Den svenska sågverksindustrin befann sig länge i skuggan av den norska, men från 1800-talets mitt genomgick den snabb utveckling.
Framstegen berodde dels på ökad efterfrågan sedan de brittiska importtullarna sänkts 1842 och världsmarknaden som helhet utvidgats, dels på ångsågens genombrott. Stegvis hade också de restriktioner (inskränkande bestämmelser) som band den svenska sågverkshanteringen avskaffats, t.ex. de inom sågningsrätten (1842).
Den ursprungligen skotska familjen Dickson och andra västsvenska exportörer gick länge i spetsen för utvecklingen som främst ägde rum i Norrland. En viktig roll fick också tyskar (bröderna Johan, Carl och Henrik Kempe) och norrmän.
Från 1890-talet med dess genombrott för sulfat- och sulfitmetoderna övertog alltmer pappers- och massaindustrin sågverkens roll som motor för träindustrin. I denna förnyelse deltog de ledande sågverksbolagen endast i begränsad utsträckning.
Ångsågarna
Det var ångsågarna som möjliggjorde sågverksindustrins stora genombrott. Oberoende av vattenkraft kunde sågarna förläggas till den från transportsynpunkt mest gynnade orten. Timret fördes via flottleder ned till de nya sågverkssamhällena längs Norrlandskusten för att sågas och sedan skeppas ut.
Den första ångsågen togs i drift 1849 vid Tunadal norr om Sundsvall. Andra kända sågar är närbelägna Wifstavarf, Sandarne (Söderhamn) och Skutskär (Gävle). Med femdubblad export mellan 1850 och 1870 blev sågverken Sveriges viktigaste exportnäring. År 1870 fanns ca 100 ångsågar, "såg vid såg jag såg, vart helst jag såg" (skalden Elias Sehlstedt).
