I den här artikeln berättar kulturhistorikern Jane Fredlund om leksaker och hur det var att vara barn i början av 1900-talet. Det var en tid då barndomen ofta var kort och fylld av arbete. Men det fanns också tid för lek. Barn från välbärgade familjer kunde ha riktiga leksaker, medan fattigare barn skapade leksaker av hushållsprylar och enkla naturmaterial. Med tiden blev leksakerna mer avancerade och massproducerade, med klassiker som Märklintåget, gunghästar, teddybjörnar och senare Barbie. Barns lek har förändrats, men behovet av att leka har förblivit detsamma.
Hur var det att vara liten i början av 1900-talet, i skuggan av rösträttskamp, strejkhot, världskrig och kristid med svår matbrist? Den flicka vi här ska berätta om hade det säkert bättre än många barn som växte upp på den tiden. Men hon får ändå tjäna som exempel. Dels har hon själv berättat minnen från barndomen, dels har hennes kläder, leksaker och skrivböcker till stor del bevarats i sin ursprungliga miljö i barndomshemmet.
Många vuxna förebilder
Anna föddes 1910. Hon var enda barnet och hennes föräldrar hade en stor bondgård i Arbogatrakten i Västmanland med tillhörande skog som gav goda inkomster. Hela bygden upplevde ett uppsving - om detta vittnar de stora tvåvåningshus i trä som byggdes runt om på gårdarna under decenniet.
ANNONS
Nog fanns det lekkamrater i granngården men mycket av Annas tid förflöt bland de vuxna på gården. Därmed inte sagt att det blev långtråkigt. På gården var liv och rörelse, många sysslor skulle skötas, folk kom och gick. Där kom sömmerskan, skräddaren och sadelmakaren, kanske bodde de kvar några dagar medan de försåg gårdens folk med kläder och skor eller såg över hästarnas seltyg. Hjälpgummor och extra arbetskarlar kom vid slåtter och skörd, slakt och byk. Det var något helt annat än dagens folktomma landsbygd, brukade Anna påpeka.
Anna sex år uppklädd för besöket hos fotografen i blommig klänning med sjömansinspirerad krage, svarta skor och vita mönsterstickade strumpor.
Trots att familjen var liten rörde sig mycket folk på gården och ute på ägorna. Det var fullt kring middagsbordet i det stora köket. I en liten stuga bodde ladugårdskarlen med sin stora familj, i gamla källarstugan uppe i backen bodde jungfrun och ladugårdspigan.
Anna följde de vuxna i deras göromål inomhus, i ladugården och ute på fälten och gjorde ett handtag här och där. Att mata hönsen var hennes egna syssla.
Hjälpa till med storbaket
Anna mindes med särskild glädje när hon fick hjälpa till med storbaket. Då skyndade hon sig hem från skolan och upp till källarstugan där matbrödet gräddades i den stora gamla bakugnen. Annas mamma och jungfrun hade eldat i ugnen i flera timmar så hettan slog emot en när man steg in i den lilla stugan.
Anna betroddes med att lägga de färdigjästa kakorna på den långskaftade "grisslan" som sköts in i ugnen. Arbetet och gemenskapen inne i den gammaldags enkla stugan, hettan från bakugnen och doften av de nybakade brödkakorna som radades upp på långa brödhyllor, etsade sig fast i minnet.
Far snickrade leksaker
När Annas far hade en ledig stund över höll han gärna till i smedjan eller snickarboden. Ibland kunde det bli tid att göra en leksak åt dottern, en kärleksfullt snickrad docksäng, eller en liten smäcker kälke som målades grön. När han tog hästskjutsen till staden i något ärende fanns det ofta någon leksak med hem till dottern, om inte annat så några fina bokmärken.
ANNONS
ANNONS
Gå i skolan var roligt
Skolgången var ett välkommet avbrott i det lugna livet på gården. Skolan låg vid kyrkan ett par kilometer bort. Dit gick barnen till fots om det inte var hällregn, snöstorm eller mycket djup snö. Då hämtade Annas far eller grannbonden skolbarnen med hästskjuts.
Anna var ambitiös i skolan, om det vittnar hennes prydliga skriv- och räkneböcker. Men när hennes lärarinna väckte tanken på att Anna skulle fortsätta på folkhögskolan i det närbelägna samhället, sa Annas kraftfulla mor bestämt nej. Och så blev det.
