Mot ohyra och smuts
Våra moderna bostäder är lätta att hålla rena från smuts, ohyra, råttor och möss. I värsta fall kan vi spruta och lägga ut gifter. 1800-talsfolket lade ut häggruskor vid nybärgad säd i ladorna, tvättade sig med avkok på saften från täckarun mot skabb eller strök väggarna med avkok på bladen från stinknäva och stormhatt mot löss och annan ohyra.
Både kläder och människor måste tvättas. Vanligen tvättade folk sig en gång i veckan, på lördag. När kläderna skulle få en grundlig rengöring användes björkaska. Askan lades i en tygpåse som låg över kläderna i tvättkaret. Sedan hälldes kokande vatten över påsen, och den lut som bildades fick rinna ner genom tygerna. Det var en enkel men mycket effektiv metod.
Plåster fanns inteSkador under arbete förekom naturligtvis ofta, och med den dåliga allmänna hygienen kunde sårläkningen ta tid. Plåster fanns inte, och då återstod bara att lägga på diverse växtblad som groblad och vallört. Ofta sägs att den eller den växten är bra mot frossa. Frossa är en malarialiknande sjukdom som var mycket vanlig långt in på 1800-talet. Lika ofta nämns vattusot i samband med växterna. Vissa växter hade den eftertraktade egenskapen att de ökade ruset vid öldrickande, men det kunde balanseras av andra som var speciellt nyttiga vid den följande "rushuvudvärken". Det fanns också växter som man måste varna för. Sprängört kunde orsaka döden hos boskap och borde enligt författarna utrotas. Vildpersilja kunde hos människorna "orsaka ett slags vansinne, inte sällan med skratt". Andra skönhetsideal än våra kommer tydligt fram i rådet att vatten destillerat med vitsippa kan ta bort fräknar och solbränna.
|
Färgning
Tillvaron var grå för många, och därför var det nog särskilt nödvändigt att liva upp den med glada färger på kläderna. Av alla de växter som kan färgsätta textilier fick man mest fram gula nyanser. Några få kunde ge rött, grönt, blått och brunt.
Även de äldsta textilier som hittats i Norden visar spår av att ha färgats. Dessutom har man på boplatser funnit frön från vissa växter som bara används till färgning.
Hur kom man på idén att färga tyger? Det kan ha gått till så att en tygbit eller garner råkat bli kvar i ett kärl med vatten ute i solen under en vecka. Någon kan ha observerat att tyget blivit gulfärgat och sedan fortsatt experimentera.
Det är svårt att veta hur vanligt det var att färga sina textilier hemma. De flesta böcker med råd i ämnet som kom ut i slutet av 1700-talet hämtade sina recept från utländsk litteratur. Det kan bero på att författarna inte brytt sig om att ta reda på hur det gick till på den svenska landsbygden. Det kan också vara så att man ville komplettera den inhemska kunskapen med annan. 1700-talet var en tid av aktivt kunskapsspridande för att öka landets välstånd genom att utnyttja de egna tillgångarna. En annan förklaring är att folk inte gärna ville släppa ifrån sig speciella kunskaper, som kanske gav en liten extrainkomst.
Att färga tyg eller garn är inte svårt. Man lägger det i vatten tillsammans med växten eller den del av växten som färgar. Svårigheten är att få färgen att fastna och att inte blekna bort i sol och tvätt. Det gör man genom betning, som innebär att det som ska färgas behandlas med ett eller flera metallsalter. Det vanliga var att tyget fick ligga i ett vattenbad där saltet lösts. Ibland måste lösningen värmas upp. Metallsalterna tränger in i fibrerna, och färgämnet fastnar sedan i metallsaltet.
BlåfärgningBlåfärgning var lite speciell. På sina håll fanns på landsbygden långt in på 1900-talet en särskild färggryta, "den otäcka grytan". Den fylldes av urin, och i den lades färgämnet. "Helst skulle urinet komma från manfolk och då från sådana som drack starka drycker." Förklaringen är att urin innehåller ammoniak, som var nödvändig för den kemiska processen under färgningen.
|
Redskap
Redskapen för det dagliga livet måste 1800-talsmänniskan mestadels tillverka i hemmet. Vävskedar, räfspinnar, träkuggar, hjulaxlar, spinnrockar, sländor m.m. - allt hade sina särskilda krav för att fungera bra och vara hållbart. Inte bara de vanliga trädslagen användes utan också, för oss kanske lite överraskande, buskar som olvon, måbär, benved, brakved och hagtorn. Den senare lämnade bland annat "virke till vackra spatserkäppar ".
De flesta buskarna fanns inte överallt, och därför lämnades goda råd om hur man ska så eller plantera dem.
Hade de gamla rätt?
När moderna läkemedelskemister undersökt folkmedicinens växter, har det i många fall visat sig att i örterna finns ämnen som har samma effekt som framforskade mediciner. Vallört är ett fint exempel på detta. "Vall" hänger samman med "välla", smälta eller läka ihop.
På roten gjordes pulver eller avkok, och det användes dels för att stilla blodflöden, dels i omslag till öppna sår. I roten finns ett ämne som heter allantoin, och det verkar både koagulerande på blodet och bakteriedödande.
Många av de växtdelar som åts som kål på vårarna, t.ex. färska maskrosblad, innehåller C-vitamin.
Daggkåpans blad och andra, som ofta lades på sår för att blodet skulle sluta rinna, har visat sig innehålla garvämnen. Garvämnena gör att blodet koagulerar lättare, de kan också genom porerna tränga ner i körtlarna. Då minskar körtlarnas verksamhet, och därmed går svullnader ner därför att vävnaderna torkar ut. En positiv bieffekt fick man genom att vissa bakterier inte kunde utvecklas i den förändrade vävnaden.
Att man nu funnit många exempel på att den gamla folkmedicinen använde vissa växter rätt innebär självfallet inte att det alltid var så. Mycket var rent nonsens och ibland livsfarligt. Ett tragiskt exempel på det är sävenbom, som användes för aborter. I avkoken från grenspetsarna och bären finns ett ämne som i liten mängd ökar blodtillförseln till alla organ i underlivet, vilket kan framkalla abort. Men överdosering - och vilken kvinna tog inte till extra för säkerhets skull - leder ofta till andningsförlamning. En långsam och plågsam död.
LÄS MER: Historia om sjukdomar, läkekonst och medicin
LÄS MER: Historia om mode, utseende och hygien
LÄS MER: Historia om mat, kryddor och matvanor
LÄS MER: Arbetet förr med att karda ull och spinna lin
