Bruket av tobak går bortåt 400 år tillbaka i tiden i vårt land. Tobaken blev snabbt populär när den lanserades under 1600-talet och började användas av både män och kvinnor. Rökvanorna har genomgått olika trender genom åren - från de första lerpiporna till de mer utsmyckade sjöskumspiporna och senare till dagens många pipmodeller, cigaretter, cigariller och cigarrer (och nu även e-cigaretter). Men vi har också snusat. Först togs snuset (som då var en "snustorr" variant) genom näsan, och senare utvecklades våra snusvanor till det typiskt svenska "läppsnuset" (en fuktigare snusvariant).
"Ack tobak, ädla ört, du sockersöta blad, när jag dig tänker på, blir alt mitt hierta glad. Du nöjer sinnet mitt, du giör mig tiden kort. Ur magra, bröst ock blod du drifwer sjukdom bort. Mot hunger ock mot törst är du min mat och dryck, Mot kiöld min kakelugn..."
ANNONS
Så lyriskt utlät sig en okänd författare på 1700-talet som gav ut En wälförbättrad Tobaks-Brödra- Ordning, Alle Älskare af Tobaksrökandet till efterrättelse författad. I 27 paragrafer sammanfattade han vad "Alla Tobaksälskare bör iaktta", som att alltid ha minst två pipor till hands om en skulle råka gå sönder.
Bruket att röka tobak spred sig från Central- och Sydamerika till Spanien via Frankrike över Europa vid 1500-talets mitt.
Tobakslasten (last = "ovana") i vårt land kan räkna sitt födelseår till 1637. Från det året härstammar de första uppgifterna om tobaksinförsel, och samtidigt infördes de första piporna. För att minska tobaksimporten (enligt dåtidens rådande merkantilistiska idéer) uppmuntrades den inhemska tobaksodlingen. I det första plakatet om tobaksodling, utfärdat 1724, angavs som mål att var och en skulle odla tobak för eget behov. Självhushållning gällde alltså även på tobakens område.
Lerpipor och sjöskumspipor
Under 1600- och 1700-talen rökte man lerpipor eller kritpipor som hade långa skaft och små huvuden. De var billiga men sköra. Staden Gouda i Holland var centrum för piptillverkningen och till en början importerades lerpipor till Sverige. Så småningom kom en inhemsk tillverkning av lerpipor igång, och 1747 lyckades pipbruksintressenterna genomdriva ett förbud mot import av lerpipor.
Efter kritpiporna kom sjöskumspiporna på modet. Dessa långpipor som har ca 1 meter långt böjligt skaft och stort piphuvud av sjöskum - ofta med en jaktscen i relief och med silverlock - var vanliga under 1800-talets första hälft.
En finess med de långa piporna var att röken svalnade innan man fick den i munnen, men de var besvärliga att stoppa och tända. För de allra längsta modellerna var man tvungen att be någon om hjälp när pipan skulle tändas!
Senare gjordes piporna kortare och fick formen av våra dagars snugga (dagens design på piporna).
Sjöskum (sepiolit) är en vitaktig mineral som förekommer i jorden i knölform, t.ex. i Anatolien (ungefär dagens Turkiet) i Mindre Asien, och i den grekiska övärlden. Sjöskum är poröst och i torrt tillstånd så lätt att det flyter på vatten, därav namnet. Materialet går lätt att skära i. Det färdiga piphuvudet kokas i vax så att porerna tätas. Vaxkokningen gör att sjöskumspipan efter en tids rökning antar en vackert gyllenbrun färg.
ANNONS
Ljunglöfs fabrik
I Ljunglöfs fabrik i Stockholm tillverkades snus och tobaksvaror av hög kvalitet. Tre generationer Ljunglöf ledde fabriken. Knut Ljunglöf, som ledde fabriken 1860-1920, var också storgodsägare och ägde vad som idag är Stockholms västra förorter: Råcksta, Vällingby, Beckomberga, Blackeberg och Lilla Ängby. År 1915 tvångsinlöste Tobakbolaget (ett annat stort företag) Ljunglöfs snusfabrik, som då var Europas största snustillverkare. Namnet lever namnet kvar tack vare det välkända snuset i den runda burken - Ljunglöfs Ettan.
Både damer och herrar snusade av hjärtans lust
Bruket att pulvrisera tobaken till snus sägs ha kommit på modet i Europa sedan Frans II av Frankrike på 1500-talet ordinerats snus mot sin kroniska huvudvärk. Som alla laster spred sig snusandet snabbt och blev högsta mode bland överklassen. Redan på 1600-talet bannlyste påven alla snusare, och i en kyrklig förordning från 1664 påbjöds böter för den som snusade i kyrkan. På 1630-talet kom snuset till Sverige via Nederländerna. Här varnade senare Linné för diverse faror med snusande - bland annat kunde hjärnan bli uttorkad.
Men förbud eller förmaningar hjälpte inte. Både herrar och damer snusade av hjärtans lust. I ett brev klagades över att de fina damerna i Versailles hade smutsiga näsor av snuset, som om de "bökat i smutsen".
ANNONS
Så snusade man
Från början användes torrt snus. Man la lite snus i tumvecket på handens ovansida, eller tog en pris mellan tummen och pekfingret och drog in genom näsan.
Omkring 1800 svängde bruket bland svenska bönder och arbetare. De övergick till fuktigt snus, "munsnus", att lägga under överläppen, en så kallad mullbänk, munvigge eller läppsnuva. Det folkliga bruket av läppsnus anses idag som en svensk specialitet.
"Snus är snus, om ock i gyllne dosor", skaldade Fröding, och det är naturligtvis sant. Men det alldagliga snuset gavs förr ett vackert hölje. Från lyxdosor av guld med ädla stenar till välanvända bruksdosor av horn eller trä. Från 1800-talet då snusdosan blev var mans egendom finns många snusdosor i mässing bevarade.
Vid sekelskiftet 1900 började munsnus säljas i konsumentförpackningar varefter de personliga snusdosorna snart kom ur bruk.
Vad hände sedan?
Rökarna är ett jagat släkte. Numera finns inte många platser där de kan utöva sin enligt många så förhatliga last. Rökarnas antal har också sjunkit, nu är det oftare kvinnor än män som söker sig ut på balkongen eller till en rökruta i offentligheten för att smyga sig till en cigarett. Snusarna har däremot blivit fler, men hur framtiden blir för dem beror på den den svenska staten och EU.
Nämn några typer av pipor som användes under 1600- och 1700-talen.
Ge exempel på varför snus blev populärt i Europa under 1500-talet.
Hur förändrades sättet att använda snus i Sverige under 1800-talet?
Litteratur: Sven T Kjellberg, Tobakens svenska historia, Kulturens årsbok 1938 Gustaf Näsström, Forna dagars Sverige, 1700-talet, Bonniers, 1962 Jan-Öjvind Swahn, Mathistorisk uppslagsbok, Ordalaget förlag, 1999 Nils-Arvid Bringéus, Mat och miljö - en bok om svenska kostvanor, Gleerups, 1970
FÖRFATTARE
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.