Anna gifte sig aldrig utan blev kvar på gården och tog hand om sina föräldrar på deras ålders höst. Minnena från hennes barndom fanns länge bevarade i sin ursprungliga miljö, anspråkslösa minnessaker som kan berätta om en tid som inte är så avlägsen vår egen men ändå så annorlunda.
En älskad lärarinna i Lungers småskola
En av Hilma Janssons forna elever, Martin Halldén berättar:
Min lärarinna Hilma Jansson i Lungers småskola fostrade tre generationer Götlundabarn. Hon var underbar. Var det vinter och kallt skulle vi bondbarn ha med oss mjölk. På middagsrasten koktes mjölken upp och alla barnen fick varm mjölk till smörgåsarna. Allt skötte Hilma om. Var vägarna blöta var vi tillsagda att ha extra strumpor med. Det fanns inga gummistövlar.då. Så fick vi sko av oss och ta på torra strumpor och alla strumporna hängdes på tork i Frökens kök.
Hilma Jansson kom 18 år gammal år 1890 till skolan i Lunger och stannade där till sin pensionering. Hon fostrade barnen i Herrans tukt och förmaning, men tycks ha varit älskad av alla "sina" skolbarn. Hon gifte sig aldrig. På kvällarna stickade hon strumpor till de fattiga barnen som inte hade några. Det har min mor berättat. Hon blev tidigt föräldralös, tillbringade skolloven hos "moster Hilma" och såg henne som en extramamma.
Annas gammelmoster Hilma Jansson undervisar i Lungers småskola i Götlunda. Kung Oscar Il och en rad skolplanscher hänger på väggen.
ANNONS
ANNONS
Slöjd
Trodde ni att det var ett modernt påfund att flickor och pojkar har träslöjd tillsammans? Titta då på bilden från Djursholm på 1920-talet där flickor i mörka kjolar och sjömansblusar hyvlar och borrar av hjärtans lust tillsammans med pojkarna.
År 1874 grundade Otto Salomon Nääs slöjdseminarium i Dalsland där slöjdlärare utbildades. Därmed föddes skolslöjden i Sverige, fast det skulle dröja innan den blev obligatorisk. I slöjden fick barnen göra pekpinnar, pennskaft, pappersknivar, köksskedar, strumptöjare, skärbräden, brödspadar, knivlådor, pennlådor, pallar och spottlådor. Mycket tycks urmodigt, men än idag gör skolbarnen samma skärbräde och pall i träslöjden.
Den textila slöjden var lika inriktad på det nyttiga: stickning, linnesöm, lappning, stoppning, märkning, mönsterritning och klädsömnad.
Elever som arbetar i en träslöjdsal i början av 1900-talet.
Barndomen var kort
De flesta leksaker som bevarats har tillhört barn i välbärgade familjer, som var en gynnad minoritet. Men vad lekte fattiga barn med? Barnen från landsbygdens statarlängor och städernas arbetarbaracker vid 1800-talets slut hade en kort barndom. Deras arbetskraft togs tidigt i anspråk för att tjäna pengar till uppehället eller i varje fall till att passa småsyskonen. Det fattades inte bara pengar till leksaker, det fattades ofta också tid till lek.
ANNONS
Men nog lekte man ändå. Barn är barn även om livet är grått och fattigt. Regeln "man tager vad man haver" gällde också för leksaker. Barnen på landsbygden hade inte svårt att finna saker att leka med. Flickorna gjorde halskedjor av maskrosstjälkar som böjdes till ringar och kedjades i varandra. Man blåste såpbubblor med maskrosstjälkar eller halmstrån. Man gjorde sig "näsor" av lönnens hängen om våren. Pojkarna gjorde pilbågar. Om våren skar de sälgpipor och gjorde båtar av vasstrån eller en tilltäljd barkbit och seglade med dem i bäckar och vattenfyllda diken. Man lekte ladugård med kottar som kor och pinnar till stängsel, generation efter generation på samma vis.
Leksaker av ingenting
År 1928 skickade Nordiska museet ut en frågelista till sina många uppgiftslämnare ute i landet angående lekar och leksaker. Av svaren framgår att de flesta just inte haft några "riktiga" leksaker. En del hade haft några leksaker gjorda i hemmet av far, mor eller ett äldre syskon. En enkel vagn eller häst på hjul, en docka av trasor, näver eller en träbit och en hemsnickrad docksäng. För övrigt lekte barnen med vedträn, stenar, pinnar och porslinsbitar. Av tomma trådrullar byggde de med fantasins hjälp slott med tinnar och torn. Leksakerna "av ingenting" stimulerade fantasin, den saken är säker. Några vittnesbörd från 1900-talets början ger en ganska mörktonad men på intet sätt en glädjelös bild.
