- Vi befann oss i en stor hall där det var varmt. Jag hade frusit i så många månader att jag knappt kunde minnas hur värme kändes. Jag kunde se varifrån värmen kom. Längst bort i hallen stod några enorma smältugnar. Mellan mig och ugnarna stod en likgiltig grupp utsvultna fångar. [...] Jag kunde se de kriminella fångarna som stod vid smältugnarnas öppningar och kastade fångarna i elden. De var praktiskt taget döda, de kunde inte kämpa emot det minsta. Nazisterna brydde sig inte om att skicka dem till gaskamrarna innan de kremerades. De lät kasta in dem i ugnarna levande, och fångarna dog genast i den intensiva hettan där.
Judiska kvinnor och barn under en av deportationerna från Szydłowiec till utrotningslägret Treblinka.
Så berättar Trudi Birger, judinna och en av de mycket få människor som i sista ögonblicket räddades från att brännas i ett nazistiskt krematorium under andra världskriget. I krematoriernas stora ugnar brändes de som gasats, skjutits, slagits ihjäl eller svultit till döds.
- Jag var så nära att jag kunde se ansiktena på de polska fångarna när de kastade in de levande kropparna i elden, berättar Trudi Birger. De grabbade tag i kvinnorna hur som helst och slängde in dem med huvudet först. Det hände ibland att en kvinna var för lång att gå in i ugnen, och då brändes bara den övre delen av kroppen, och så tryckte de in fötterna efteråt. Det tog en stund innan en kropp var helt uppbränd. Men ingen skrek. Ingen kämpade emot. Offren, hundratals kvinnor, var apatiska på grund av sjukdomar och undernäring, sorg och utmattning.
ANNONS
I sista stund räddades Trudi Birger från att kastas i elden. Lägerchefens sekreterare hade sett henne. Av någon anledning bad sekreteraren lägerchefen att rädda Trudi Birger från ugnarna i lägret.
Ondskans läger
Under andra världskriget upprättade nazisterna under sin ledare Adolf Hitler en lång rad fångläger. De låg både i Tyskland och i länder som nazisterna ockuperat.
Till lägren sändes olika sorters människor. Det var vanliga brottslingar, politiska motståndare till nazisterna, krigsfångar och personer som nazisterna ansåg borde utrotas,exempelvis judar och romer.
Det fanns olika sorters läger: koncentrationsläger och utrotningsläger. Koncentrationsläger fanns i hundratals, och där kunde fångar ibland leva i åratal. Utrotningslägren var sex stycken: Treblinka, Sobibor, Majdanek, Belzec, Birkenau nära Auschwitz och Chmelno.
Förintelselägren låg alla i Polen. I nazisternas politik ingick att alla judar skulle utrotas. Minst 6 miljoner judar och 7 miljoner andra människor beräknas ha dödats i nazistiska läger under andra världskriget. Händelsen kallas i Sverige för Förintelsen.
Karta som visar ondskans läger i Tredje riket.
Trudi Birger och andra överlevande berättar samma historia. Hur de levde som alla andra i byar och städer i Europa. Men efter hand beskars judarnas rättigheter.
Kort efter det att nazisterna tagit makten 1933 åker Trudi Birger och hennes familj som vanligt på picknick utanför Frankfurt. På vägen hem hejdas deras bil av en lastbil med soldater som hotar med gevär och tvingar ut familjen ur bilen. Trudi är sex år gammal.
ANNONS
ANNONS
- Döda de smutsiga judarna genast! Det är en order! skrek en av soldaterna.
Soldaterna siktade på familjen med sina gevär, och gråtande klamrade sig Trudi fast i sin mors kjolar säker på att bli skjuten.
- Låt dem gå! sa en soldat plötsligt.
Under glada skratt klev de upp och körde iväg. Men Trudi Birgers trygga barndomsvärld hade rasat samman.
