I december 1719 gjorde några arbetare i Falu koppargruva en obehaglig upptäckt 150 meter nere under marken. Då vattnet rann bort från ett gruvschakt som inte använts på länge, fann de liket av en ung man klädd i lite äldre arbetskläder. Kroppen var lemlästad och saknade ben, men var i övrig helt välbevarad. Han såg ut att ha omkommit nyligen. Vem var han? Det hela var ett mysterium eftersom ingen saknades och ingen i gruvan kände igen honom. Efter att ha blivit en snackis bland faluborna blev han till slut identifierad som Mats Israelsson eller ”Fet-Mats” som han kallades eftersom han var ovanligt stor och stark. Fet-Mats hade försvunnit i samband med ett mindre gruvras 42 år tidigare. Men varför var han så välbevarad? I den här artikeln kan du läsa historien om Fet-Mats gruvliga öde - från gruvlik till makaber turistattraktion.
Den 2 december 1719 upptäckte några gruvarbetare en död man i en del av gruvan som inte använts på länge. Den döde mannens båda ben var avslagna, men varken kläder, händer eller ansikte visade tecken på föruttnelse, vilket fick det att framstå som att han omkommit nyligen. Detta var ett mysterium eftersom ingen gruvarbetare saknades.
En gruva med anrik historia
I utkanten av Falun i Dalarna finns sedan århundraden tillbaka en berömd gruva, kallad Falu gruva eller Stora Kopparbergs Bergslags gruva. Ibland hör man även namnet Falu koppargruva. Förutom koppar har det även brutits zink, bly, vismut, sulfidmalmer, men också silver och guld.
Historien om gruvan i Falun tog sin början redan under vikingatiden (ca 800-1050), men den äldsta bevarade skriftliga källan där gruvan omnämns är från år 1288.
Nästa skriftliga källa av betydelse är ett privilegiebrev från 1347 utfärdat av kung Magnus Eriksson. Även detta medeltida brev finns bevarat och skrevs två dagar efter att kungen hade besökt gruvan. I texten fastställs bland annat viktiga villkor för gruvverksamheten som gruvarbetarnas löner och rätt till vilopauser i arbetet.
ANNONS
Fet-Mats var konserverad
Anledningen till att Fet-Mats var så välbevarad berodde på att kroppen legat i vatten som hade hög halt av vitriol, vilket innebär att det innehöll sulfathydrater (salter av svavelsyra) som finns naturligt i berggrunden.
Kroppen hade helt enkelt blivit konserverad.
Kopparn var viktig för Sveriges ekonomi
Att kungarna var intresserade av gruvdriften i Falun var inte så märkligt. Gruvdriften var omfattande och mycket inkomstbringande. Med tiden blev gruvan i Falun den mest lönsamma koppargruvan i hela Europa. Mer än hälften av all koppar som togs fram i Europa under medeltiden kom från Falun.
I samband med att handeldvapen och kanoner av brons alltmer ersatte de medeltida vapnen kom gruvan i Falun att öka i betydelse för den svenska krigsmakten. Koppar är nämligen den viktigaste beståndsdelen i brons.
Då Sverige under 1600-talet växte fram som en europeisk stormakt påverkade detta även gruvan i Falun, och under mitten av århundradet bröts enorma mängder koppar på platsen. Koppargruvan var vid den här tiden den största i världen. Gruvbrytningen i Falun fortsatte även efter den svenska stormaktstidens slut, men i minskad omfattning.
Idag är gruvan ett populärt turistmål
Falu koppargruva var i drift fram till 1992.
I december 2001 blev gruvan tillsammans med Falun och Kopparbergslagen, upptagen på Unescos världsarvslista.
Idag är gruvan ett populärt turistmål och besöks årligen av tusentals människor som tar hissen långt ner under marken för att beskåda vad som döljer sig i de väldiga gruvschakten.
Som besökare kan man inte undgå att höra historien om Fet-Mats, den unge gruvdrängen som omkom i ett gruvras 1677 och vars kropp hittades 42 år senare, i ett mycket välbevarat skick. Men låt oss inte gå händelserna i förväg, mer om det senare.
Ett livsfarligt arbete
Att arbeta i gruvor, ibland flera hundra meter under marken, har alltid inneburit stora risker och fara för arbetarna. Idag sker gruvdrift - åtminstone i industriländerna - med hög säkerhet, och gruvarbetarna bär alltid skyddsutrustning och befinner sig på behörigt avstånd då det sprängs nere i gruvan. Trots alla moderna säkerhetsanordningar och arbetsskyddsregler sker det ändå många allvarliga gruvolyckor varje år runt om i världen.