Någon från Kulltorp i Småland berättar:
Tomma trådrullar gömdes år från år för att barnen skulle få något att leka med. Av dem gjorde vi snurror i mitt hem, vi gjorde vagnar av fyra trådrullar. Min yngre bror och jag byggde med dem och det var att med fantasins hjälp få upp fina torn och stora slott.
Från Bälinge i Uppland:
Många barn roade sig med att plocka fram vanliga huggna vedträn ur vedlåren och stapla upp på golvet. Ja, då kunde det bli både hus och kåtor, brunnar och järnvägståg.
"Granna porslinsbitar, glasbitar, stenar och blad fick föreställa dockporslin och husgeråd. Man höll till vid en lämplig stenhäll som fick bli spis eller på någon skyddad plats som vinden eller vedboden. På Gotland kallades det att "leka med gullar".
Alla har vi varit små
Få saker talar väl så direkt till våra känslor som gamla leksaker från vår egen barndom eller tidigare generationer. Samtidigt har de mycket att berätta om skillnader mellan då och nu, om en äldre tids värderingar och uppfostringsideal. Så hade dockan, flickornas käraste leksak, och de många attiraljer som hörde samman med dockleken betydelse genom att de tidigt förde in flickorna rollen som duktiga husmödrar. Minnet av älsklingsdockan bär många kvinnor med sig hela livet.
ANNONS
ANNONS
Från vuxenminiatyr till babydocka
Flickorna ur högreståndsmiljö lekte i äldre tid med dyrbara dockor som var miniatyrer av vuxna. På 1860-talet kom dockhuvuden av matt oglaserat biskviporslin, med rosa kinder och klarblå ögon av glas. Många skönheter med biskvihuvuden såg dagen i Frankrike och Tyskland under 1800-talets sista decennier och kläddes enligt tidens mode, för fortfarande var dockorna miniatyrdamer med vuxet utseende.
Omkring sekelskiftet 1900 blev dockorna yngre och såg ut att vara i skolåldern. Populärast var stora dockor, omkring en halvmeter höga, med bulliga rosa kinder, klarblå blundögon och blont svallande lockigt "riktigt" hår, klädd i sjömansklänning med veckad kjol och förkläde.
Celluloiden (en typ av plast) kom att revolutionera docktillverkningen. Materialet uppfanns i USA redan 1868 och i slutet av 1800-talet gjordes dockhuvuden och även hela dockor av celluloid. Är 1901 annonserade varuhuset Leja i Stockholm om baddockor helt i celluloid "omöjliga att slå sönder."
En hemgjord trasdocka med kläder ur lapplådan har varit många barns enda docka. Sällan har dessa fattigmansdockor bevarats till eftervärlden. I Nordiska museet i Stockholm finns travar med findockor med dyrbara garderober, men ytterst få trasdockor.
Det var en klar överdrift, men visst var celluloiden hållbarare än porslin som dockhuvudena ofta gjorts av tidigare. Celluloiden innebar första steget mot en ny tidsålder, plaståldern. Med nya typer av plast gick utvecklingen mot billigare och hållbarare, men inte alltid vackrare dockor.
För dockleken
Järnspisfabrikanter som Huskvarna tillverkade från slutet av 1800-talet riktiga vedspisar i miniatyr som gick att elda i. Till dockspisen hörde kastruller och stekpannor, kaffepanna, liksom våffeljärn och plättlagg att tillreda mer eller mindre aptitliga mjölröror i.
Leksaksfabrikanten Gemla och Bröderna Ivarsson i Osby (Brio) erbjöd en rik uppsättning av köksattiraljer som kunde leda in den lilla flickan på hennes kommande husmoderliga uppgifter. Till dockkalaset dukade hon med dockservis av porslin, glas eller plåt i lekstugan eller syrenbersån.
De första miniatyrserviserna var dock inte avsedda som dockserviser utan var behändiga provkollektioner på riktiga serviser som skickades runt av fabrikanterna.
ANNONS
Rena samlarpjäser är idag de söta små miniatyrerna av pressglas som från cirka 1890 och några decennier framåt gjordes för dockleken. I krusidulligt pressglas fanns läckra små skålar, assietter, kannor, ostkupor och smöraskar.