Judegetton
Hedi Fried tillhörde en judisk familj och växte upp i Sighet, en liten stad i Rumänien. På radion kunde hon ibland höra ett rytande, följt av skanderande skrik i kör. Då blev hennes föräldrar allvarliga men svarade på hennes frågor: - Det är bara en galning i Tyskland.
Bild: Deutsches Bundesarchiv Snart döda. Ungerska judar har just stigit ur de fullastade boskapsvagnar som fört dem till utrotningslägret Auschwitz-Birkenau. Från perrongen fördes de flesta barn och kvinnor direkt till gaskamrarna.
Tyskland föreföll ligga långt borta. Detta var ju Rumänien. Men en dag kom tyska trupper. Alla judar tvingades lämna sina hem och flytta till det sämsta området i staden. Det blev ett judegetto. På samma sätt gjorde nazisterna över hela Centraleuropa. Efterhand berövades judarna mer och mer av sina tillgångar, och många mördades.
Efterhand tömdes getto efter getto på människor som skulle transporteras bort. I timmar fick de som ännu inte dödats stå och vänta på de tåg som skulle ta dem till något av de olika lägren.
ANNONS
ANNONS
Förnedring och skräck
År 1942 deltog Oscar Berger i en sådan transport. Då tömdes gettot i den polska staden Kielce, och invånarna fördes till Treblinka.
Vi hade stått på torget från klockan 4 på morgonen till klockan 4 på eftermiddagen. Innan vi slängdes på vagnarna tog tyskarna alla pengar och smycken de kunde hitta. De som inte lämnade över sina värdeföremål omedelbart sköts på fläcken.
Så blev det avresa. Vi fraktades i boskapsvagnar på järnväg. Mellan 80 och 100 personer i varje vagn. Slag med batonger, gevärskolvar och dödsskjutningar hörde till vardagen. Vi fick bara ta med oss en liten väska. Jag kom ifrån min fru under transporten och såg henne aldrig mer. Kort innan gettot tömdes dödade tyskarna alla sjuka och alla småbarn på barnhem.
Resan var fruktansvärd. Vi var sammanpressade i boskapsvagnar, barn grät och kvinnor blev hysteriska. Klockan 3 nästa eftermiddag kom vi fram till Treblinka.
Där möttes de av en fruktansvärd syn. Oscar Berger berättar:
Hundratals kroppar låg på marken. Mellan dem låg resväskor, kläder och annat bagage, allt i stora högar. Vi drevs ut ur vagnarna, och tyska och ukrainska SS-män klättrade upp på taket och började skjuta vilt in bland oss. Män, kvinnor och barn badade i blod. De som inte dödades tvingades att klättra över likhögarna in på ett torg omgärdat med taggtråd. På två sidor av torget stod träbaracker.
Oscar Berger och en annan man fick order om att städa ur järnvägsvagnarna. Därifrån kunde de se vad som hände.
Massakrer
Alla från transporten tvingades att sitta på huk på torget. Tyska och ukrainska SS-män var utposterade på taken. De öppnade eld med maskingevär och mejade ner alla på torget. På 30 eller 40 minuter dödades eller sårades tusentals personer.
Oscar Berger fick bära bort de dödade och sårade till stora diken, där de slängdes ner oavsett om de levde eller ej.
ANNONS
Två eller tre transporter om dagen anlände till Treblinka. Oscar Berger berättar att han och några andra fångar måste söka igenom offrens kläder efter pengar, guld och juveler. Värden för miljoner stals från offren av SS.
Då och då lyckades ett barn gömma sig bland högarna av kläder och bagage. Men friheten varade inte länge. Senast nästa dag upptäcktes barnen, och som straff kastades de levande bland liken i dikena.
En del transporter bestod bara av barn eller gamla. Även de sköts ner på torget.
Efter hand byggdes en tegelbyggnad upp i Treblinka. "Till duscharna" stod det på en vägvisare dit.
