Shermans plundringståg i sydstaterna avgjorde det amerikanska inbördeskriget
Nordstatsgeneralen W.T. Sherman inledde under senhösten 1864 ett fälttåg från Atlanta i Georgia till Savannah vid Atlantkusten. Under framryckningen genom Söderns kärnland användes den brända jordens taktik. Nordstatsarmén förstörde infrastruktur i form av vägar och järnvägar, dödade boskap och brände hus för att fienden inte skulle kunna få förstärkning eller mat. Genom fälttåget krossades stora delar av sydstaternas fysiska och psykologiska förmåga att föra krig. Moralen i sydstatsarmén knäcktes och massdeserteringar följde. I juni 1865 - bara fyra månader efter att slutligen sydstaternas huvudstad, Columbia, bänts ner - var kriget över.
Under senhösten 1864 satte General W.T. Sherman sin armékår i rörelse in mot sydstaternas kärnland. Planen var att få till ett snabbt avslut på det långdragna och blodiga inbördeskriget som rasat ända sedan 1861. Städer brändes och Söderns infrastruktur slogs ut i syfte att knäcka sydstaternas kampanda.
Sherman ville förhindra ett fredsavtal
År 1864
"Krig är grymhet och du kan inte förfina det", skrev general W.T. Sherman. "Vi slåss inte bara mot fientliga arméer, utan mot ett fientligt folk, och vi måste få både unga och gamla, rika och fattiga, att känna krigets hårda hand. [ ... ] Vi kan inte ändra hur människorna i Södern känner i sina hjärtan, men vi kan göra kriget så fruktansvärt, göra dem så illamående vid blotta tanken på krig att generationer behöver gå innan de kan tänka sig att ta till något sådant igen."
Så uttrycker generalen i flera olika skrifter sina tankar om de händelser som utspelades under senhösten och vintern år 1864. Det amerikanska inbördeskriget hade pågått i fyra år och inget omedelbart slut var i sikte: Kriget hade utlösts på grund av konflikten kring om slaveri skulle vara tillåtet eller inte, men i grunden fanns också en djupgående splittring mellan de sydliga och de nordliga staterna om hur deras gemensamma land USA skulle utvecklas och styras. Till att börja med hade sydstaterna vunnit stora segrar, men så sakteliga hade nordstaternas ekonomiska och industriella övertag gjort sig märkbart.
ANNONS
Men fortfarande höll sydstaterna stånd. Och eftersom kriget inte verkade gå att vinna en gång för alla höjdes ännu röster, även bland politikerna i Washington, för att president Abraham Lincoln borde försöka sluta fred med rebellerna. Vilket var precis vad nordstatsgeneralen Sherman nu försökte hindra. Hans armé hade efter hårda strider lyckats inta den viktiga staden Atlanta, en knytpunkt i sydstaternas ekonomiska struktur. Frågan var bara vad han skulle göra härnäst. Försiktiga framstötar österut var det uppenbara svaret, i ett försök att locka bort fler av de sydstatssoldater som på den fronten stod emot nordstaternas överbefälhavare, under Ulysses S. Grant.
Det totala kriget
Men Sherman hade en egen, betydligt mer drastisk plan. Han ville ta sin armé och tränga rakt genom sydstaternas hjärtland i delstaten Georgia, ända ner till kusten och inta staden Savannah. Sedan skulle styrkorna marschera tillbaka till sitt eget territorium, genom delstaten South Carolina.
Planen var att på vägen krossa sydstaternas själva samhälle och därmed förstöra alla deras möjligheter att fortsätta kriget. De ekonomiska och industriella resurserna var måltavlan, men man ville även tillintetgöra folkets vilja att bedriva motstånd. På så vis var Shermans tankar en föregångare till de idéer om "det totala kriget" som skulle komma att bli så förödande under 1900-talets världskrig.
Det var en djärv plan eftersom den rent taktiskt innebar att hans armé skulle tåga i stort sett utan underhåll långt in i fiendeland. Med tvekan gav först överbefälhavare Grant klartecken, och därefter kom ett minst lika tveksamt okej från president Lincoln själv.