Det var dock ett betydligt farligare arbete längre tillbaka i tiden, innan det fanns elektrisk belysning, ventilationsfläktar och dynamit.
Det är inte svårt att föreställa sig den klaustrofobiska atmosfären nere i de dunkla och ofta trånga gruvgångarna som bara lystes upp av facklor och oljelampor. Luften var så förorenad och syrefattig att det var svårt att andas. Arbetet var dessutom både fysiskt och psykiskt krävande.
ANNONS
För att ”spränga loss” delar av berget användes fram till slutet av 1600-talet en metod som kallades tillmakning. Det hela gick ut på att stapla ved mot berget som sedan antändes. Hettan från eldarna gjorde att berget sprack varefter gruvarbetarna kunde hacka loss stycken ur bergväggarna. För att inte gruvarbetarna skulle dö av kolmonoxidförgiftning eller av hettan, så tändes eldarna på natten så att de var utbrunna då morgonpassets arbetare gick ner i gruvan.
I slutet av 1600-talet började krut användas till att spränga loss stycken av berget, men det skulle dröja fram till 1800-talet innan dynamiten uppfanns och kom till användning inom gruvdriften (dynamit är ett mer effektivt och pålitligt sprängämne än krut).
Arbetet nere i gruvgångarna var både ohälsosamt och farligt. Fallolyckor, kläm- och krosskador var vanligt. Därtill inträffade ibland ras, gasexplosioner och översvämningar.
Det var alltså mycket farligt att vistas nere i gruvorna och dödsfall bland gruvarbetarna hörde till vanligheterna. Att en människa försvann nere i gruvgångarna var inget ovanligt. Gruvan var enormt stor och vissa delar stod dessutom under vatten.
Därför ansågs det inte särskilt konstigt när den unge gruvdrängen Mats Israelsson försvann spårlöst i gruvan 1677.
Ett obehagligt fynd
I december 1719, lite mer än ett år efter Karl XII:s död, ägde en märklig händelse rum i Falu koppargruva. 150 meter under markytan hade några gruvarbetare precis brutit igenom väggen till ett sedan länge stängt gruvschakt som kallades Mårdskinnsgruvan som stod under vatten. När vattnet rann ut syntes en kropp av en död människa en bit in i schaktet. Alla förstod genast att det handlade om en gruvarbetare som hade omkommit. Koppen var lemlästad. Benen var borta, troligen på grund av nedfallande stenblock, men i övrigt var den döde mannen välbevarad. Faktum var att det såg ut som att han dött nyligen. Hans kläder var dessutom intakta och välbevarade om än lite ålderdomliga.
1719 gick gruvdriften allt sämre och lösningen blev att bryta malm på ställen som varit övergivna i många år. I rasmassorna i Mårdskinnsschaktet väntade en makaber upptäckt. En ung gruvdräng, som ingen kände igen, låg död på 150 meters djup.
Efter att kroppen tagits upp ur gruvan var den fortfarande mjuk, men vittnen har senare berättat att då den torkat blev den hård, ja vissa tyckte till och med att den blev som förstenad.
Men vem var han och hur länge hade han legat där? Det hela var ett mysterium eftersom ingen som arbetade i gruvan saknades.
Liket i gruvan blev en snackis
När ryktet spreds i trakten om att gruvarbetarna funnit ett välbevarat lik nere i gruvan var det många nyfikna som ville komma och titta. Det visade sig att en äldre kvinna som hette Margareta Olsdotter kunde peka ut den döde som sin ungdomskärlek från 1670-talet. Hon berättade att hans namn var Mats Israelsson, även kallad Fet-Mats, eftersom han var ovanligt stor och stark.
ANNONS
Efter hennes redogörelse kunde gruvtinget skapa sig en bild över händelseförloppet och tidpunkten för Fet-Mats död. Enligt Margareta hade hennes trolovade begett sig ner i gruvan för att ersätta en arbetskamrat som fått förhinder. Men han kom aldrig tillbaka och ingen kunde hitta honom. Denna händelse hade enligt Margareta ägt rum fjorton dagar innan långfredagen 1677, alltså 42 år tidigare.
Ett annat vittne som kallades till tinget hette Måns Hansson och hade varit bekant med den döde. Vad Måns kunde minnas hade Mats försvunnit hösten 1676.
Oavsett vem som hade rätt så hade gruvtinget genom dessa vittnesmål fått en relativt god uppfattning om när Mats försvann och vem han var.
