Engelska experiment med koks var framgångsrika, men först under 1800-talet blev koks en svår konkurrent till veden.
Brukssamhällena var hierarkiskt uppbyggda med ett för tiden omfattande socialt skyddsnät. Även om bara tre procent av befolkningen levde där var också stora grupper av bönder beroende av bruken som extraarbetare vid kolmilor eller för körsysslor.
Jernkontoret
Jernkontoret var ett obligatoriskt samarbetsorgan för järnbruken, bildat 1747 av brukssocieteten. Till grund för dess bildande låg riksdagens beslut 1746-1747 om maximering av järntillverkningen och förbud mot nya bruk. Produktionsbegränsningen syftade dels till att hålla prisnivån uppe, dels till att undvika att skogarna föröddes av de energislukande bruken (se nedan). Bruken kunde dock kvitta överproduktion ett år med minskning följande år.
Jernkontoret sysslade med teknisk och vetenskaplig rådgivning men var dessutom starkt indraget i den direkta näringsverksamheten via stödköp, krediter (Sveriges äldsta privatbank) och bevakning av produktionskvoterna. Sammanslutningen blev ett verktyg för hattregimens statliga regleringar och inflationspolitik.
Skogsbruk
Skogsbruk bestod under 1700-talet av främst tjärbränning och vedinsamling. Exporten av sågat virke var liten. Norges mer utvecklade sågverk med finbladiga sågar var en övermäktig konkurrent. Först under senare delen av seklet utvecklades sågverksindustrin i Sverige.
En förklaring till sågverkens marginella betydelse var järnbrukens och gruvornas behov. De av staten gynnade bruken slukade stora mängder träkol eller ved, och vid gruvbrytning tändes stora bål för att göra malmen skör (s.k. tillmakning). Trä till husbehov - hus, verktyg, båtar, stängsel - behövdes också. Oron för skogsbrist var därför stor. Statens kontroll av avverkningen var svår att genomföra för skogsbrist verkar ha överdrivits. Avverkning och till och med bränning gynnade återväxten.
Bruksdöden under 1800-taletDen s.k. bruksdöden var den nedläggningsvåg som drabbade de svenska järnbruken under 1800-talet. Av 79 värmländska järnbruk återstod hälften 1870 och endast sex 1924. Det svenska järnets storhetstid på 1600-och 1700-talen byggde på malm och ett överflöd av skog till träkol. När engelska bruk istället började använda stenkol vid 1800-talets början inleddes bruksdöden, särskilt i Bergslagen. Produktionen upprätthölls men koncentrerades till stora enheter som Domnarvet och Uddeholm. Ett nytt svenskt uppsving kom från 1850-talet, då nya götstålsprocesser möjliggjorde ståltillverkning i stor skala. Viktiga namn i det sammanhanget är Gustaf Ekman med lancashiresmidet i Lesjöfors och G.E Göransson i Sandviken.
|
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
