Kampen om makten i Medelhavsområdet utkämpades mellan romarna och Kartagos invånare i de tre puniska krigen.
Punisk är romarnas uttal ordet fenicisk. Romarna kallade befolkningen i Kartago för puner, därav namnet de puniska krigen.
Första puniska kriget
Släkter med rika köpmän styrde Kartago och de kontrollerade det mesta av länderna kring västra Medelhavet.
När Kartago år 264 f.Kr hotade ön Sicilien utbröt krig mellan Rom och Kartago. Romarna var inte vana vid sjön. Därför såg de till att ta hjälp av grekerna för att kunna bygga upp en flotta av fartyg.
Kriget varade i hela 23 år. Till sist var Kartago tvunget att ge upp och överlämna sin del av Sicilien till Rom. De fick dessutom betala ett stort skadestånd.
Kartago sökte ersättning i Spanien för sina landförluster. Där fick Hannibal befälet.
Hannibal och det andra puniska kriget
Kartagos främste fältherre var Hannibal (248-183 f.Kr). Antika författare skildrar Hannibal som skicklig och djärv ryttare, med fysik som en stålman som med lätthet uthärdade de svåraste strapatser. Han läste, talade och skrev grekiska flytande. Kvinnor och vin lockade honom inte. Han beskrivs också som hård till sin natur. Hannibals plan var att uppträda som befriare i Italien.
Med en armé på 60 000 man och 37 stridselefanter drog Hannibal mot Rom år 218 f.Kr. De genomförde en berömd – närmast otrolig – marsch över Alperna.
Under Hannibals invasion av den italienska halvön anslöt sig få av städerna där till honom. Istället fortsatte nästan alla att stödja Rom. Hannibal stod därför i stort sett utan bundsförvanter i Italien. För att kunna segra måste den romerska armén besegras i grunden.
Romarna ville också få slut på kriget som slukade stora ekonomiska resurser. Under perioden utrustades därför flera stora arméer och sändes ut för att möta Hannibal och hans trupper.
I nästan femton år härjade Hannibal i Italien och slog den ena romerska hären efter den andra. Flera av slagen har blivit berömda, särskilt drabbningen vid Cannae i södra Italien.
Den romerska krigsmakten var inför slaget vid Cannae numerärt överlägsen och verkade kunna vinna en enkel seger mot Hannibals starkt reducerade invasionsarmé (se karta).
Slaget vid Cannae i Syditalien år 216 f.Kr har spelat en stor roll i krigshistorien som exempel på hur man slår en till antal överlägsen fiende. Särskilt tyska militärer tillämpade Hannibals taktik under första världskriget (Schlieffenplanen mot Belgien-Frankrike, slagen mot ryssarna vid Tannenberg och Masuriska sjöarna).
Den romerska hären var antikens dittills största armé – 70 000 legionärer och 6 000 ryttare. Mot denna övermakt ställde Hannibal upp med 40 000 fotsoldater och 10 000 ryttare. Han hade ställt dem i en triangel med ena spetsen mot romarna. Längst fram fanns de svagaste enheterna, spanska och galliska soldater. Rytteriet stod på flyglarna.
De två romerska konsulerna förde befäl varannan dag och var oense. Varro ville gå till anfall, medan Paulus ville undvika strid. Varro invecklade sig i ett anfall, som Paulus nästa dag måste fullfölja. Romarna gick framåt med hela sin tunga massa av fotfolk och tryckte in spetsen på Hannibals center. Men under tiden anföll Hannibals rytteri romarnas flyglar och drev dem på flykt. Därefter föll ryttarna in i ryggen på den romerska centern och bromsade dess anfall. Allt gick som Hannibal förutsett. Nu var det kärntruppernas tur, fotfolket från Afrika. De hade stått i väntan, två lika starka hälfter. Som två väldiga fångstarmar gick de till anfall, en från höger, en från vänster. De kramade ihjäl de romerska legionerna. Konsul Paulus fanns bland de stupade. Hannibal förlorade 6 000 man; romarna kanske tio gånger fler i stupade och fångar.
Men den stora segern vid Cannae och andra liknande segrar på de italienska slagfälten räckte inte för att ge Hannibal herraväldet över Italien. Städerna förblev orörda. Till skillnad från Alexander den store hade Hannibal inga maskiner för att belägra dem. Han var bra på att segra, men inte så bra på att utnyttja segrarna.
Under Hannibalkriget hade det grekiska Syrakusa på Sicilien stöttat Kartago. Där levde Arkimedes, antikens störste matematiker som studerat för Euklides i Alexandrias Museion. Han hade uppfunnit flera krigsmaskiner som hindrat romarna att inta staden, bland annat en anordning som välte fientliga skepp då de trängde in i hamnen. Men romarna blev till slut övermäktiga och intog Syrakusa. Den konsul som förde befälet gav order att Arkimedes skulle skonas.
Enligt en välkänd legend satt Arkimedes hemma fördjupad i ett matematiskt problem. Han hade strött ut fin sand på golvet och där ritat några cirklar. Det var ett slags kladd, för papyrus och pergament var dyrt. En soldat kom in. ”Rör inte mina cirklar”, vädjade Arkimedes. Soldaten höjde svärdet och högg ner honom. Det var år 212 f.Kr.
Det andra puniska kriget avgjordes när en romersk här landsteg vid Kartago. Hannibal kallades hem. Vid Zama, år 202 f.Kr besegrades han slutligen av Scipio, som fick hedersnamnet Afrikanen. Vid freden året därpå måste Kartago lämna ifrån sig alla sina landområden till romarna samt betala ett enormt skadestånd.
Trots en hård fred med dyra krigsskadestånd till romarna kunde Kartago fortsätta existera.
Romarna fruktade emellertid för revansch och krävde att Hannibal skulle utlämnas. Hannibal hjälpte kartagerna ur knipan genom att gå i landsflykt. Men romarna fortsatte jaga Hannibal och till slut orkade han inte fly längre. Han svalde det gift som han alltid burit med sig i en gömma i sin guldring. Året var 183 f.Kr.
Tredje puniska kriget – Kartago förstörs
Många romare såg med avund att Kartago hade blivit rikt igen. En rikedom som den gamle senatorn Cato inte kunde tåla. Därför slutade han alltid sina tal, vad de än handlade om, med samma ord: ”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.” Och han fick som han ville.
Kartago belägrades i några år. När staden föll 146 f.Kr brann den i 17 dygn. Av de 700 000 invånarna överlevde bara 50 000. De såldes som slavar.
Under det tredje puniska kriget, besegrades Kartago i grunden av romarna som därefter jämnade staden med marken. Ruinerna jämnades ut och en plog kördes fram och tillbaka över marken. Salt ströddes i fårorna, för även jorden skulle förstöras. Den romerske generalen såg på förödelsen med sorg i hjärtat. Anade han Roms kommande öde? Men det låg över 600 år i framtiden. Fram till dess var romarna ensamma herrar över Medelhavsområdet.
LÄS MER: De puniska krigen
LÄS MER: Romarriket
LÄS MER: Rom som republik
LÄS MER: Den romerska armén
LÄS MER: Fenicier
LÄS MER: Hannibal
LÄS MER: Kartago
LÄS MER: De tidiga upptäckarna 2: Fenicierna - de hemlighetsfulla handelsmännen
LÄS MER: Italiens historia
Text: Robert de Vries (red.) och Hans Thorbjörnsson, läromedelsförfattare