Utställd i en tunna på brukskontoret
Det mest naturliga hade varit att låta Fet-Mats vila i frid på kyrkogården i Falun. Men så blev det inte.
Upptäckten av Fet-Mats hade snabbt blivit en naturvetenskaplig sensation som väckte enorm förundran, inte bara inom dåtidens vetenskapliga kretsar, utan också bland allmänheten.
Redan några dagar efter att Fet-Mats hade hittats i gruvan författades ett brev av bergmästaren Anders Swab (1681-1731) adresserat till Kungliga Bergskollegiet i Stockholm i vilket han undrade vad de skulle göra med Fet-Mats. Ett av förslagen som Swab presenterade i brevet gick ut på att Fet-Mats kunde förvaras i gruvans malmkabinett, vilket var ett litet museum på brukskontoret. Med andra ord ställde Swab frågan om det gick bra att ställa ut Fet-Mats som ett museiföremål! Kungliga Bergskollegiet i Stockholm hade inga invändningar mot förslaget att förvara honom i gruvans lilla malmkabinett. Fet-Mats blev därmed en del av samlingen och kunde nu visas upp för allmänheten.
Som nämnts tidigare saknade Fet-Mats båda sina ben, och för att kunna visa upp honom för allmänheten placerades överkroppen i en tunna med armarna utanför.
Utställningen blev en sensation. Människor kom från när och fjärran för att se Fet-Mats. Även många berömda personer begav sig till Falun för att observera fenomenet.
En av dem som passade på att ta en titt på Fet-Mats under sin vistelse i Falun var botanikern och naturvetaren Carl von Linné (1707-1778). Då Linné gjorde sitt besök 1734 hade Fet-Mats flyttats in i ett blåmålat glasskåp, med största sannolikhet på grund av att kroppen börjat lukta och falla isär.
Fet-Mats begravs och får vila i frid...
Fet-Mats visades upp för allmänheten fram till 1749 då han begravdes inne i Stora Kopparbergs kyrka. Nu tänker du som läser detta att historien om Fet-Mats har nått sitt slut och att han äntligen kunde få vila i frid. Men du måste ha tålamod! Historien om Fet-Mats resa efter sin död är inte slut än.
ANNONS
ANNONS
Under 1810-talet beslutades att alla gravarna inne i Stora Kopparbergs kyrka skulle flyttas på grund av att det luktade lik, särskilt under de varma sommarmånaderna. Fet-Mats begravdes då, liksom de andra kropparna, istället på kyrkogården.
Men det blev en kortvarig vila, för under 1860-talet grävdes graven upp då kyrkogården omreglerades. Resterna efter Fet-Mats - som vid det här laget mestadels bestod av ett skelett med hårtestar kvar på sitt kranium - lades i en låda som sedan förvarades uppe på sakristians vind.
I början av 1900-talet återfanns lådan på vinden och Fet-Mats fick återigen flytta. Denna gång till en av kyrkans läktare, den så kallade Djäkneläktaren, och kvarlevorna placerades i en låda med glaslock. På så vis blev Fet-Mats än en gång ett utställningsobjekt, även om det inte fanns mer än skelett och hårtussar kvar att titta på.
Bild: Spito Fet-Mats grav, texten lyder: Åt minne av gruvdrängen Mats Israelsson vilken omkom under arbete i Falu gruva 1677.
...till slut
Fet-Mats fick (förhoppningsvis) sin sista viloplats på kyrkogården vid Stora Kopparbergs kyrka i november 1930. Och fyra år senare restes en minnessten vid hans grav - en minst sagt berättigad kompensation med tanke på hur resterna efter honom har behandlats genom historien.
Myntet saknades
Eftersom gruvan var en farlig plats att arbeta i så utvecklades en stark vidskepelse bland arbetarna. Det fanns dock olika sätt att övervinna rädslan för att gå ner i gruvan. Vid tiden då Fet-Mats arbetade i gruvan bar gruvarbetarna med sig ett mynt, en riksdaler silvermynt, som en amulett till skydd mot faror. En riksdaler silvermynt var ett stort silvermynt med högt ekonomiskt värde. Dess köpkraft omsatt i dagens penningvärde skulle motsvara tusentals kronor.
När gruvarbetarna återfann Fet-Mats kropp 1719 kunde de inte hitta myntet. Däremot fann de en mässingsdosa med tobak som verkade färsk, trots att den legat i gruvan i 42 år.
