Irish Home Party, vilket hade flertalet irländares stöd, utfärdade en resolution där visserligen upproret fördömdes men där också avrättningarna fördömdes. Rebellerna förvandlades till martyrer och hjältar.
LÄS MER: Irlands historia
LÄS MER: Konflikten i Nordirland och vägen till försoning
LÄS MER: Den irländska nationella revolutionens födelse
LÄS MER: Den stora hungersnöden - en vattendelare i Irlands historia
Litteratur:
Bernadette Devlin, The price of my soul, Knopf, 1969
Robert Kee, Ireland, Abacus, 1994
Maire O'Brien and Conor Cruise, Ireland, Thames and Hudson, 1994
The Oxford illustrated history of Ireland, ed. by R. F. Foster, Oxford Univ. Press, 1994
Alf Åberg, Irland sedan 1800, Tiden, 1971
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare