Centralisering (av statsmakten): När kungamakten/staten får mer kontroll genom förbättrad och utökad byråkrati och förvaltning - d.v.s. att statens organisation blir mer effektiv och lättare att styra vilket medför ökad kontroll av landet.
Frälse/ofrälse: Frälse är en ofta förekommande benämning på de som slapp att betala skatt, under medeltiden gällde detta adeln och präster. De som betalade skatt var ofrälse.
Allmogen: Bönder och borgare. Ett annat ord för "det arbetande folket" - med undantag för adeln och prästerna.
Feodalism: För att kunna styra ett rike delade kungen/drottningen upp det i mindre områden. Dessa kallades län. Härskaren hade makten över alla länen men delade ut maktbefogenheter till olika vasaller som fick agera som länsherrar. Dessa länsherrar kunde i sin tur fördela mindre områden till sina egna vasaller. Vasallerna var tvungna att svära en ed där de lovade att troget tjäna sin herre (kungen och/eller länsherren). Under medeltidens gång blev länen ärftliga. Det var så adelsklassen föddes. Ordet feodalism kommer från det latinska ordet feudum, som betyder län eller lån. Systemet med vasaller som hjälper härskaren kallas därför feodalism. Läs mer om feodalismen >
Vasall: En storman, vanligen med en adelstitel, som var en viktig del av feodalsystemet (se ovan). En vasall lyder under en herre, t.ex. en kung. Vasallen kunde för egen vinning samla in skatt och tributer inom sitt län, men ansvarade i gengäld för att skydda sin herre militärt. Genom att ställa upp för sin herre i krig så fick alltså vasallerna vissa privilegier. Ett vanligt privilegium var att adeln (liksom prästerskapet) var frälse, d.v.s. befriade (frälsta) från att betala skatt till kungamakten.
Socialt stånd: Ett socialt stånd är någon av de historiska samhällsklasser som haft juridiskt fastställda rättigheter och skyldigheter. De olika stånden företräddes av utvalda representanter i dåtidens riksdagsmöten. I större delen av Europa bestod ständerna under medeltiden av adelsståndet, prästeståndet samt borgar- och bondeståndet. I Sverige fanns under slutet av medeltiden fyra stånd då även borgare och bönder representeras var för sig i riksdagen.
Livegen: Livegenskap syftar på en form av slaveri som främst används för att beteckna vissa bönders ofrihet i förhållande till jordägarna i delar av Europa i medeltidens och nya tidens feodalsamhälle.
De tre riksämbetena
Kansler: Det äldsta av de tre s k. riksämbetena. Ämbetet omtalas första gången omkring år 1220. Kanslern var ansvarig för det kungliga kansliet och måste vara läs- och skrivkunnig. Han var i allmänhet biskop och hade även som uppgift att förvara rikets arkiv och sigill.
Drots: Drotsen var ansvarig för rättsväsendet och skulle även representera kungen i dennes frånvaro. "Drots" omtalas första gången 1276. År 1344 ersattes drotsen av en officialis generalis ("högste ämbetsman").
Marsk: Kungens militära befälhavare. Marskämbetet omtalas första gången 1268.