Kusinerna Sigrid och Birgit med sina pojkdockor 1933.
Under 1900-talet blev enkla målade plåtserviser en vanlig ersättning för de dyrare och mindre hållbara porslinsserviserna. Många av oss som var barn på 1940-talet minns brickan med lilla kaffeservisen av plåt målad i glada färger, men som blev rostig och ful när man glömde den ute.
Gunghästen - pojkarnas önskedröm
Före bilarnas tid var trähästen den mest typiska pojkleksaken. Ofta sattes hästen fast på en träplatta med små hjul så den kunde dras efter sin ägare. Mest berömda, för att inte säga världsberömda, blev de hästar som täljdes och målades i Mora. Exakt när Morakarlarna började denna hemmatillverkning är inte känt, men de äldsta bevarade Morahästarna är från 1840-talet.
Finast av leksakshästar var den ståtliga gunghästen. Majestätiska gunghästar spränger fram med kungabarn på porträtt från 1600- och 1700-talen. Men det var när Gemla leksaksfabrik började tillverka ståtliga vita eller bruna springare på gröna medar 1861 som gunghästarna spreds utanför de mest förmögnas barnkammare. Tillverkningen upphörde 1927 då fabriken övergick till att enbart tillverka möbler.
Nürnberg var leksakscentrum
På 1870-talet växte det i Tyskland fram en leksaksindustri som tillverkade rörliga plåtleksaker med fjäderdriven mekanism. Centrum för leksakstillverkningen var Nürnberg. Gebriider Bing i Nürnberg och Märklin i Göppingen var specialister på ångmaskiner och tåganläggningar. Lehmann i Brandenburg tillverkade mekaniska leksaker av plåt i hundratusental och exporterade dem ut över världen.
ANNONS
ANNONS
Kring sekelskiftet 1900 blomstrade leksakstillverkningen som bäst, men fröjden blev inte lång. När första världskriget bröt ut upphörde många firmor, andra måste lägga om produktionen. Lehmann och Märklin överlevde dock. Till Sverige importerades mängder av masstillverkade urverksdrivna plåtleksaker från Lehmanns leksaksfabrik. Klättrande apor, cyklande clowner och ekipage med komiska figurer vippade och snurrade runt i barnkamrarna.
Tåget tuffar in i barnkammaren
I Sverige invigdes den första järnvägen 1856 och snart tuffade också leksakstågen i barnkamrarna. Även här blev tyskarna ledande på området. På 1870-talet kom de första Märklintågen som var fjäderdrivna. Mot slutet av 1800-talet försökte de sig också på ånglok som eldades med rödsprit, vilket orsakade svedda fingrar och brända fläckar på barnkammargolven. De första nätanslutna elektriska tågen kom på 1890-talet.
Nallen - ett kärt gosedjur
Den första teddybjörnen tycks ha sett dagens ljus år 1902. Då samtyckte den populäre amerikanske presidenten Theodore Roosevelt till att hans smeknamn Teddy skulle få användas som namn på ett nyskapat leksaksdjur.
Den som blivit känd som den främste tillverkaren av förstklassiga nallar var tyskan Margarete Steiff. Hon hade hand om en hantverksmässig tillverkning av mjuka djur. När hon dog 1909 efterlämnade hon en blomstrande småindustri med grundmurat rykte för god kvalitet. Utöver nallar gjordes kattungar, valpar, grisar, apor, majestätiska lejon och väldiga Sankt Bernhardshundar. Djuren hade ljud i magen, katten jamade, nallen brummade och den illa grisen pep när man drog den i örat. Idag är gamla Steiffdjur - i fint skick med den lilla metallknappen och en pappersetikett i örat - hårdvaluta på auktionsmarknaden. De nytillverkade ulliga gulliga Steiffdjuren är lika populära som någonsin förr och en otrolig mängd exporteras ut över världen.
Vad hände sedan?
Det var länge sedan barn lekte med tallkottar. Idag är det plastfigurer och dataspel som gäller.
Barbie blev en av de största leksakssuccéerna genom tiderna. Den långbenta Barbiedockan började tillverkas 1959 av Mattel i Kalifornien. Ruth och Elliott Handler drev sedan 1945 tillsammans med Harold Matson leksaksfirman Mattel. Idén till tonårsdockan Barbie fick Ruth Handler av den tyska dockan Bild Lilli, gjord efter en tecknad serie i tyska Bild-Zeitung. Dockan Barbie (uppkallad efter paret Handlers dotter Barbara) introducerades på en leksaksmässa i New York 1959.
