En bekväm och ombonad värld med svällande mjuka sittmöbler, tjocka textiler i mustiga färger, tofsar och fransar i överflöd och dekorativt småpynt på varje ledig plats, sådan var 1800-taissalongen. Allt mjukt inbäddat i plysch, siden och stoppning. En praktfull, ombonad och bekväm inredning med många dekorativa detaljer var vad som eftersträvades. Då i mycket högre grad än idag var representation och prestige utslagsgivande när sällskapsrummen inreddes. Man möblerade för umgängeskretsen, och det gällde att visa upp familjefaderns ekonomiska status och fruns smak och sinne för det moderna på fördelaktigaste sätt.
Den prydliga jungfrun med vitt förkläde dammar nyrokokostolen i Herrns rum. Herrn själv poserar vid skrivbordet under den höga spegeln. Överallt mönster; på tapeten, på den heltäckande mattan, på sofftyget och bordduken. Sådant var inredningsidealet.
"Nu slås dubbeldörrarna upp! Himmel! Ögat bländas av all glansen i denna fil av rum ... Vilka kronor, vilka speglar, vilka svällande divaner!"
Detta extatiska romanutrop från 1867 speglar något av möbleringsidealet under 1800-talets sista decennier.
Revolution på hemmafronten
Inget mindre än en möbleringsrevolution gick fram över de borgerliga hemmen vid 1800-talets mitt. Tidigare eller senare beroende på hur pass modemedveten man var och vilka ekonomiska resurser man hade att förverkliga sina drömmar om det nya moderna hemmet.
Tidigare inreddes hemmen stelt med möbler uppradade efter väggarna, inga mattor på golven och ytterst få textilier.
ANNONS
Så kom revolutionen. Den fria golvytan blev en styggelse. Möblerna flyttades ut i fria grupper på golvet så att små pittoreska vrår bildades där en piedestal med en blomkruka eller statyett kunde placeras. Dekorativt småpynt fyllde alla bordsytor. Tidens modemöbler var ateniennen, en liten hylla i flera våningar som bars upp av elegant svarvade stolpar. På ateniennen trängdes allehanda småting och minnessaker som utgjorde inspiration för salongskonversationen. Horror vacui - skräcken för tomrummet - präglade tidens inredningar.
Nyrokokon var salongens möbelstil
Under 1800-talets senare del växlade möbelstilarna snabbt, gamla stilar togs upp och omformades, det var nygotik, nyrokoko, ny-Louis-seize och nyrenässans. Den stil som framförallt dominerade i salongerna var den kurviga och svällande nyrokokon som slog igenom omkring 1850 och länge förblev salongens möbelstil.
Under 1870- och 1880-talen fick tapetserararbetet allt större betydelse. Den svällande stoppningen täckte hela möbeln, inget träverk fick synas. De små krumma stolsbenen doldes bakom en bred frans. Ibland kallas denna senare nyrokoko tapetserarstil. I Danmark kallas stilen, klunkestil. Klunke betyder frans.
Scen från Ingmar Bergmans sista stora film, Fanny och Alexander (1982). Filmen utspelar sig kring sekelskiftet 1900.
Vem var Emma?
Flera nya stolstyper skapades under det bekvämlighetsälskande 1800-talet. Dit hörde kåsösen och emman. Kåsösen (avlett av franskans causer = samtala) är en originell liten samtalsmöbel, en s-svängd dubbelfåtölj där man sitter ansikte mot ansikte. Någon gång förekommer den också i tresitsig version. Kåsösen var avsedd att stå mitt ute på golvet.
Typisk för 1880-talssalongen var emman, en nätt helstoppad fåtölj med inga eller mycket små armstöd. Varför stolstypen kallas emma är okänt. Kanske för att namnet Emma var på modet samtidigt som modellen slog igenom?
Redan 1837 omnämndes emmastolen av Fredrika Bremer som då avsåg en bekväm stoppad länstol. Emmastolarna hade liksom de flesta tyngre sittmöbler i slutet av 1800-talet, trissor under fötterna så de lättare kunde flyttas. Emman med sina små armstöd passade tidens mode eftersom de tillät damernas vida krinoliner att pösa ut fritt.
