Att mäta och styra tiden

Vad är tid? En osynlig linje som ritats upp under årmiljonerna - där händelser trätts upp på rad, som smultronen på ett grässtrå om sommaren? Riken har uppstått och fallit. Kungar och drottningar har visat sin styrka och dödlighet. Miljarder och åter miljarder människor har fötts: arbetat, ätit och älskat för att sedan förvandlas till mull och falla i glömska. Långt fram på denna oändliga tidslinje har du själv fötts, för att leva din tid. Du räknar din tid i år. Och du bryter ner åren i smådelar: månader, dagar, timmar, minuter och sekunder.

Bild: William Warby

I tusentals år har olika ur, kalendrar och andra tekniska hjälpmedel använts för att utföra tideräkning, det vill säga mäta tidsintervall eller bestämma aktuell astronomisk tidsperiod.

Om någon frågar dig när du är född, vet du genast besked: år, månad, dag och kanske till och med klockslag. Och du vet att det en gång kommer att finnas ett datum för när din tid på jorden är över. Men själva tiden fortsätter ändå längs en linje som aldrig tar slut.

Linjen är en bild av tiden som nog känns naturlig för många. Vi har noga reda på vår egen och vår tids plats på linjen. Genom föräldrar, Internet, TV, böcker och tidningar vet vi att mycket var annorlunda för bara några tiotal år sedan. Också framtiden försöker vi hålla reda på: Hur kommer världen att se ut om 50 år? Skulle vi känna igen oss om vi fick se in i framtiden?

ANNONS

Lika gammal som hästen

Under 1800-talet reste många folklivsforskare runt på landsbygden för att ta reda på hur allmogen levde och tänkte. En av dem var den skånske prästen och folklivsforskaren Nicolovius. Han ger ett exempel. Om man frågade en bonde hur gammal hans lilla dotter var, blev svaret: "Hon ska vara 4 år gammal, för hon är lika gammal som min bruna häst."

Födelsedagsfirande bland bönder och arbetare blev vanligt först mot 1800-talets slut. Folklivsforskaren Nils Bruzelius skrev 1876 om allmogen i Skåne: "För 70-80 år sedan kunde få personer göra reda för sin födelsedag. Istället svarade de t.ex. att de var födda "på påsken" eller "när rågen såddes".

Ointresset för födelsedagar var bara ett av de tecken som visar att folk på landsbygden under 1800-talet hade ett helt annorlunda sätt att se på tiden än vad vi har.

Upp i gryningen

I det gamla bondesamhället var det inte så lätt att hålla reda på tiden. Klockor var dyra. Vad skulle man för resten ha en klocka till? Gårdens folk gick upp vid gryningen och började dagens arbete. När det mörknade var det bäst att gå in, äta kvällsmat, sitta en stund med inomhussysslor och sedan gå till sängs. Att hålla reda på klockslagen var då inte särskilt viktigt.

Inte heller indelningen av året i månader och årstider gjordes på samma sätt som i vår tid. I Skåne kunde våren heta framtiden, så följde sommaren, och därpå skyren (skördetiden), och så efterhösten, vintern och senvintern. I Norrland var årets rytm och indelningen en annan än i Skåne, eftersom det kunde skilja så mycket som 1-2 månader mellan tidpunkten för sådden i norra och södra Sverige.

Tiden i det gamla bondesamhället var förankrad i naturens rytm. Sysslorna var desamma från år till år och tidpunkten för de olika sysslorna varierade inte mycket. Varje år följde man på landet snösmältningen, flyttfåglarnas ankomst och lövsprickningen. När dessutom metoderna för att bruka jorden knappast ens förändrades från far till son, blev det inte så viktigt att hålla reda på åren.

Om en gammal bonde mot slutet av sin levnad försökte tänka tillbaka 30 eller 50 år i tiden, är det troligt att han inte kom på särskilt mycket som skilde sig från den tid som han själv levde i. Hans redskap, brukningsmetoder, gården och samhället runt omkring honom var i stort sett desamma.

Tiden som ett hjul

Den uppfattning som bonden hade om tiden kan liknas vid ett hjul som långsamt snurrar i takt med arbetsårets rytm och naturens skiftningar. När året närmade sig sitt slut, hade hjulet snurrat ett varv, och vid det nya årets inledning påbörjade hjulet ett nytt varv. Det var årets och växtlighetens livscykel som var det viktiga för bondefamiljen. Därför kallar en del forskare det gamla bondesamhällets uppfattning om tiden cyklisk eller cirkulär (av cirkel).

