Vid Versaillesfreden 1919, strax efter första världskriget, anklagade segermakterna Tyskland som ensamt ansvarig för det stora kriget. Tyskland dömdes därmed att betala ett gigantiskt skadestånd, dessutom var landet bland annat tvunget att rusta ner merparten av sina militära stridskrafter samt lämna ifrån sig stora landområden samt alla sina kolonier.
För kunna betala av skulden började den tyska regeringen i den dåvarande s.k. Weimarrepubliken att trycka upp allt fler sedlar. Sedelpressrana gick dag och natt. Följden blev det som kallas för hyperinflation. Miljoner tyskar blev arbetslösa under 1920-talet och många människor förlorade alla sina besparingar.
Samtidigt som hungerkravaller och politiska oroligheter skakade Tyskland så spreds en myt som brukar kallas för dolkstötslegenden. Enligt denna myt, som hade sitt ursprung bland tidigare högt uppsatta tyska militärer, förlorade Tyskland första världskriget på grund av att politikerna (socialdemokrater) i Weimarrepubliken slöt fred med fienden på lösa grunder och att Tyskland annars skulle ha vunnit kriget om det inte var för detta förräderi.
I det politiska kaos som genomsyrade 1920-talets Tyskland framstod Adolf Hitler och nazistpartiet (NSDAP) som en väg framåt och ut ur krisen. Inte minst då Hitler i sina politiska tal utlovade att arbetslösheten skulle försvinna och Tysklands ära återupprättas om folket gav honom sitt stöd. Även de tyska företagsledarna såg Hitler som en räddare i nöden och allt för sent insåg de sitt misstag.
I januari 1933 kom Adolf Hitler och det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet till makten i Tyskland. Det var rikspresident Paul von Hindenburg som utsåg Hitler till rikskansler, men det var med viss tveksamhet. Hindenburg var ingen förespråkare av Hitler och nazismen men han var liksom politikerna i sin närhet mer rädd för att kommunisterna skulle ta makten. Och av två onda ting framstod Hitler som det bästa alternativet. Dessutom ansågs inte Hitlers utnämning till rikskansler som ett överhängande hot eftersom nazisterna inte hade egen majoritet utan ingick i en koalitionsregering med det Tysknationella folkpartiet, ett konservativt parti som förespråkade monarkins återupprättande.
Ett halvår senare hade nazisterna utmanövrerat allt politiskt motstånd, de övriga politiska partierna förbjöds och genom fullmaktslagarna som utfärdades kunde Hitler fatta alla viktiga beslut utan att ta hänsyn till den tyska riksdagen. Tyskland blev en enpartistat.
Året efter maktövertagandet genomförde Hitler utrensningar inom det NSDAP. Under de långa knivarnas natt i juni 1934 mördades och fängslades nazister som Hitler ansåg kunde bli ett hot mot hans maktposition.
Efter att Hindenburg avled i augusti 1934 lät Hitler utnämna sig till Führer över det tyska folket.
LÄS MER: Fascism och nazism
LÄS MER: Nazismen i Tredje riket (artikelserie)
LÄS MER: Hitlers väg till makten (artikelserie)
PODCAST: Hitlers och nazisternas väg till makten
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
