De första olympiska spelen sägs ha ägt rum år 776 f.Kr och hölls därefter i princip vart fjärde år på samma plats i över tusen år. Denna fyraårscykel blev så viktig för grekerna att de använde den som grund för sin gemensamma tideräkning. Fyraårsperioden mellan tävlingarna i Olympia kallades för en olympiad. Under olympiaderna mellan spelen var det endast tillåtet för präster att bo i Olympia. De ansvarade då för tillsynen av ortens helgedomar och anläggningar.
Spelen fungerade som en kulturell länk mellan alla greker
De fem dagar långa spelen hölls på sommaren och var Greklands viktigaste idrottsfest. I samband med tävlingarna var allt krigande förbjudet i Grekland. Det skulle råda en helig månadslång vapenvila så att alla greker kunde ta sig till festspelen i Olympia och därifrån utan att riskera livet.
När de olympiska spelen öppnades, vilket skedde första fullmånen efter sommarsolståndet, förvandlades Olympia från en fridfull helig ort till en myllrande tältstad med tusentals besökare - som vår tids olympiabyar. Själva tävlingsområdet låg i Altis (som betyder lund) där det under århundradena växte fram enorma tempel- och idrottsanläggningar. Tävlingar som inte involverade hästar utfördes på stadion, medan kapplöpningar och kappkörningar ägde rum inne på hippodromen som var en oval anläggning anpassad för hästsporter.
Till Olympia kom greker från fastlandet, de grekiska öarna och alla områden runt Medelhavet som koloniserats av grekerna. Endast fria grekiska män var tillåtna att delta i tävlingarna. Olympiaderna och tävlandet blev därför en sammanbindande kulturlänk för alla greker i Grekland och dem som bodde i de många grekiska kolonierna i Medelhavsområdet. Kvinnor fick inte delta i tävlingarna. De fick inte ens titta på!
Tävlingarna och dess vinnare
Spelen började med religiösa ceremonier och böner. Därefter satte tävlingarna igång.
Tävlingsprogrammet bestod av löpning (som var den dominerade sporten med nio distanser), brottning, boxning, hästkappkörning och femkamp. Femkampen bestod i sin tur av ett sprinterlopp, kast med spjut och diskus, längdhopp och brottning. En annan, mer extrem brottningsgren var pankration som var en kombination av boxning och brottning där nästan alla knep var tillåtna. Tävlingsformen var en av tidens farligaste idrottsgrenar och kan liknas vid vår egen tids Ultimate Fighting.
Inför matcher lindades kämparnas händer med läderremmar - inga andra skydd var tillåtna. Utövarna fick därför utstå hårda slag mot kroppen och huvudet vilket lätt kunde ge benbrott och andra farliga skador. Matcherna avgjordes på knockout och det hände att tävlande dödades.
Spelen avslutades den femte dagen då man hade en allmän festdag med prisutdelning, offer och banketter. Som pris i de olympiska tävlingarna fick segrarna officiellt bara en lagerkrans av olivblad från ett heligt olivträd som var helgat åt Zeus. Mer lockande var antagligen den berömmelse som följde med segern då de olympiska vinnarna i regel firades som stora hjältar i sina hemstäder där de också kunde bli mycket rikt belönade. Anseende och ära var honnörsbegrepp i den antika världen. Trefaldiga segrare hedrades därför också genom att avbildas som staty i Olympia.
Alla lät sig emellertid inte ryckas med i OS-hysterin med dess idoldyrkan av kända idrottsstjärnor. Det fanns redan under antiken folk som klagade på att idrotten hade urartat och att idrottsstjärnor omgav sig med för mycket lyx.
Men det råder ingen tvekan om att de olympiska spelen var oerhört populära. Om detta vittnar bland annat de många statyerna som finns bevarade från antiken som föreställer kända idrottsmän.
Litteratur:
K Arne Blom och Jan Lindroth, Idrottens historia – Från antika arenor till modern massrörelse, SISU Idrottsböcker, 2002
David C Young, A Brief History of the Olympic Games, Blackwell Publishing Ltd, 2004
Tomas Glanell (red), Antikens olympiska spel - idrottens historia i det antika Grekland, Strömberg/Brunnhage, 1991
Text: Robert de Vries (red.)