Frågan är vart myntet har tagit vägen eller varför Fet-Mats aldrig tog det med sig ner i gruvan? En förklaring kan vara att han hade så bråttom ner i gruvan - eftersom det inte var inplanerat att han skulle arbeta just den kvällen - att han helt enkelt glömde sitt mynt hemma. Det kan ju också vara så att gruvarbetarna som hittade Fet-Mats lade beslag på myntet. Det är dock mindre troligt eftersom det med största sannolikhet uppfattades som en olycksbådande handling att stjäla en annan gruvarbetares lyckoamulett, dessutom ett mynt som tillhört en som dött nere i gruvan.
Det finns en efterlevande släkting till Fet-Mats som bor på den gård där Fet-Mats föddes. Han äger ett mynt från 1677 som enligt uppgifter långt tillbaka i tiden skulle ha varit Fet-Mats glömda mynt. Problemet med detta mynt är att det är inte är ett silvermynt utan ett kopparmynt av betydligt lägre värde. Med största sannolikhet är det inte Fet-Mats mynt utan ett annat mynt från samma tid. Vart Fet-Mats riktiga mynt tog vägen är ett mysterium som vi troligtvis aldrig kommer kunna lösa.
ANNONS
ANNONS
Fet-Mats i litteratur och musik
Fet-Mats blev en kändis redan en kort tid efter att han hittats. Folk vallfärdade till Falun för att få se honom. Ryktet om den upphittade och välbevarade gruvdrängen spreds även utanför Sveriges gränser. I Tyskland blev berättelsen om Fet-Mats särskilt uppskattad och spridd. En tysk filosof vid namn Gotthilf Heinrich von Schubert (1780-1860) skrev om Fet-Mats, och flera andra tyska författare och filosofer följde efter.
Inte nog med att Fet-Mats blev omskriven i litteraturen. Han kom också att förevigas inom musik- och teaterhistorien. Den österrikiske dramatikern Hugo von Hofmannsthal (1874-1929) lät Fet-Mats bli en del av versdramat Das Bergerk zu Fahlun, vilket spelades upp i Wien 1901. Fyrtio år tidigare hade den berömde tyske tonsättaren Wilhelm Richard Wagner (1813-1883) skrivit på en opera där Fet-Mats spelade en viktig roll. Denna opera blev dock aldrig färdigställd.
Historien om Fet-Mats slutar aldrig att förundra och trots att det nu gått mer än 300 år sedan han hittades är legenden alltjämt levande. Gruvan i Falun besöks årligen av många turister som vill höra mer om Fet-Mats, och i besökscentret vid gruvan finns en replika av hur man tror att Fet-Mats såg ut då han blev återfunnen.
Hur kunde Fet-Mats identifieras efter att ha varit död och försvunnen i 42 år?
Vad hände med Fet-Mats efter att han hade identifierats?
Varför tog det så lång tid innan Fet-Mats till sist (1930!) fick vila i frid?
Varför hade gruvarbetare under stormaktstiden ofta ett silvermynt med sig ner i gruvan?
Historien om Fet-Mats blev med tiden känd långt utanför Sveriges gränser. Ge några exempel på det.
Extrauppgift:
Tänk dig att du är journalist på en kvällstidning med den stora förmånen att ha en tidsmaskin till förfogande som du använder för att göra verkliga "aktuella" kortfattade reportage ur historien. Välj ut en händelse från texten ovan och skriv ett kort reportage om den. Glöm inte rubrik då den troligtvis kommer hamna på tidningens löpsedel.
Litteratur och artiklar Bo G Jansson, Fet-Mats: den förstenade gruvdrängen i sakprosa och som inspirationskälla till dikt och konst från 1700-talet till i dag, Gidlund, 2009 Bo G Jansson, Historiografisk metafiktion och faktion: romantikens berättelse om den förstenade gruvdrängen Fet-Mats i två postmoderna versioner, Högskolan Dalarna, 2009 Bo G Jansson, Fet-Mats i postmodernismen samt den historiska bakgrunden till berättelsen om Fet-Mats. Högskolan Dalarna, 2009 Dick Harrison, ”Ingen historia är kusligare än den om Fet-Mats”, artikel i Svenska dagbladet, 2016-07-21 "Fet-Mats öde fick internationellt genomslag", i Dalarnas tidning, 2008-12-04 ”Fet-Mats från Falun har gett upphov till många litterära verk och operor runt om i Europa”, i Malungsbladet, 2020-03-18 Maria Bergström, Susanne Jobs, Per-Anders Nilsson, Fet-Mats: ett gruvligt öde, Kulturpoolen i Falun, 2009
Text: Carl-Henrik Larsson, SO-lärare samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli.
