Svensk identitet och nationalism i ett historiskt perspektiv

Medborgarskap var förknippat med lojalitet till kungen. I Sverige var det enkelt, vi har alltid haft en kung, som representerar överheten och som man ska vara trogen. I andra europeiska länder har det varit mer komplicerat. Tronstrider har vi förstås haft, som har komplicerat lojalitetsförhållandena, men i det stora hela har det varit enkelt för utlänningar som flyttat till Sverige. Vi har sällan haft några konkurrenter till kungen och det är sällan som kungens position har ifrågasatts.

Vissa kungar har för all del utnyttjat nationalismen för att driva igenom sin politik. Gustav III försvarade sin statskupp 1772 med att nationen var splittrad och landet i fara. Gustav II Adolf försvarade sitt engagemang i 30-åriga kriget med nationella argument.

Den svenska livsstilen

Finns det en svensk livsstil, som man måste omfatta för att bli svensk? Söker man en gemensam livsstil för hela nationen, kräver det ett ganska jämlikt samhälle. Är förutsättningarna allt för olika kan man inte leva på samma sätt. Så var fallet fram till 1800-talet. Det fanns en rad olika livsstilar. Adeln hade sin, som ofta var tysk- eller franskinspirerad och inte alls svensk. Köpmän och hantverkare hade sin, som även den till stora delar var lånad från utlandet. Bonden hade naturligtvis sin stil, men den varierade så mellan olika landsändar att det inte heller här går att tala om en svensk livsstil.

En gemensam livsstil kräver även goda kommunikationer, man måste ha möjlighet att träffa andra svenskar och se hur de lever och vilken stil de har. Dessa masskommunikationer fick vi först på 1800-talet.

Det svenska språket som nationalgrundande

Var inte det svenska språket något som lade grunden för en nationalidentitet? För att kunna svara på den frågan måste vi först fråga oss om det finns ett enhetligt svenskt språk, som enar alla svenskar. Även detta kräver kommunikationer och jämlikhet. Så länge adeln och köpmännen reste och umgicks mer över gränserna än med sina landsmän skapades olika språk. Adelns språk var uppblandat med utländska ord och talades på ett sätt att en bonde knappt förstod vad som sades. En adelsman talade heller inte direkt med en bonde, utan kommunikationen gick genom flera led, via förvaltare, fogdar, tillsyningsmän m.m.. Adelsmannen gav order som andra genomförde och översatte så det blev begripligt allteftersom den passerade ner i hierarkin.

Dialekterna var så utpräglade och skilde sig så mycket åt att det var svårt att göra sig förstådd till och med inom samma landskap.

Även här var det först på 1800-talet som grunden skapades för ett enhetligt språk som kunde utgöra grunden för en nationell identitet. Först på 1800-talet förlorade latinet sin roll som det tryckta ordets språk.