Hans samtida svenske diktare Esaias Tegnér (1782-1846) led för en tid av djupa depressioner och sökte aktivt vård för dem. Han beskrev sitt tillstånd på ett målande sätt i dikten Mjältsjukan. Den berömde och omstridde tyske filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) led av kraftig mental ohälsa mot slutet av sitt liv, kanske förorsakad av syfilis.
Det finns exempel på statsmän och politiker med ett fysiskt funktionshinder. Den tyske kejsaren Vilhelm II som regerade 1888-1918 föddes med en nervskadad arm. Han fick genomgå lidanden för detta när tjänstvilliga människor ville räta ut hans förtvinade vänsterarm. Sedan överkompenserade han sitt lyte genom att bli en utmärkt ryttare och skytt. Den förhatliga handen dolde han så gott det gick.
President Franklin D. Roosevelt fick vid 39 års ålder polio och blev rullstolsbunden, vilket inte hindrade att han innehade USA:s längsta presidentperiod (1933-1945). Men officiellt fick det inte synas att han satt i rullstol. När president Clinton invigde ett museum om Roosevelt, avtäcktes en bronsstaty där denne satt ner. Men ett skynke dolde vad han satt på. Det amerikanska handikappförbundet protesterade högljutt, och senare avtäcktes ytterligare en bronsstaty. Här syns rullstolen.
En olycksbroder till honom är Wolfgang Schäuble, tysk CDU-politiker som numera är förbundsdagspresident. 1990 misshandlades han till den grad att han blev delvis förlamad och rullstolsbunden.
I den svenska regeringen var åren 1985-1991 Bengt Lindqvist statsråd med ansvar för bland annat ”handikappsfrågor”. Han var själv synskadad.
Tillgång för kulturen
Under 1900-talet och in i vår tid har synen på funktionshindrade som avvikande personer förändrats i en inkluderande riktning, i vart fall länder som Sverige. Man har till och med börjat betrakta avvikelse som en tillgång. Det är inte ovanligt att funktionshindrade målar, spelar teater eller dansar. Och i tv-thrillers som Bron framstår figurerna Sara Norén (Aspbergers syndrom) och i Homeland Carrie Mathison (bipolär) som jobbiga men ytterst skickliga problemlösare.
Intresset blev tidigt stort för mentalsjuka konstnärer. Den tyske filosofen Karl Jaspers angav tonen redan på 1920-talet. Han framhöll, att deras sjukdom rentav kan vara förutsättningen för en konstnärlig prestation. Det är här som ”djupet och avgrunden i det att vara människa överhuvudtaget kan komma till synes”, skrev han i sina analyser av konst och om schizofreni hos Strindberg och van Gogh, han som skar av sitt öra.
Den franske konstnären Jean Dubuffet, som jagade efter ursprunglig, oslipad konst (art brut), var den som uppmärksammade den schizofrene schweiziske patienten Adolf Wölfli (1864-1930). Den internationella expressionistiska konsten var mycket intresserad av de svenska 1800-talsmålarna Ernst Josephson (1851-1906) och Carl Fredrik Hill (1849-1911) som kom att lida av schizofreni respektive förföljelsemani.
