Liksom sina kamrater kritiserade Carl Larsson Konstakademins målaretablissemang, med dess historiemåleri och ateljéarbeten. Hans enkla bakgrund, äregirighet och starka revanschlust passade väl med verksamheten i det oppositionella Konstnärsförbundet. Carl Larssons livshållning framträder tydligt i ett brev till den blivande hustrun Karin Bergöö 1882:
"Knyt näven mot oblitt öde, ställ dig bredbent och fast mot orkanen och tjut trotsigt: Jag är ej född med segerhuva men jag ska dö med en sådan. Men för dig, tös, är jag mjuk som ett vax. Jag drömmer att du är min amulett ett gudomligt skydd mot mörka tankar och blåsvart förtvivlan."
Hustrun Karin (1859-1928) tillhörde också kolonin i Grez och hade utbildats vid Konstakademin. Hon kom från en köpmanssläkt i Hallsberg och fick av fadern Lilla Hyttnäs i Sundborn i gåva. Karin lämnade genom giftermålet (1883) konstnärskarriären. Tillsammans med maken kom hon dock att åstadkomma ett ständigt föränderligt konstverk som har färgat generationers bild av det typiskt svenska. Stramt och färgstarkt ritade hon möbler, vävde och broderade textilier till huset i Sundborn, sommarviste från 1880-talet och permanent bostad från 1901.
Kyrkbyn Sundborn ligger i östra Dalarna, 12 km nordöst om Falun. Många av gårdarna i trakten ägdes av bergsmanssläkter eller andra välbärgade familjer. Makarna Larssons hus (nu museum förvaltat av släktföreningen) var dock ganska anspråkslöst, även om en mängd om- och påbyggnader gjordes för att svara mot målandets och den växande familjens krav (sju barn).
Med tanke på att Carl blev en märkesfigur inom sekelskiftets konservativa nationalism förefaller familjelivet synnerligen modernt. Barnen var alltid med, deras lek och stoj och närvaro vid de omfångsrika måltiderna förvånade många besökare. Carl Larssons målningar likaväl som hustruns många brev ger bilden av ett lyckligt och harmoniskt familjeliv. Självbiografin "Jag" (postumt 1931) ger dock en delvis annan bild. Barndomens svårigheter hade skapat en ångestladdad personlighet.
Av detta märks inget i den inredningsstil som makarna utarbetade. Den stod i stark kontrast till 1800-talets mörka och tunga borgerliga stil. I stället kom enkla möbler, klara färger (rött och grönt), rutiga stolstyger och en mängd underfundiga detaljer. Alla rum var ytterst medvetet utformade. Alltifrån förmaket (det mest typiska exemplet på "det svenska rummet"), Karins slöjdstuga, skrivrummet, Carls ateljé och sovrummen till matsalen med dess djärvt röda färger.
Det Larssonska hemmet i Sundborn bör ses i ljuset av tidens nationalromantiska strömningar inom såväl litteratur, arkitektur och konst som politik. Man bröt mot 1880-talets mer internationalistiska och naturalistiska ideal. Hemmet, familjen, hembygden och nationen bejakades. Enkelt uttryckt. De svenska Parismålarna reste hem för att lära sig måla gran och tall. Även om den svenska nationalromantiken var mindre aggressiv än i många andra länder fanns kopplingar till kraven på stärkandet av försvaret, rysskräcken och fientlighet mot norska självständighetssträvanden. Här ingick också kampanjen för den svenska flaggan som nu fick sitt genombrott. Skapandet av denna tradition hade sin udd både mot Norge och den för många hotfulla arbetarrörelsen och dess röda fana. Klyftan mellan fanorna var dock inte större än att de vajade sida vid sida redan 1901 när Folkets Hus invigdes i Stockholm.