ANNONS
Komforten var viktigast
Aldrig tidigare har bekvämligheten stått i centrum när det gällde hemmet som under senare hälften av 1800-talet. Resårstoppning med spiralfjädrar var en nyhet inom tapetserarkonsten som gjorde det möjligt att skapa sittmöbler med svällande mjuk stoppning. Detta var tapetserarnas gyllene tid och deras yrkesskicklighet firade triumfer i salongsmöblemangen. De stoppade möblerna djuphäftades med knappar eller puskor, det vill säga garnnoppor, och långa fransar dolde stolsbenen. Den oscarianska tiden med sin dubbelmoral klädde in fåtöljerna lika heltäckande som kvinnokroppen.
Bild: Östergötlands museum
Interiör från doktor Wilhelm Hallins (1849-1926) våning på Klostergatan i Linköping. Lägg märke till hur man försökt dölja kakelugnen. Bild från mitten av 1890-talet.
1880-talssalongen var inbäddad i textilier. Stora brysselmattor med mindre mattor ovanpå, konstfärdigt arrangerade gardiner och draperier, tjocka borddukar som hängde ner till golvet, broderade kuddar och fotpallar bidrog till den ombonade atmosfären. Bakom tjocka plyschdraperier drog sig det burgna borgerskapet undan i fotogenlampans milda sken från en yttervärld, som var alltför orolig och splittrad för att vara alltigenom behaglig.
ANNONS
ANNONS
Pittoreskt småpynt och poesi i pärlor
Pittoreskt och artistiskt blev nya honnörsord för heminredarna. Salongens många prydnadssaker skulle stimulera gästernas konversation. Små souvenirer, fotografier i eleganta ramar och all slags kuriosa trängdes på småbord och hyllor, allt för att berika miljön och skapa intressanta ämnen för konversationen. Ett uppskattat nöje var att se på tredimensionella fotografier i ett stereoskop som låg framme på salongsbordet.
I salongen fanns med all säkerhet åtminstone någon fotpall eller kudde, hyllbård, liten duk eller spjällband till kakelugnen som pryddes av pärlbroderi i läckra färger. I slutet av 1800-talet blommade nämligen pärlbroderiet som bäst. I denna prylöverflödets förlovade tid fanns det inga hämningar då det gällde att dekorera de vardagliga tingen. Förebilder hittades i tidens mönstertidningar. Flitiga fingrar pärlbroderade allt som kunde prydas med rosengirlanger och violbuketter.
Förspilld kvinnokraft? Ja, kanske, men också ett utlopp för konstnärlig skaparglädje. Och nog är det roligt att denna ljuva poesi i pärlor bevarats till eftervärlden.
Gästerna proppas in i salongen
Vanliga vardagskvällar samlades den borgerliga familjen vanligen i aftonlampans sken vid det stora bordet i matsalen och sysslade med handarbete och högläsning. Det var egentligen bara när familjen hade många gäster som salongen kom till användning.
Claes Lundin har i Nya Stockholm gett en ganska kritisk skildring av umgängesvanorna i de stockholmska borgarhemmen på 1880-talet:
Det är för de stora bjudningarna man har en stor våning och i synnerhet en stor sal, vilken användes både till matsal och till danssalong.
Gästerna införes icke genast i matsalen. De proppas in i salongen, fordom kallad förmaket, i kabinettet med de små förtjusande rokokomöblerna och i herrns rum i renässansstil, ja kanske till och med i sängkammaren, vilken i Stockholm icke är något avstängt och för obehöriga otillgängligt rum.
Överallt är det fullt med möbler och överfullt med gäster på och mellan sofforna, kåsöserna, fåtöljerna och stolarna.
Efter middagen samlades man åter i salongen och slog sig ned i små konversationsgrupper. Här blev oftast damerna sittande medan herrarna så småningom drog sig tillbaka till herr-rummet, som var inrett med tunga fåtöljer i murriga färger, med ett stort skrivbord och bokhyllor längs väggarna. Här bolmade de på tjocka cigarrer, drack grogg och berättade historier som inte lämpade sig för känsliga damers öron.