När byggnaden stod färdig, var det slut med mördandet på torget. Istället fördes de nyanlända dit och gasades ihjäl.
I september 1942 lyckades Oscar Berger fly från Treblinka i en järnvägsvagn lastad med kläder och väskor som tillhört offren.
Den utstuderade grymheten
I de läger som inte var utrotningsläger var chanserna att överleva något större. Men vakterna regerade oinskränkt och kunde göra precis vad de ville med fångarna.
Ett vanligt sätt att roa sig bland lägervakterna var att slita av en fånge mössan och säga att den var smutsig. Sedan kastade vakten iväg mössan och beordrade fången att hämta den. När fången sprang iväg, sköts han ner för "flyktförsök". Vakten fick en belöning eller permission för att han hindrat en fånge att fly.
I koncentrationslägret Buchenwald sköts varje fånge som kom för nära vaktposternas linje. Många fångar drevs dit eller över linjen så att de skulle skjutas ihjäl.
Det fanns rena sadister bland vakterna som älskade att plåga ihjäl fångar.
Josef Schappe satt i lägret Buchenwald:
1940-1941 var de mest ökända sadisterna sergeanterna Roscher och Kubitz. Roschet, som inom kort blev befodrad, lät begrava fångar levande. När de som lyckades gräva sig ut stack upp huvudet ur jorden, slog han ihjäl dem. När han gick genom lägret, brukade han ta ett offer på måfå och släpa det med sig till närmaste tvättrum. Där höll han offrets huvud under vatten tills dess att fången dränktes. Roscher dödade mellan 35 och 40 fångar på det här sättet.
Schappe fortsätter:
Kubitz brukade beordra alla fångar han mötte på gatan att buga. Kubitz slog sedan fången vid skallbasen tills nacken bröts. På så sätt mördade han mellan 20 och 25 personer.
Andra överlevande berättar hur fångar dränktes i de stora latrinerna, som var fyllda av fångarnas urin och avföring.
ANNONS
I väntan på avrättningen
I lägren förekom systematiska utrensningar, selektioner. De utvalda fick stanna ytterligare en tid i lägret. De andra - sjuka, svaga eller de som bara hade otur - sköts eller gasades till döds.
Fångarna bodde i stora träbaracker. Lägren var omgivna av taggtråd och bevakades av SS-män som sköt vid minsta tecken på försök till flykt. Det fanns också hundar som specialtränats att attackera människor i randiga fångkläder.
Flera gånger om dygnet var det upprop. Då måste alla fångar stå uppställda och räknas - i de stora lägren kunde det röra sig om tiotusentals. Stämde inte antalet fångar, måste alltihop göras om. Eftersom det var tusentals fångar, tvingades de ibland stå i timmar.
Ofta tvingade vakterna alla att "gymnastisera". De fick böja knä och hoppa, en behandling som många av de utmärglade fångarna inte klarade. Efter varje sådant pass låg många kvar på marken - döda.
Bild: Jolanta Dyr Gaskammaren. Dessa gaskammare packades fulla med människor, och sedan släpptes gasen på. Efter en kvart rörde sig ingen längre.
Inne i barackerna kämpade de undernärda fångarna mot löss och sjukdomar. Flera fångar fick trängas på samma träbrits. I Auschwitz delade Hedi Fried brits med nio andra flickor. Britsen var 3 x 2 meter, och på den skulle alla tio bo, sova och äta. När de sov måste alla ligga åt samma håll. Ville någon vända sig, måste alla vända sig samtidigt.
När fångarna kom med tågen till Auschwitz skedde genast ett urval. Den ökände läkaren doktor Mengele stod på perrongen och bestämde vilka som skulle leva och vilka som skulle dö. Här skildes män och hustrur från varandra och föräldrar från sina barn.
