Aktion T4, som var Nazitysklands eutanasiprogram (eutanasi betyder ungefär "dödshjälp"), riktades mot de så kallade ”unnütze Esser”, onyttiga ätare: mentalt sjuka, och personer med olika former av intellektuell funktionsnedsättning, det kunde även handla om personer med epilepsi och så vidare. Mellan 200 000 och 300 000 intagna dödades i Tredje riket genom det så kallade T4-programmet, som fick sitt namn efter gatunamnet Tiergarten 4 i Berlin, varifrån projektet leddes via ett antal väl dolda filialer i form av anstalter ute på landsbygden.
Tanken att avliva ”livsodugliga” personer väckte starkt motstånd, bland annat hos katolska präster. Men projektet tog fart i skuggan av andra världskriget, då den tyska befolkningen fick annat att tänka på. De funktionshindrade sågs som en belastning för anstaltsvården och krigshushållet medan - som en av eutanasiprojektets läkare lägger orden - ”rasmässigt högst värdefulla tyska män” måste offra sina liv i fält.
Vanligen bestod dödslokalerna dels av en upptagningsbarack som hyste 100 sjuka, där läkarna gjorde korta skenundersökningar för att lugna patienterna, dels av en massiv byggnad, i vilket var inrett ett trivsamt inrett väntrum för 50 offer. I anslutning till det fanns en hermetiskt tillsluten gaskammare med motsvarande upptagningskapacitet. I väntrummet, alltså i dödens förmak, hängde ett porträtt av Führern, som så att säga hälsade de aningslösa patienterna farväl.
Bredvid gaskammaren, som såg ut som ett duschrum, fanns ett så kallat läkarrum, varifrån man blåste in koloxidgas genom en ventil. Skeendet i dödskammaren kunde iakttas genom ett glasfönster. Direkt bredvid gaskammaren låg krematoriet (utrustning: ugn med oljeeldning).
Någon eutanasilag infördes aldrig i Tyskland. Barn och vuxna avlivades trots detta genom gasning, övermedicinering, dödliga sprutor, tvärstopp av medicinsk behandling och till och med avsiktlig undernäring. Målsmännen till de mördade barnen fick inte reda på vad som försiggick. De övertalades att intet ont anande skicka sina barn till dödsanstalterna. Sedan det skett fick de efter några veckor ett beklagande brev, att barnet avlidit av någon orsak som var helt påhittad. Men det fanns föräldrar med medicinsk kunskap som genomskådade bluffen.
De läkare som hade beslutat att låta dem dö kunde efter kriget oftast fortsätta sin yrkeskarriär i Västtyskland utan större hinder.
LÄS MER: Synen på funktionshinder i ett historiskt perspektiv
LÄS MER: Förintelsen
LÄS MER: Nazityskland
LÄS MER: Dödshjälp och eutanasi
FÖRFATTARE
Text: Folke Schimanski, författare och journalist med inriktning på historia
Webbplats: https://leopardforlag.se/folke-schimanski