Sherman tågar mot havet
Den 15 november gav sig armén av. 60 000 man tågade ut från Atlanta, som under natten blivit den första staden som fick känna på vad som väntade. På Shermans order hade stadens befolkning evakuerats. Sedan tändes offentliga och militära byggnader på; snart brann stora delar av staden ner.
ANNONS
"Bakom oss låg Atlanta, rykande och i ruiner, den svarta röken steg högt upp i luften, och hängde som en skugga över den förstörda staden", skrev Sherman i sin dagbok. Det var en vacker stund, fortsatte han sedan. En soldat började sjunga marschvisan "John Browns soul goes marching on", och snart stämde ett helt regemente in. "Aldrig, vare sig förr eller senare, har jag hört refrängens 'Glory, glory, hallelujah' sjungas med större känsla, eller på ett sätt som är mer passande med tiden och platsen."
Det som sedan följde har gått till historien som "Shermans marsch mot havet". Operationen ses av vissa som ett genidrag, av andra som ett enda utdraget krigsbrott.
Nordstatsarmén förstörde allt i sin väg
De överrumplade sydstatsstyrkorna kunde inte hålla emot och de angripande styrkorna trängde fram nästan obehindrat. Överallt plundrades landet på allt av värde. Matförråd tömdes, skördar brändes, boskap dödades, jordbruksmaskiner slogs sönder, järnvägsspåren hettades upp och vreds till märkliga former så att de inte skulle gå att reparera; fabriker, kvarnar och offentliga byggnader blev till jättelika brasor.
Så nådde Shermans soldater kusten. De intog den vackra staden Savannah, som gav upp och därför besparades plundring. Därefter inleddes återtåget, genom South Carolina, som var den delstat som först lämnade unionen och vars befolkning därför allmänt sågs som ansvariga for hela det förödande kriget. Där trappades våldet upp ytterligare. "Sanningen ar den", skrev Sherman, "att hela armen brinner med en osläckbar längtan att ödelägga South Carolina. Jag darrar nästan när jag tanker på hennes öde, men känner ända att hon förtjänar allt som är att vänta."
Inte mindre än tolv städer brändes ner, bland annat delstatens praktfulla huvudstad Columbia, som slukades av lågorna på natten mellan den 17 och 18 februari. Nordstatsarméns soldater jublade, åtminstone de flesta av dem. "Runt de brända ruinerna av deras hem stod hela familjer, sörjande och gråtande över den fruktansvärda förödelsen", skrev en soldat. "Ingen kunde se detta utan att känna att Rättvisa hade skipats genom denna fördömelse av staden."
Sherman skrev senare att han inte beordrade att Columbia skulle brännas, men att han inte heller gjorde något särskilt för att förhindra det. "Jag har aldrig fällt några tårar över vad som skedde, för jag tror att det skyndade på vad vi alla kämpade för, slutet på kriget."
ANNONS
ANNONS
Sydstaternas kampanda knäcktes
Än idag, 150 år efteråt, är Sherman och hans marsch ett levande minne i USA. För vissa är han en hjälte, som med sitt agerande en gång för alla bröt sydstaternas motståndsvilja. För hans plan fungerade. Än mer än det omtalade slaget vid Gettysburg, som ägde rum året innan Sherman inledde sin marsch, innebar hans plundring av sydstaternas rikaste territorier ett slag som de aldrig återhämtade sig ifrån. Redan i juni 1865, bara fyra månader efter att Columbia brändes, var kriget officiellt slut.
Samtidigt ses han på andra håll, framförallt i de delar av sydstatema där man än idag högtidlighåller minnet av den förlorade konfederationen, som ett slags modern Attila, en man som lät plundra och mörda sina egna landsmän i en skala som ingen annan amerikan gjort, vare sig förr eller senare.
Klart är ändå att det amerikanska inbördeskriget, när det väl var slut, en gång for alla lade grunden for det starka, expansiva USA som under de kommande åren skulle träda fram som världens dominerande stormakt.
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria. Bokens webbplats
Kristoffer, Julia och Mattias tar sig an kalla kriget. Vad var det för något? När började och när slutade det? Och fanns det andra saker än väpnade konflikter som var viktiga?