ANNONS
Sängkammaren blir privat område
Nyrokokon med sina snirklar och krusiduller präglade toalettborden kring 1800-talets mitt och några årtionden framåt. Mahogny var favoritmaterialet. Sängkammare inreddes ofta helt i nyrokoko och där var toalettbordet en statusmöbel. Vid denna tid förekom det fortfarande att frun tog emot gäster i sovrummet, som betraktades som ett intimt sällskapsrum.
Så småningom övergick man dock till att betrakta sängkammaren som privat område dit utomstående inte hade tillträde. Då lades också mindre omsorg ned på den dekorativa utformningen av sängkammarens möbler.
En bit in på 1900-talet kom spegelbyrån, med överdel med några smålådor och ett stativ med vippbar oval eller rektangulär spegel. Denna rejäla och sakliga möbel är fjärran från 1700-talets lilla läckra toalettbord i fåfängans tjänst.
Kanske ser vi här ett bevis på att kvinnorollen hade förändrats. Det fanns inte längre behov av ett fåfängans lilla altare i sovrummet att drömma vid medan kammarjungfrun långsamt borstade ens långa hår.
Bild: Östergötlands museum
Interiör från överste Lars Fredrik Lovéns våning på Kungsgatan 35 i Linköping. Foto från omkring 1915.
Vad hände sedan?
Idag har de vackra föremålen från forna dagars toalettbord blivit kuriosa, och vi vet knappast hur de användes. Vem använder nu kristallburk med silverlock för bomullen och kammen eller vackert dekorerade porslinsburkar för rouge eller tandpasta, vem har en stor pudervippa vilande i en särskild ask?
Med funktionalismen på 1930-talet sopades sådana feminina onödor bort. Rena, lättdammade ytor var tidens lösen. Toalettbordet levde kvar i många sovrum ännu på 1950-talet, men är sällsynt idag. Istället belamras badrummet av krämburkar, deodoranter och tandkrämstuber, mousser och sprayer. Toalettattiraljerna är annorlunda idag, men många fler.
Visserligen går det mode i allt från heminredning till frisyrer, men numera går det att uttrycka sin personlighet på många andra olika sätt. Den som vill möblera sitt hem utifrån en specifik stil kan säkert hitta rätt inredningsdetaljer utan större möda - oavsett om idealen är minimalistiska eller mer utsmyckade.
Hur beskrivs inredningsstilen i en salong under 1800-talet?
Vilken roll spelade representation och prestige när sällskapsrummen inreddes under 1800-talet?
Vad menas med att det ägde rum en "möbleringsrevolution" i de borgerliga hemmen kring 1800-talets mitt?
Vad menas med "horror vacui" och hur påverkade det tidens inredning?
Vilken möbelstil dominerade salongerna under 1800-talets senare del?
Vilken betydelse fick tapetserararbetet under 1870- och 1880-talen?
Hur användes sängkammaren i borgerliga hem under 1800-talet?
Beskriv kortfattat hur toalettbord och deras tillbehör har förändrats från 1800-talet till idag.
Litteratur:
Birgit Gejvall, 1800-talets Stockholmsbostad - en studie över den borgerliga bostadens planlösning i hyreshusen, Stockholmia förlag, 1987
Julius Ejdestam, Så har vi bott, Rabén & Sjögren, 1979
Hans Hammarskiöld och Kerstin Fried, En gång i Sverige, Byggförlaget, 2003
Text: Jane Fredlund, journalist, kulturhistoriker och författare Artikeln är en omarbetad version av material från boken Så levde vi : Fest och vardag i forna dagars Sverige, av Jane Fredlund
I veckans avsnitt pratar Mattias Axelsson (gymnasielärare i bl.a. historia) om skiftesreformerna i Sverige under slutet av 1700- och början av 1800-talet, särskilt laga skifte.
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om utvandringen till USA. Vi går igenom varför drygt 1 miljon svenskar utvandrade och vilka push- (nödår, arbetslöshet, religiöst förtryck) och pullfaktorer (propaganda, möjligheter att odla och religionsfrihet i USA) som fanns. Vilka det var som utvandrade och varför hamnade nästan alla svenskar på samma ställe?