I Sverige lanserades Barbie av Brio genom NK julen 1963. Då var priset 12:75 kr.
ANNONS
ANNONS
Hon var särskilt på 1970-talet avskydd av många vuxna som ett förljuget ideal, en kvinnobild med glamour och glitter. Men småflickorna älskar henne, och forskningen säger att hon inspirerar till roll-lekar inför vuxenlivet.
Succén Barbie fick väninnan Midge och pojkvännen Ken och lillasyster Skipper.
Barbies drömvärld förändras med tidsandan och hon trippar vidare på 2000-talet med bärbar dator och dokumentportfölj.
Svenska barn behöver inte arbeta idag och har således goda möjligheter att vara barn länge. Ändå växer de upp snabbare än tidigare generationer såtillvida att barndomens lekar överges för mer vuxna aktiviteter. Både vuxna och barn tillbringar mycket tid med mobiltelefonen och vid datorn och teven, något som på senare år betraktas som ohälsosamt och onödigt.
Leksaksbilar av olika tillverkare
Plåtbilar i större skala gjordes av Lehmann, som var en stor tillverkare av mekaniska plåtleksaker. Åren 1929-1936 tillverkade Skoglund & Olsson i Gävle tunga gedigna bilar, bussar och brandvagnar i gjutjärn som en biprodukt till sina kaminer och vedspisar. Det var bastanta leksaker som höll för hårdhänta lekar, men man fick passa sig så man inte tappade dem på tårna!
Den amerikanska firman Tootsie Toys tillverkade i början av 1920-talet små gjutna bilar.
Dinky Toys, en firma grundad av Frank Hornby 1907 kom 1933 med modellbilar i storlek 0, skala 1/45 som komplement till de populära Hornbytågen. Samma år startade Märklin tillverkning av modellbilar i samma skala som Märklintågen.
Mycket spridda i Sverige blev plåtbilarna från Schuco, som idag är eftersökta.
Den danska firman Techno tillverkade före 1939 plåtbilar i större format och återkom efter andra världskriget med den nya tidens populära modellbilar.
År 1956 började firman Corgi Toys med riktiga fönster och inredning i sina modellbilar. Mera konservativa Dinky Toys fick svårt att konkurrera. År 1980 lades tillverkningen ned.
Matchboxbilarna från firman Lesney, grundad 1947, fick sin start 1952 då en miniatyr av en hästdragen galavagn tillverkades. Den såldes i över en miljon exemplar som souvenir vid Drottning Elizabeths kröning. Succén gav upphov till hela serien bilar och andra fordon förpackade i "tändsticksaskar". År 1955 kom veteranbilsmodeller, "Models of Yestemyear". År 1970 var man uppe i en imponerande produktion av 5,5 miljoner Matchboxbilar i veckan.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Vilka typer av leksaker hade barn i välbärgade familjer jämfört med barn från familjer med sämre ekonomi?
Ge några exempel på hur barn på landsbygden skapade leksaker av enkla material.
Hur påverkade uppfinningen av plasten leksaksindustrin?
Nämn några leksaker som blev populära under första delen av 1900-talet och som används än idag.
Nämn några typer av leksaker som var vanliga bland flickor.
Nämn några typer av leksaker som var vanliga bland pojkar.
Fundera på:
Hur har barns möjlighet att leka och vara barn förändrats? Jämför barns uppväxt i början av 1900-talet med din egen barndom.
Litteratur: Arne Biörnstad, Leksaker och spel, Nordiska museet, 1961 Jane Fredlund, Så lekte vi, Ica bokförlag, 1973 Göte Klingberg, Så levde barnen förr, Natur och Kultur, 1971 Kulturens årsbok 1960. Barn Lotte Mjöberg, Boken om Barbie, Carlsson Bokförlag, 1993 Peter Pluntky, Mekaniska leksaker, Camp & c:o., 1974 Inger Silverstolpe, Mormors dockor, Berghs förlag, 1996
FÖRFATTARE
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
Mattias, Julia och Kristoffer drar projektet om 1900-talet i land och avslutar med ett avsnitt om 90-talet. Ekonomisk kris, arbetslöshet, internetabonnemang, Robinson, Nile City, reklamradio, fotbolls-VM och en oändlig rad av dokusåpor.
