Ardi gick upprätt
Ardis tänder visar att hon åt föda av olika slag. Kraniet är väl balanserat vilket tyder på att hon gick upprätt. Ansiktet är förhållandevis litet. Hjärnans volym var något mindre än en nutida schimpans. Bäckenbenen avslöjar att hon kunde hålla balansen, både när hon gick på marken och när hon klättrade i träden. Händerna har långa starka fingrar. Man ser att hon inte gick på knogarna – men att hon gick på alla fyra uppe i träden. På fötterna fungerade stortån som en griptå, liksom hos många apor. Men samtidigt var foten formad så att den fungerade både när Ardi gick på marken och när hon klättrade.
En förmänniska
Ardi anses ha varit en förmänniska, inte en schimpans. Det beror på ett antal utmärkande drag som återkommer hos Lucy och andra hominider, inte hos några människoapor. Det är upprätt gång, ett kort kranium, en speciell form på bäckenet med nya fästpunkter för muskler.
Likaså unikt för förmänniskan är ett antal speciella ben i foten samt Ardis korta hörntänder som bara finns hos människan.
Ardi är ganska lik den gemensamma urfadern, men ändå mycket olik schimpansen. Detta tyder på att både människan och schimpansen vid denna tid hunnit utvecklas (var för sig) sedan delningspunkten (den tidpunkt då de gick isär). Schimpansen och gorillan har mycket långa armar och korta ben, medan Ardi har helt andra proportioner på dessa lemmar.
Kemiska analyser av Ardis tänder och jorden runt fynden visar att hon levde i skogen och åt det som fanns i skogen. Detta talar emot teorin att människans av klimatförändringar tvingats lämna skogen och ge sig ut på grässlätterna – att hon reste sig på två ben för att kunna se över det höga gräset.
LÄS MER: Människans förhistoria och stenåldern
LÄS MER: Tre sätt att se på tid: Om jordens, människans och civilisationernas historia
