Hattar och mössor

S  Fördjupning

Hattar och mössor var de två partierna bakom genombrottet för frihetstidens organiserade partisystem. Efter 1718 dominerade tronföljdsfrågan med dess konkurrerande "holsteinska" och "hessiska" lösa partibildningar. Mer sammanhållna partier tillkom i och med oppositionen mot Arvid Horn mot slutet av 1730-talet. De mest kritiska kallade Horns grupp för "nattrnössor", varefter beteckningarna hattar och mössor slog igenom.

De franskvänliga hattarna krävde revanschkrig mot Ryssland och stod för en storföretagsvänlig merkantilism gentemot Horns mera jordbruksinriktade linje. Vid riksdagen 1738-1739 övertog hattarna makten.

Mössorna ombildades nästan helt under 1760-talet ("de yngre mössorna") och sökte stöd hos ofrälse och småborgerliga grupper med paroller om tryckfrihet och avskaffande av privilegiesystemet. År 1765 var det mössornas tur, men flera maktskiften ägde rum innan Gustav III:s statsvälvning (statskupp) 1772 beskar partiernas makt.

Ett tredje s.k. hovparti omnämns ofta i litteraturen, men senare forskning betraktar snarare "hovpartiet" som det parti som för tillfället var allierat med hovet; på 1750-talet var det mössorna, vid frihetstidens slut huvudsakligen hattarna.

Partierna bestod av en fast kärna politiker men var i övrigt ganska lösa grupperingar. Ledarna sökte vinna stöd med röstuppköp (i Riddarhuset) och genom olika aktioner i samband med valen. Klubbar där "partifolket" fick mat och dryck samt politiska förhållningsorder spelade en stor roll, och det gjorde även det utländska biståndet (andra staters "mutor" till enskilda politiker).

Korruption under frihetstiden

S.k. utländskt bistånd var under 1700-talet ett stödsystem som fyllde ungefär motsvarande behov som dagens statliga partistöd eller statliga bistånd till olika utvecklingsländer. Understöd från andra stater, oftast som pris för svenskt deltagande i något krig, förekom såväl under frihetstiden som under Gustav III och Gustav IV Adolf. Mer särpräglat för frihetstiden (även om det också finns exempel från före 1719 och efter 1772) var utländska pengar till de stridande hattarna och mössorna. Stödet, eller mutorna om man så vill, har för många forskare grundlagt bilden av en korrumperad frihetstid.

Utländska ambassadörer förmedlade bidrag till partier eller enskilda politiker. Stödet etablerades under 1730-talets partistrider och växte sedan successivt till epokens slut. Mössorna tog emot ryska och brittiska pengar, hattarna franska. Även danskt och preussiskt stöd förekom. Det behövde inte betyda att röster köptes. Snarare rörde det sig om att de som förde en rysk-, brittisk- eller franskvänlig politik gavs möjlighet att verka för sin övertygelse. Propaganda kostade pengar, och det gjorde även partiernas gästabud (bjudningar/fester), där riksdagsmän fylldes med mat, dryck och politiska riktlinjer.

Mer förödande var att inrikespolitiken fick en utrikespolitisk dimension. Hänsyn skulle tas inte bara till situationen i Sverige utan också till stormaktspolitikens svårgenomträngliga värld, präglad av hemlig diplomati. Tidvis kom utländska ambassadörer närmast att få rollen som partiledare, (t.ex. fransmannen Charles Louis de Biaudos de Castéja på 1730-talet samt ryssen Ivan von Korff och engelsmannen Guy-Dickens på 1740-talet).