När Hedi Fried och hennes överlevande vänninor vaknade morgonen efter selektionen och frågade de efter sina mammor. De polska kvinnliga lägervakterna pekade mot en rykande skorsten:
Där är era mammor, era idioter. Vart tror ni att ni har kommit, till ett semesterhem? Vi är i ett utrotningsläger. Titta på skorstenen! Ser ni inte lågorna? Där brinner era mammor, där blir era pappor till aska, där går era småsyskon till himlen.
ANNONS
ANNONS
Motståndsrörelsen
Trots allt kunde fångar i flera läger bygga upp en egen motståndsrörelse. I lägren, som kunde ha tusentals fångar, fanns det i varje barack en blockäldste, som exempelvis avrapporterade antalet fångar. Andra fångar fick arbetsuppgifter som medhjälpare i förråd och kontor. Bland sådana fångar växte en organisation fram.
En man som var fånge i Buchenwald berättar:
SS förutsåg detta, misstänkte det och fruktade det under de nattliga timmarna under de sista åren. Men de kunde inte gripa någon, kunde inte slå till mot de okända.
Motståndsrörelsen kunde hjälpa fångar att överleva och ibland till och med få tag i vapen och radiomottagare.
Nazisterna svarade med att försöka värva fångar som angivare. Men de flesta angivare avslöjades och dödades av sina medfångar. Då gällde det att hitta på ett sätt att döda angivaren så att det såg ut som ett naturligt dödsfall för att undgå hämnd.
Men även bland fångarna fanns det olika grupper som ibland bekämpade varandra. Kriminella fångar ville sköta lägren för att själva tjäna på det. Politiska fångar, främst kommunister, drevs av hat mot nazisterna. En del fångar avskydde judar precis som nazisterna.
När världen fick veta
Våren 1945 kom befrielsen. Allierade styrkor intog lägren ett efter ett och avslöjade för omvärlden vad som pågått där. För de flesta människor var lägrens fasor okända. Bilderna av likhögar och magra skelettliknande fångar som tittade ut mellan taggtråden chockade Västeuropa.
Några av de överlevande kom till Sverige. Ibland möttes de av frågan: - Varför skickades ni till koncentrationsläger? Ni måste ändå ha gjort någonting?
- Vad svarar man på det? säger en av de överlevande. Att vi inte hade gjort någonting? Att det var just därför vi blev inspärrade... Få är de som kan föreställa sig en situation som de saknar tidigare erfarenhet av. Och dessa få blir aldrig trodda.
Vad var skillnaden mellan koncentrationsläger och utrotningsläger?
Nämn några utrotningsläger.
Beskriv kortfattat hur det kunde gå till när judar (och andra människor som nazisterna valde att deportera) anlände till ett utrotningsläger.
Litteratur: Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, 1982 Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine, …om detta må ni berätta… - en bok om förintelsen i Europa 1933-1945, Regeringskansliet, 1998 Henning Poulsen, Bra Böckers Världshistoria 13: Från krig till krig - 1914-1945, Bra Böcker, 1982
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
Julia, Mattias och Johannes tar sig an hur det gick till när Tyskland delades i (Väst- och Östtyskland efter andra världskriget). Vad hände och varför?
I årets sista podd fortsätter Julia, Mattias och Kristoffer serien om 1900-talet. Nu om 1940-talet. De pratar om andra världskriget, division Engelbrecht, ransoneringskuponger, beredskapsmusik, Ingrid Bergman och ekonomisk tillväxt.
Julia, Mattias och Kristoffer fortsätter serien om 1900-talet. Nu om 1930-talet. De pratar om skotten i Ådalen, Saltsjöbadsavtalet, kohandel, folkhem, funkishus, Lort-Sverige, Lasse Dahlqvist, pilsnerfilm och proletärförfattare.
Mattias, Julia och Kristoffer fortsätter serien om 1900-talet. Nu det glada 1920-talet. De pratar om framtidstro, rusdrycksförbud och jazz men också om börskrasch och Karl Gerhard.