ANNONS

Den tidsuppfattning som vi har i dag kallas ofta linjär: Vi ser tiden som en linje som började för länge sedan och fortsätter in i framtiden.

För bonden var tiden ett hjul, och det intressanta för honom var inte hur många varv hjulet hade snurrat, dvs hur många år som hade gått. Det viktiga var istället var på årets varv han befann sig: om det var dags för sådd, skörd eller slakt.

Det var inte heller särskilt viktigt att hålla reda på veckodagarna. Vad spelade det för roll om det var måndag eller tisdag; korna måste ju mjölkas oavsett vilken veckodag det var. Det enda alla måste hålla reda på var när det var söndag. På söndagen skulle det inte arbetas, och prästen förväntade sig att alla kom till kyrkan. Det berättades om folk som blev "veckovilla"; de tog fel på dag och råkade plöja på en söndag eller tröska på juldagen.

Bönderna behövde med andra ord inte dela in tiden på det sätt som vi gör idag: månader, veckodagar, timmar, minuter och till och med sekunder. Böndernas liv och arbete gick sin gilla gång. Solens gång på himlen kunde ge en rätt bra uppfattning om hur långt dagen hade lidit. Vad skulle en bonde haft för nytta av en klocka?

Ett annat knep före urverkens tid var bönernas längd. De kunde användas som ett mått på tiden. Det ansågs att man kunde få ett ägg lagom kokt genom att läsa ett antal Ave Maria (bön till jungfru Maria). I England har på samma sätt tidsmåtten "pater noster while" och "miserere while" använts (pater noster = Fader vår, miserere = psalm ur Psaltaren i Gamla testamentet).

De tidsmått som man fick genom att läsa en eller flera böner var väl någorlunda exakta. Men det gamla måttet "pissing while" måste ändå ha varit mindre exakt - dess längd bör ju rimligtvis ha varierat med ålder och dryckesmängd när blåsan skulle tömmas...

"Tiden" finns inte

Det finns folk som inte ens har ordet tid i sitt språk. Nuerna är ett sådant folk. De lever i södra Sudan och försörjer sig som boskapsskötare. Eftersom de inte har något ord som kan översättas till "tid", kan de inte "passa tiden", "utnyttja tiden" eller påminna varandra om att "tid är pengar".

Så här kan morgonen se ut, med ungefärliga klockslag, för ett boskapsskötande folk: Klockan 5.30 släpps oxarna ut på bete, 6.00 släpps fåren ut, 6.30 går solen upp, 7.00 blir det varmt, 7.30 släpps getterna ut på bete osv. Sysslorna är visserligen noggrant inrutade, men ingen har behov av en klocka, eftersom göromålen tar den tid de alltid har tagit, och sysslorna sköts i den ordning som de alltid har skötts. Så länge boskapsskötarna bara lyckas komma upp i rätt tid - t ex "när det är så ljust att man kan se handens ådror" - kommer allt att ske på sin rätta tidpunkt, oavsett om de har klockor eller inte.

Den franske forskaren Pierre Bourdieu har studerat inställningen till tiden hos de kabyliska bönderna i Algeriet. Där finns t.ex. inga exakta klockslag för måltiderna. Uret kallas "djävulens kvarn". Han skriver: "Att stämma träff vid en exakt tidpunkt kan de inte tänka sig. De kommer bara överens om att mötas på nästa marknad."

Hos detta folk betraktas brådska som "bristande hyfs i förening med en djävulsk ärelystnad". Ingen drömmer om att behärska, utnyttja eller hushålla med tiden. En populär sång lyder: "Det lönar sig inte att löpa efter världen, ingen hinner någonsin ifatt den."

Arbeta efter årstid

Det handlar inte om lathet. Även en bonde på en svensk gård kunde under vintermånaderna ibland tyckas dra benen efter sig. På åkrarna fanns inget att göra. Lite skog kunde avverkas under dagens ljusa timmar. Och djuren måste skötas om. Men jämfört med sommarhalvåret fanns inte många sysslor. Tempot blir lugnt och arbetsdagarna korta.

När våren och sommaren kommer, blir dygnets ljusa timmar fler och fler - och arbetet växer i samma takt. Under höskörden arbetar hela bondefamiljen från gryning till skymning för att hinna bärga höet innan regn och mögel förstör det.

Vinterns lugn och sommarens hektiska arbete är inget som bönder råder över. De arbetar helt enkelt så mycket som krävs under olika årstider - de allra flesta betydligt fler arbetstimmar per år än industriarbetare. Men bönder lider inte av det; gården, djuren, åkrarna och skogen är en del av deras sätt att leva.

