I London
Den 11 november 1920 - på tvåårsdagen av krigsstilleståndet på västfronten - fördes kistan i procession genom London, följd av fältmarskalkar, amiraler och generaler. Tåget gick in i Westminster Abbey, där en grav ställts i ordning. Den hade grävts djupt ner i sanden under kyrkans golv.
Kistan sänktes och täcktes med hundra säckar jord från de stora slagfälten. Kungens krans hade ett handskrivet kort med monarkens egen spretiga stil. Det var som om George V och hans familj hade förlorat en nära vän. Under de följande fem dagarna passerade över en miljon människor den okände soldatens grav.
The Cenotaph - det monument som tidigare under året byggts mitt på den stora gatan Whitehall i centrala London - var samtidigt täckt av 100 000 kransar.
Cenotaph går tillbaka på ett grekiskt ord som betyder "tom grav". Antika texter berättar att atenarna byggde sådana minnesmärken för att hedra döda som begravts på okänd plats.
Men i London 1920 räckte det inte med en tom grav.
I Paris
Samma dag begravdes en okänd soldat i Paris. Han valdes ut från en rad av nio kistor, hämtade från lika många slagfält. Den namnlösa hjältens kista sänktes i en grav som tagits upp under Triumfbågens valv. I det stenblock som täcker graven tändes en låga som ska flamma för evigt - enligt inskriptionen.
Det var många som förlorat sina män, sina söner, sina bröder, sina vänner i The Great War - så kallades första världskriget fram till dess att engelsmännen och världen 20 år senare fick uppleva ett ännu större krig.
För alla dem som sörjde och inte haft en grav att tänka på och kanske besöka fanns det nu en grav. Den okände blev en för alla. Den namnlösa bar allas namn.
"Nerskyfflad i jorden och borta"
Om vi blickar tillbaka genom århundradena - vilka regler eller traditioner finner vi när det gäller hanteringen av döda på slagfälten?
En sommardag år 1361 drabbade Valdemar Atterdags yrkessoldater samman med ett gotländskt bondeuppbåd utanför Visbys ringmur. Efter striden kastades bortåt 2 000 döda ner i en hastigt uppskottad grav. De flesta var gotlänningar, men en och annan av Valdemars krigare hade fått dela plats med döda fiender. När arkeologer i vårt århundrade undersökte graven satt ringbrynjor kvar över en del skelett.
Strax före julen 1676 förde Karl XI en svensk här mot Lund och mötte en dansk här i ett blodigt slag. Över 9 000 låg kvar på de blodiga fälten när stridslarmet tystnat. I massgravarna blandades danska och svenska krigare.
Den amerikanske historikern Thomas W Laqeuer skriver att inga planer fanns för hur de döda skulle tas om hand när brittiska soldater sändes över till Belgien, när kriget började 1914. Den stupade antogs bli "nerskyfflad i jorden och borta" som i alla tidigare krig.