Det goda hemmet hade en nyckelroll i denna nationalromantik. Carl Larssons målningar från Sundborn hade funnits med vid Stockholmsutställningen 1897, ett tydligt uttryck för de nya idéerna, och utkom i bokform två år senare ("Ett hem" m.fl. populära böcker). Liksom Ellen Key ("Skönhet för alla", 1899) pläderades här för hemslöjd och harmonisk enkelhet gentemot onödig lyx och ytlighet. Det fanns en tydligt uppfostrande ton i dessa böcker. Folket och den växande arbetarklassen i synnerhet skulle integreras i det nya, oftast hotfulla och komplicerade samhälle som bröt fram. I sin helhet var denna rörelse ett internationellt fenomen, en reaktion på industrialismen och stadens osunda liv som tog sig olika uttryck men också innefattade gemensamma värden.
Historikern Nils Edling har påvisat hur en rad frågor vävdes samman i konstruerandet av denna svenskhet. Egnahemsrörelsen skulle lösa arbetarfrågan, emigrationen och bevara en rotfast småbrukarstam. Naturen idylliserades (Karl-Erik Forsslund), liksom småbruket (Per Jönson Rösiö), hemmet och familjen (Carl Larsson, Ellen Key).
De svenska bönderna antogs stödja kungamakten gentemot en försvarsfientlig och påstått osvensk vänster (liberaler och socialdemokrater). Carl Larsson som i sin konstnärliga gärning varit en oppositionsman tillhörde politiskt de konservativa samhällsbevararna. I samband med det antiparlamentariskt och kungastödjande bondetåget 1914 skrev han i en agitationsskrift:
"Ni skola kanske finna detta tal om 'den egna torvan' väl typiskt 'bondskt' och själviskt, men för att kunna älska det hela måste man att börja med älska delen. Därför kan jag . . . med djup rörelse bedja: Gud bevare fäderneslandet! Den stora gemensamma torvan."
Sundborn var dock som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson har påpekat inte ett jordbrukarhem utan ett hem för en utflyttad medelklassfamilj. Deras verksamhet krävde visst ekonomiskt oberoende. Avlönad arbetskraft skötte jordbruket så att Carl kunde måla och Karin väva, inreda samt ansvara för barnen.
En viktig roll hade också hembygden. Carl Larsson var inte ensam nationalromantisk målare, långt därifrån. Oavsett om de politiskt var liberala eller konservativa kom de att bidra till en nyupptäckt av det svenska. Samtidigt fick det svårmodiga skymningslandskapet konkurrens av en mer livsbejakande konst (och litteratur) i det nya optimistiska tjugonde århundradet, vilket fick stor betydelse för den nyväckta patriotismen. Landskapet blev en viktig utgångspunkt och konstnärerna kan grupperas efter sin landskapstillhörighet (ironiskt nog bara 30-40 år efter att de nya landstingen inrättats medan landskapsindelningen blivit alltmer inaktuell): Karl Nordström, Nils Kreuger, Richard Bergh, Carl Wilhelmsson (västkusten), Gustaf Rydberg (Skåne), Per Ekström (Öland) prins Eugen (Mälardalen), Eugène Jansson (Stockholm), Axel Sjöberg, Albert Engström (skärgården), Bruno Liljefors (Uppland), Anton Genberg, Helmer Osslund (Norrland) samt Carl Larsson och Anders Zorn (Dalarna).
Vid denna tid hade också Dalarna etablerats som turistlandskap. Konstnärerna, Carl Larsson, men kanske framför allt Zorn, låg till stor del bakom denna reklamframgång. Ett viktigt bidrag kom också Arthur Hazelius som med sina etnografiska samlingar drev fram Nordiska Museet och Skansen i Stockholm.
Litteratur
Stefan Bohman, Historia, museer och nationalism, 1996
Nils Edling, Det fosterländska hemmet. Egnahemspolitik, småbruk och hemideologi kring sekelskiftet 1900, 1996
Lena Rydin, Carl Larsson-gården, 1994
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola
Läs mer om