Den tidsuppfattning som alltid har funnits hos bönder och många andra kallas ibland "uppgiftsorienterad", dvs det är uppgifterna, inte klockslagen, som styr dagens arbete. Denna tidsuppfattning är säkert den mest effektiva i bondesamhällen. Fortfarande lever den kvar här och där på den svenska landsbygden. Men de stora moderna gårdarna tar över, och där bedrivs arbetet på ungefär samma sätt som på en industri eller annat företag.

Bestämda arbetstider

Industrisamhällets sätt att se på tiden kan spåras många hundra år tillbaka i tiden. Från och med 1300-talet uppfördes kyrkklockor och offentliga ur i storstäderna och i de viktigare handelsstäderna. Ett nytt sätt att mäta tiden växte fram.

Orsaken till detta var en ökad hantverks- och industriverksamhet i städerna, vilket i sin tur innebar att anställd arbetskraft blev allt vanligare. För att få bättre kontroll över arbetarna förekom det redan på 1300-talet att arbetsgivaren hängde ut klockor vid arbetsplatserna. Genom att låta klockorna ringa vid arbetsdagens början och slut kunde arbetsgivaren bestämma över arbetsdagens utformning.

ANNONS

I staden Amiens i Frankrike beviljade kungen den 24 april 1335 borgmästarens önskemål om att "utfärda en förordning gällande den tidpunkt arbetarna i nämnda stad och dess förorter ska gå till arbetet varje morgon, när de ska äta och återvända till arbetet efter maten; och även när de ska lämna arbetet på kvällen". Man ville också ha rätt att ringa i en klocka som hade installerats i klocktornet.

För arbetarna var detta inga goda nyheter. De ville själva kunna bestämma när arbetsdagen skulle börja och sluta, när lunch- och vilopauser skulle tas osv - och de led av att arbetsdagarna var så långa. "Arbetsdagen varar från den timme solen går upp till den timme solen går ner, avbruten av måltider vid rimliga tidpunkter" - så står det i ett dokument från slutet av 1300-talet.

På sina håll gjorde arbetarna till och med uppror och rev ner arbetsklockorna. På somliga ställen blev arbetarnas motstånd mot det nya påfundet framgångsrikt. I Gent i nuvarande Belgien beordrades den 6 december 1349 protesterande arbetare att gå tillbaka till sina arbeten, men de fick sedan löfte om att själva få bestämma när de skulle börja och sluta arbetet.

Arbetsgivarnas övervakning

I längden kunde dock inte arbetarna stå emot. Arbetsgivarna i Gent bestämde sig för att skydda sina klockor med alla tänkbara medel. Först prövades böter. Åren 1358-1362 dömdes flera arbetare till böter för att de inte åtlydde klockringningarna. Om arbetarna försökte lägga beslag på klockan, skulle höga böter dömas ut. Om de försökte använda klockan till att signalera uppror mot kungen eller stadens styresmän, skulle dödsstraff mätas ut.

Även på landsbygden levde de anställda - drängar, pigor och lantarbetare - ett hårt liv. En engelsk bonddrängs arbetsdag beskrevs så här: "Drängen ska stiga upp före klockan 4 på morgonen, och sedan han tackat för nattens vila och bett om framgång i arbete, ska han gå uti stallet..."

När drängen hade gjort rent i stallet, ryktat hästarna, gett dem mat och gjort i ordning sina redskap, kunde han äta frukost mellan sex och halv sju. Sedan skulle han plöja till 2 eller 3 på eftermiddagen, äta middag en halvtimme och sedan se till hästarna. Klockan halv sju kunde han komma in och äta kvällsmat:

"... efter kvällsmaten ska han antingen sitta vid härden och laga skor både åt sig själv och åt familjen, eller också stöta hampa eller lin, eller hacka och pressa äpplen till cider eller saft, eller också mala malt på handkvarnarna, stöpa ljus eller sköta någon annan inomhussyssla..."

Därefter måste han än en gång se till hästarna, och sedan han tackat Gud för den gångna dagens välsignelser fick han gå till vila.

Lata arbetare?

Kanske ska vi vara lite skeptiska till denna skildring. Det måste t.ex. ha funnits möjligheter för drängarna att ta rast eller maska utan att husbonden märkte det.

För bönderna var det irriterande att inte kunna vara säkra på att alla knogade intensivt hela dagarna. "Männen kan arbeta om de har lust, sedan drar de benen efter sig", klagade en bonde på 1600-talet.

En författare skrev år 1681 att många "tillbringar större delen av sin tid på ölstugan eller kägelbanan.

"... Bland vävarna är det vanligt att vara drucken på måndagen, ha huvudvärk på tisdagen och ha verktygen i slag på onsdagen."

