Medborgarskap
Romerskt medborgarskap innebar flera fördelar. Lagarna var olika för medborgare och andra, avgifter av olika slag också. En romersk medborgare fick inte behandlas hur som helst. Aposteln Paulus hade medborgarrätt. När han vid ett tillfälle kastades i fängelse och behandlades illa, talade han om att han var romersk medborgare, ”Romanus sum”, dvs ”jag är romare”. Förskräckta släppte fångvaktarna ut honom.
Städer, vars invånare inte fick medborgarrätt, hoppades få den om de höll sig väl med romarna. Detta var ofta en orsak till att uppror var sällsynta. Den fred som romarna garanterade var en annan. Livet blev tryggare. De utplacerade kolonisterna, före detta soldater var en tredje. En fjärde var vägnätet som gjorde det möjligt för den romerska krigsmakten att snabbt slå ner uppror och detta avskräckte.
Kamp mot Storgrekland och Pyrrhus
Det enda område i Italien som romarna inte kuvat var Storgrekland, de städer, som grekiska utvandrare en gång hade grundat. Nu var de rika hamnstäder med stor handel. Denna handel och sjöfart ville senaten i Rom ha kontroll över. Särskilda ämbetsmän var redan valda för detta. En konflikt måste komma.
Grekerna tänkte inte ge sig. De kallade på hjälp från kung Pyrrhus i Epirus, nuvarande Albanien. Han kom segerviss med sina stridselefanter. De skrämde vettet ur romarnas hästar, och Pyrrhus vann slag efter slag.
Men segrarna blev dyrköpta för Pyrrhus. Mängder av hans soldater stupade. Då suckade han: ”En sådan seger till och jag är förlorad.” En seger med mycket stora förluster kan bli början till ett nederlag och kallas därför än idag för en pyrrusseger. Pyrrhus skickade sina diplomater till senaten och erbjöd fred. Den gamle Appius Claudius fick senaten att vägra.
Den som vinner sista slaget, vinner kriget. Så tänkte romarna ofta. De dresserade hästarna att stå emot elefanterna och kom igen. År 275 f.Kr möttes härarna åter. Romarna sköt brandpilar mot elefanterna. I sanslös skräck rusade dessa bakåt och trampade in i de egna leden. Striden blev oavgjord. Pyrrhus begav sig då hem, och de grekiska städerna gav upp. Läs även om krigen mot Kartago >
De starka tar för sig
Det fanns de som tjänade på krigen. Till exempel så klirrade det i statens kassa. Man tog in skatt från de erövrade områdena, provinserna. Så kallades romerska landområden utanför Italien. Krigsbytet kunde säljas och fångarna säljas eller hyras ut som slavar.
Även soldaterna fick små delar av krigsbytet. De var bönder, och de hade blivit lovade jord när kriget var slut.
När soldaterna återvände hem var ingenting sig likt. De odlade vete, men ingen ville köpa. Det visade sig att billigare vete importerades från provinserna, samma områden som soldaterna hade vågat livet för att erövra!
De såg också hur gammal bondejord slagits ihop till stora gods. Där gick slavar och planterade vinrankor och olivträd. ”Vilka hade tagit för sig så mycket jord?”, undrade bönderna. Snart visste de. Det var rika köpmän, som handlade med säd, vin, oliver och metaller. Ingenting gav högre status än att äga jord.
De som tidigare varit höga ämbetsmän i Rom kunde bli prokonsuler i de erövrade provinserna. Prokonsulerna hade i uppdrag att leverera skatterna till staten. Många av dem tog ut mer skatt än de borde. Det gjorde dem så rika att de kunde bli godsägare.
För bonden som hade kämpat som soldat återstod bara att dra till Rom. Och där bli en av de tusentals arbetslösa som levde på understöd från staten. Bland de arbetslösa fanns också många hantverkare. Även de hade förlorat på krigen eftersom slavarna hade tagit deras arbeten.
Inbördeskrig, germaner och slavuppror
Tiberius Gracchus hade valts till folktribun. Han krävde att stora delar av statens jord skulle delas ut till de arbetslösa bönderna, som nu levde på understöd. För utan bönder skulle det snart inte finnas några soldater kvar att ta ut till hären. Senaten motsatte sig med all kraft hans krav. Under ett tumult som utbröt mördades Tiberius av ett stort antal senatorer. Men oron fortsatte. För att få ett slut på den lät en konsul, utan rättegång, avrätta 3 000 av Tiberius anhängare. Och ingen jord delades ut till de egendomslösa.
Det var oroligt inte bara i huvudstaden. Från trakterna söder om Östersjön trängde tiotusentals germaner in i norra Italien. Riket räddades av en härförare som hette Marius. Han skaffade soldater genom att värva arbetslösa i Rom. De fick betalt för att strida och blev lovade krigsbyte och en bit jord efter kriget. Det gjorde soldaterna trogna mot Marius och inte mot senaten. Det här innebar slutet på den tid då hären bestod av värnpliktiga bönder. Från och med nu bestod den i stället av värvade trupper, som blev sin härförares privata armé.
Slavarna gjorde motstånd. Det visar fynd av fångceller med järnbojor på ett gods. Från Capua i Syditalien rymde år 73 f.Kr slaven Spartacus. På kort tid samlade han ihop en armé på 70 000 slavar och hotade Rom. Men till slut kunde upproret slås ner av den mer stridsvana romerska hären. Längs Via Appia korsfästes 6 000 fångar att dö.
Text: Hans Thorbjörnsson, läromedelsförfattare
