Malmen bröts djupt nere med hjälp av eld. Arbetarna grävde sig in i mörka gångar, upplysta av tjärbloss. De tände eldar tills berget sprack av hettan. Det var tungt och livsfarligt, men Faluns koppar och de svenska brukens järn gav 80 procent av våra exportinkomster. Av malmen tillverkades bland annat kanoner - en industri där Sverige från och med då och ända in i vår tid var en av världsmarknadens största leverantörer.
Koppar användes till mycket
Koppar kom också till användning i den byggnadsvåg som gick över Europa; barockpalatsen och kyrkorna skulle alla ha koppartak, och koppar användes också i destillationsapparater, i hushållskärl och vid framställning av mässing och brons (som bland annat användes till kanoner).
Efterfrågan var mycket stor, priserna sköt i höjden. Falu koppargruva blev rikets största skattkammare.
Louis de Geer och vallonerna
Det var utländska kapitalister och experter som med ny teknik och nya idéer drog igång storproduktionen av koppar och järn i Falun och på andra ställen. Den främste av dem var holländaren Louis de Geer, som blev Sveriges rikaste man. Han byggde upp exporten och fick svenskt monopol på kanon- och musköttillverkning och mycket annat. Han förde över ett hundratal familjer från franska Valloniet till Sverige. Vallonerna - som ofta arbetade som smeder - var sin tids skickligaste fackmän inom järnhantering. De slog sig ner i de Geers järnbruk i Finspång och andra platser. De kom med egna präster och skolor, hela sitt sociala system.
De flesta valloner stannade i landet, försvenskades snabbt och blev stamfäder till familjer som Allard, Wahl, Lamberts, Gauffin, Sporrong och många andra.
Framgångsrika utländska kapitalister
I styrelserna för vårt första kopparkompani satt flera utlänningar än svenskar. Likaså i tjärkompaniet - tjära var vår näst största exportprodukt.
Experter från Tyskland och Österrike förbättrade järnhanteringen och satte upp nya järnbruk och industrier. Bland dem Rademacher, de Besche och Geijer.
De utländska experterna och finansiärerna (investerarna) stannade också kvar i landet, många blev adlade. Nära hälften av familjerna på Sveriges riddarhus härstammar från sådana invandrare, liksom hälften av städernas högre borgerskap vid den här tiden hade utländskt ursprung.
Men även om det är dessa oerhört framgångsrika utländska kapitalister som leder de största företagen och därför syns bäst, får man inte glömma att majoriteten av bruken i landet naturligtvis ägdes och drevs av svenskar.
Arbetare och bönder
En förutsättning för att det överhuvudtaget skulle bli någon storindustri var att det fanns arbetskraft i gruvorna och bönder i närheten som skaffade fram gruvved och hyttkol eller flottade bränsle ner för älvarna. Mälarbönderna sålde spannmål till bergsfolket (gruvarbetarna) och folk i Hälsingland levererade smör och ost. Norrifrån kom även salt fisk och från Småland kom oxar. Tillsammans fick de alla stormaktstidens hjärta att pumpa och arbeta.