Varför skulle sådana människor ha högre lön - de gjorde ju bara skada! Om någon av arbetarna händelsevis kunde hålla sig borta från ölstugan eller kägelbanan, traskade han väl i stället raka vägen hem till sin kvinna och såg till att det blev fler barn att försörja i huset. En arbetare fyllde sin samhällsuppgift bäst om han precis lyckades hålla näsan över vattnet, men några pengar därutöver skulle han (eller hon) inte ha. Så resonerade arbetsgivare och ekonomer långt in på 1800-talet.

Ett vittne från 1800-talet berättar om arbetet på en fabrik: "Där arbetade vi så länge vi kunde se på sommaren, och jag kunde inte säga hur mycket klockan var när vi slutade. Det fanns ingen annan än husbonden och husbondens son som hade en klocka, så vi visste inte hur mycket klockan var. Det fanns en man som hade klocka... Den lade husbonden beslag på, eftersom mannen talat om för de andra vad klockan var."

Arbeta i egen takt

Så länge maskinstickare, vävare och andra hantverksarbetare satt hemma och utförde arbetet på uppdrag av en köpman eller industriman, kunde de bestämma själva över sin arbetstid. Då blev arbetet ofta skött på ett ganska ryckigt sätt, vilket t.ex. framgår av vad "en gammal krukmakare" har berättat om arbetet på krukmakerierna i mitten av 1800-talet.
Krukmakarna var, enligt denna berättelse, oftast anställda, men arbetade ändå i egen takt och utan någon större övervakning. De tog hjälp av sina hustrur och barn. Lönen betalades ut per vecka, så det gällde att varje vecka tillverka så många krukor att inkomsterna till familjen räckte.

Kvinnorna och barnen kom till arbetet på måndagen och tisdagen. Under dessa dagar rådde det ännu "helgkänsla", och arbetsdagen var kortare än vanligt. Krukmakaren var borta en stor del av tiden och drack upp den föregående veckans förtjänst. Barnen förberedde faderns arbete, t.ex. genom att göra handtag till krukorna som han drejade. Mot mitten och slutet av veckan, när krukmakaren hade gjort av med sina "fickpengar" och återvänt till arbetet, stegrades arbetstempot. Från onsdag till lördag blev arbetsdagarna mycket långa: 14 till 16 timmar.

Sovmorgon - inte studiemorgon!

Frågan är om det inte alltid har varit så att människor som kunnat styra sina egna arbetstider har växlat mellan sysslolöshet och intensiva arbetsryck. Kan du förresten själv motstå frestelsen att sova en timme längre om lektionerna börjar senare än vanligt? Det är väl inte en tillfällighet att det heter "sovmorgon" och inte "studiemorgon"? Och erkänn att du ofta skjuter på pluggandet inför ett prov till de allra sista kvällarna före provet - trots att du vet att det säkert skulle gå bättre på provet om du spred ut arbetet mer?

På samma sätt gör de flesta studenter, författare, konstnärer och andra yrkesutövare som själva bestämmer över sin arbetstid. De sätter ofta i gång när de är piskade att göra det, men inte förr. Men om de anställda på kontoret eller verkstaden lade upp arbetet på det sättet, vore det naturligtvis från arbetsgivarens synpunkt tokigt. Resultatet skulle säkert bli kaos.

Striden om tiden förs fortfarande på arbetsplatserna. Idag är det dock inte bara arbetsgivarna som bestämmer. Arbetare och tjänstemän kan pressa fram förbättringar genom fackföreningar och demokratisk påverkan.

LÄS MER: Tre sätt att se på tid: Om jordens, människans och civilisationernas historia

LÄS MER: Vardagsliv och högtider i ett historiskt perspektiv

LÄS MER: Kyrkoåret

LÄS MER: Jordens historia hoptryckt till ett dygn

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Varför var människorna i det gamla jordbrukssamhället inte i behov av klockor?
Ge några exempel på hur folk kunde mäta tiden förr.
När började det bli viktigt för arbetsgivare att mäta och kontrollera tiden? Förklara även varför.

Diskutera:

Är det bra eller dåligt att vi i vårt samhälle rutar in våra veckor, dagar och timmar efter klockan? Motivera.

Fundera på:

Finns tiden? Finns det i så fall någon början och slut på tiden? Motivera.
Skulle du vilja leva i ett samhälle utan klockor? Motivera.

Text: Peter Fowelin, SO-lärare och läromedelsförfattare

Senast uppdaterad: 3 augusti 2023

Publicerad: 27 oktober 2022

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio